1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

John Wick: Chapter 3 - Parabellum (2019)

Min förväntningar inför John Wick 3 var ganska blygsamma. Men den kändes som en perfekt film att se på bio en fredagskväll med efterföljande middag med filmsnack. Jag och Movies-Noir sammanstrålade för hjärndöd action, middag och lite snack om bloggprojekt och annat.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den hade en intressant huvudkaraktär och till det en hel del action. Tvåan var snyggare och hade mer action men karaktärsutveckling och handling kunde man glömma. Denna gång var jag inställd på att bara se action inget annat. Och det var exakt vad vi fick.

Filmen har en orimligt tunn handling och allt om Wicks mörka psyke och längtan efter hustrun är som bortblåst. Men det är helt ok. Denna film hamnar i samma kategori som Mad Max Fury Road och Atomic blonde. Ganska tunna historier som berättas med häftig action och supersnygga scener.

John Wick 3 ligger närmare Atomic blonde än den mycket lyckade Mad Max: Fury Road. Vad som överraskade mig positivt med det tredje kapitlet var dess humor. Filmer som denna vinner på glimten i ögat och att inte ta sig själv på för stort allvar. Jag skrattade gott flera gånger, oklart dock hur många som var planerade av regissören.

I en av de första slagsmålsscenerna där John kastar knivar på de fula blev det så komiskt och dråpligt att jag inte kunde undgå att skratta åt det. Senare under filmen fick vi möta Zero, en supermördare som också är ett fan av John Wick och samspelet dem emellan var mycket lustigt. Zero är underfundigt lustig hela tiden och John Wick är plankan som skämten studsar mot. Deras fajt var också bitvis vederkvickande.

Den bästa fajtscenen var dock ute i ett palats i öknen. John Wick och en kollega från mördarkollektivet vid namn Sofia fajtas mot skurken Berradas hejdukar. Berrada spelas för övrigt av Ser Bronn of the Blackwater själv. I scenen används skjutvapen mestadels och det gillade jag. Sofias två schäferhundar biter sig igenom en lång rad skurkskrev också.

Jag var underhållen och förnöjd för stunden. Trevligt med film och middagshäng med Movies-Noir förhöjde upplevelsen.

Ettan har den bästa historien, tvåan är snyggast och trean har den bästa action.

En rak trea! Och då känner jag mig ganska så givmild idag.

Betyg: 3/5

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tyckte om John Wick 3.