Den andra filmen av tre från Nicole Holofcener blev hennes andra långfilm Lovely & amazing. Denna gång är det inte karriär, pengar och livsval som kvinnorna ojjar sig över. Nu är det självbild, självförtroende och utseendefixering som står på agendan. Ganska snart började jag längta lika mycket efter Friends with money som jag längtade efter Enough said när jag såg den förra.
Lovely & amazing handlar om kvinnor (och en liten flicka) i tre generationer som har neuroser om sina utseenden. Catherine Keener och Emily Mortimer som spelar två vuxna systrar. Deras mor är änka efter sin andra man och hon har på ålderns höst adopterat en sexårig svart flicka vars mor inte var i stånd att ta han om henne för att...
Annie: She's a crack addict.
Jag älskar ju denna genre! Det är en sort American independent som närmast kan klassas som drama-komedier där dramat ofta skär djupt in i mitt centrum för känslor och komedin i bästa fall är karaktärsdriven samt svart och inåtriktad. Filmer i denna genre bygger ofta på karaktärerna och dialogen. För att filmerna då ska funka behövs minst två element. För det första behövs karaktärer som jag kan tro på och för det andra måste jag kunna sympatisera med karaktärerna, trots alla deras svagheter och dåliga sidor. Om jag inte tror på karaktären eller inte sympatiserar med dem innerst inne, skit samma om de gör misstag eller är dumma, då kommer en film som denna att falla, i alla fall i mina ögon. För att ge filmen dessa två element måste man ha ett bra manuskript och bra skådespelare som gör sina karaktärer mänskliga. Det är ibland upp till skådespelaren att genom sin rolltolkning få åskådaren att känna sympatier för karaktären, även om vi inte alltid håller med om hennes val.
Filmen handlar om kvinnans nojjor om utseende. Modern är för tjock tycker hon, yngsta dottern är knubbig vilket inte gör något (glöm aldrig Little miss Sunshine!) men tyvärr också odräglig, Mortimers karaktär är spinkig och osäker på gränsen till absurdum. Catherine Keener spelar den mest förankrade karaktären även om hon också har sin beskärda del av bekymmer. Det är lustigt på en metanivå att Mortimers karaktär är skygg om sin kropp och mycket självmedveten och ändå har vi en scen i filmen där Mortimer kör en full frontal nude-scen. Starkt av henne och scenen var rimlig med tanke på handlingen, dvs inte bara spekulativ. Hennes karaktär oroade sig om sina överarmar, jag imponerades av hennes mustiga "bush". Den kunde konkurrera med The Zohan's om störst i världen!
I Lovely & amazing är flera av karaktärerna om möjligt än mer osympatiska än i gårdagens film. Emily Mortimers karaktär kan kanske finnas i verkligheten, men hon är enligt egen utsago narcissistisk på det värsta sättet. Precis som sin mor tar hon hand om vilsna "puppies" mest för att fylla sitt eget bekräftelsebehov. Hon är osäker och jobbig. Inte speciellt intressant heller.
Barnskådespelare. Det är underbart när de är bra, men det blir mycket tydligt när de inte håller måttet. Jag tycker att den lilla flickan som spelar den vid filmens handling åttaåriga Annie inte höll måttet (som skådis!, inte bara runt midjan). Hon har lika lite liv i ögonen som Noomi Rapace. Vissa tycker kanske att total avsaknad av uttryck är hemlighetsfullt och spännande men jag finner det bara undermåligt.
Åter igen var det Catherine Keener som gjorde filmens mest sympatiska och intressanta karaktär. En annan sak som jag gillade med denna film, Friends with money och Enough said, är miljöerna. Holofcener har med dessa filmer etablerat sig som en av de främsta berättarna från södra Kalifornien och den övre medelklassen. Det är underbara miljöer som jag känner igen från Curb your enthusiasm och L.A. story.
Det lustiga är att jag brukar gilla Emily Mortimer, men här var hon inte bra alls. Detta var kanske helt enkelt inte en film för mig. Det kändes mer som att tjuvlyssna på en syjunta när tanterna drar igång sitt kackel om sladdriga magar och gäddhäng under armarna. Tråkigt.
Jag ger Lovely & amazing två Donnie Darkos av fem möjliga.
Betyg: 2/5
PS, Ok, så börjar vi se ett mönster här? Nicole Holofcener har gjort fem filmer till dags dato... Hennes femte film har legat och grott till sig till en 5/5 vid det här laget, hennes tredje film gav jag 3/5 och hennes andra film gav jag 2/5. Det lovar gott inför hennes fjärde film (Please give) medan prognosen för hennes första film (Walking and talking) inte är lika ljus.
PPS, mycket blått i bilderna ovan och nedan? Jag kommer ihåg filmen i varma röda, orangea och gula färger.
