Stockholms Filmfestival 2016 - Sammanfattning

Filmfestivalen 2016 är slut och ska sammanfattas. Årets festival innehöll många riktigt bra filmer och det är första gången sedan 2011 som jag delat ut mer än en femma i betyg. 2011 var året då de tunga filmerna stod som spön i backen med filmer som Shame, Martha Marcy May Marlene, 50/50, Drive och Tinker tailor soldier spy. Men 2016 slog nog till och med 2011 på fingrarna. Efter några magra år är filmfestivalen tillbaka som en vital filminjektion i början av vintern. Flera av filmerna från årets festival lär höra av sig under kommande oscarsbegivenhet och alla filmer på topp 10 (av 15 sedda) är riktigt, riktigt bra!

För femte året i rad fick jag den stora äran och ansvaret att planera upp och välja filmer för filmspanardagen under festivalen,"Filmspanarna goes to Filmfestivalen". I år gick den av stapeln lördagen den 12:e november. Fyra filmer med god tid för middag mellan tvåan och trean låg i planen. Själv missade jag dock både de två avslutande filmerna och middagen då jag var på Olofs femtiårsfest om kvällen. Tredje filmen såg jag istället senare under festivalen och då tillsammans med Diana.

Filmerna på filmspanardagen blev den franskbelgiska dramakomedin Baden Baden, dokumentären The space inbetween: Marina Abramovic and Brazil samt två amerikanska crimethrillers Hell or high water och Dog eat dog.

Nedan ger jag er min topplista över de femton filmer jag sett från årets festival. En majoritet sågs på festivalen, en sågs redan i höstas i Malmö och några sågs hemma i filmstudion.

Not: jag inkluderar Indignation i denna lista men inte Toni Erdmann då den senare redan är avhandlad på bloggen. Indignation sågs före festivalen men den har premiär just efter densamma och jag publicerade min text om den under festivalen, bland övriga festivalfilmer, och därmed tar jag med den som en av festivalfilmerna. Så gjorde jag.

Men jag börjar med mina Fripps Awards inom kategorierna bästa manliga och kvinnliga biroller och huvudroller samt lite annat smått och gott inklusive festivalens bästa filmscener.

Bästa manliga biroll

De nominerade är:
J. J. Totah (Ordinary people)
Craig Robinson (Morris from America)
Christopher Lloyd (I am not a serial killer)
Danny DeVito (Wiener-dog)
Tracy Letts (Indignation)
Dong-seok Ma (Train to Busan)
Ben Foster (Hell or high water)










Och vinnaren är...

Motivering: För sin karisma på duken, närvaron i alla scener och för att han fick mig att hålla på hans egentligen ganska odrägliga karaktär.


Ben Foster i Hell or high water

Bästa kvinnliga biroll

De nominerade är:
Julie Deply (Wiener-dog)
Zosia Mamet (Wiener-dog)
Ellen Burstyn (Wiener-dog)
Sarah Gadon (Indignation)
Golshifteh Farahani (Paterson)
Michelle Williams (Manchester by the sea)

Och vinnaren är...

Motivering: Kanske ett tråkigt val då det är det förväntade valet, men Michelle är en tämligen ohotad vinnare... för sin innerliga roll som Randi, exfrun till Lee.

Michelle Williams i Manchester by the Sea

Bästa manliga huvudroll

De nominerade är:
Jesse Plemons (Other people)
Max Records (I am not a serial killer)
Logan Leman (Indignation)
Jake Gyllenhaal (Nocturnal animals)
Adam Driver (Paterson)
Casey Affleck (Manchester by the Sea)










Och vinnaren är...

Motivering: Självutlämnande och komplex, sluten och öppen, en fantastisk tolkning av en krossad man.

Casey Affleck i manchester by the Sea

Bästa kvinnliga huvudroll

De nominerade är:
Molly Shannon (Other people)
Salomé Richard (Baden Baden)
Marina Abramovic (The space inbetween: Marina Abramovic and Brazil)
Amy Adams (Nocturnal animals)
Amy Adams (Arrival)










Och vinnaren är...

Motivering: Både bästa och näst bästa prestationerna till samma skådespelerska! För hennes majestätiska tolkning av lingvistikexperten som får i uppdrag att lära sig ett utomjordiskt språk på en månad...

Amy Adams i Arrival

Lite gott och blandat:

Bästa regi stod Denis Villeneuve för med hans Arrival

Årets actionsscen blir Train to Busan... hela filmen

Årets snackis som jag inte hyllade lika mycket som andra var Train to Busan

Årest besvikelse blev Morris from America som jag hoppades lite mer på

Årets överraskning blev Baden Baden som är något av en mini-Toni Erdmann

Årets knäppaste film var Wiener-dog, en episodfilm som knyts samman av den lilla hunden som deltar i varje scen

Årets sömnpiller blev dokumentären om Marina Abramovic (men på ett bra sätt)...

Årets scener:
Introduktionsscenen av Justin i Other people
Konfrontationen mellan Marcus och Dean Caldwell i Indignation
Samtalet mellan Zoe och Nana i Wiener-dog
High way-scenen i Nocturnal animals (årets scen)
Louise tar av sig rymddräkten i Arrival
Louise kommunicerar via skrift med utomjordingarna i Arrival
Förhöret på polisstationen i Manchester by the sea
Mötet mellan Lee och Randi i Manchester by the Sea

Topp 15 filmfestivalen 2016

15. The space inbetween: Marina Abramovic and Brazil

Konstfilm förklädd till dokumentär om den spännande performance artisten Marina Abramovic.



14. Morris from America

Smårolig betraktelse om kulturkrockar och coming of age i Heidelberg, Tyskland.



13. Seoul Station

Animerad prequel till Train to Busan. Frejdig.



12. Life, animated

Fin dokumentär om en autistisk pojke som lär sig kommunicera med omvärlden med hjälp av dialog från Disneys animerade filmer.



11. Wiener-dog

En episodfilm vilket automatiskt drar ner betyget från mig, men några mycket bra skådespelarinsatser och två mycket bra segment (de två avslutande).


---


10. Train to Busan

En rackarns actionrökare i zombiegenren från Sydkorea.



9. Other people

Tungt och humoristiskt om en besvärlig situation då kräftan besöker en familjemedlem.



8. Indignation

Fin film om otroligt viktiga frågor, rätten att få tänka fritt och vara sig själv.



7. Paterson

En stillsam stund med Paterson, en skön kille.



6. I am not a serial killer

Häftig indyfilm som blandar realistisk vardagsbänk från amerikansk småstad med skräck och fantasy.



5. Baden Baden

En lillasyster till film till Toni Erdmann, drama och komedi i en salig blandning.



4. Hell or high water

Underbar stämning i denna americanadrypande trhiller från det torra och varma Texas.



3. Manchester by the Sea

Sorgligt och tungt drama av bästa sorten, en riktig film-film.



2. Nocturnal animals

Så snygg, så snygg, men ack så hemsk också. Fantastisk thriller.



1. Arrival

Otroligt bra idédriven lågmäld science fiction av en mästerlig regissör med mästerliga skådespelarinsatser. Human.

Så Denis Villeneuve etablerar sig som numero uno bland aktiva regissörer idag. Nu ser vi fram emot vad han kan göra med nya Blade runner-filmen. Och så får vi se fram emot nästa filmfestival, bara elva månader bort. Du hänger väl med?

Wiener-Dog (2016)

Todd Solondz har ju humor helt klart, men jäklar vad svår den äer ibland. Wiener-dog är en liten filmantologi. Den är knappt 90 minuter och vi får oss till livs fyra ganska olika historier. Det som binder dem samman är att i alla fyra äger huvudpersonen en och samma (?) lilla wienerhund. Solondz orkade skriva en brygga mellan första och andra historien där vi ser hur och varför hunden byter ägare. Något sådant får vi inte inför det tredje eller fjärde segmentet. Han klipper bara och starta ny historia. Kanske mer vrång humor än slappt. Han skämtar till och med till det och har lagt in ett intermezzo mellan andra och tredje segmentet. Vi får en stillbild med texten "Intermezzo" och en skön countrysång om wienerhunden. Är det en ironisk blinkning åt Quentin Tarantino tro?

Första segmentet handlar om hur en liten pojke får hunden av sin far. Mamman, spelad av Julie Delpy hatar dock hunden och hon gör allt för att familjen ska göra sig av med den. De har svårt att få hunden rumsren och sonen vill dessutom inte att tiken ska bli steriliserad. Mamman förklarar då för den lille pojken att utan sterilisering kommer hon bli våldtagen av vildhunden som heter Muhammed och sedan kommer hon dö när hon föder sina valpar. Som kommer vara döda vid födseln. Och tiken kommer också få AIDS. Denna kortfilm är fylld av bisarr och mörk humor.

Andra delen handlar om Dawn som räddat hunden från att avlivning. Hon spelas av den som alltid lite charmiga Greta Gerwig. Dawn träffar på den gamla klasskamraten Brandon som hon uppenbarligen var sugen på och hon och hunden hänger med honom på en road trip till hans bror i Cleveland. Brandon spelas av Kieran Culkin. Denna var filmens svagaste men den är ändå lite quirky och lite sorglig.

Efter intermezzot, som också informerade oss att det går att köpa mer godis ute i vestibulen, får vi lära känna den vresige och negative filmläraren och misslyckade manusförfattaren Dave Schmerz ypperligt spelad av Danny DeVito. Fasen vad kort han är. Kortare än Magnus Uggla skulle jag gissa. Detta är också mörk humor och lite satiriskt om filmbranschen skulle jag gissa. I denna film får begreppet bombhund en ny innebörd för mig.

Långfilmens bästa lilla film är dock den avslutande fjärde filmen, tillika den kortaste. Där får vi se ett komplext och till en början förbryllande möte mellan Zoe och hennes Nana vilket jag tolkar som mormor. Den gamla damen som också äger hunden i denna film spelas av Ellen Burstyn. Hon är inte en nykomling till svåra och sorgliga familjekonstallationer på film. Zoe spelas av det för mig nya ansiktet Zosia Mamet. Denna lilla film är överraskande och hjärtskärande.

Vad är han för en typ egentligen Todd Solondz? Hatar han sina filmiska karaktärer eller hatar han bara sin publik? Jag vet inte. Hans filmer är utmanande och oftast rejält deprimerande. Men samtidigt kan det vara något uppfriskande över hans perversa historier. I denna antalogi slipper vi de värsta perversionerna, robothundar och hunddiarré undantaget, och han bjuder istället på mänskliga öden som dröjer sig kvar i tittaren en lång stund efter filmen tagit slut.

Jag ger Wiener-dog tre "What if?" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hell or High Water (2016)

Hell or high water var en av de fyra filmerna vi valt ut till Filmspanardagen på festivalen. Men på grund av att jag var bortbjuden på kalas på kvällen missade jag att se filmen med vännerna. Istället gick jag och såg filmen med min kompis Diana senare under festivalen, fredagen i avslutningshelgen.

Denna gula film dryper av "americana" och har en vajb av modern western. Chris Pine och Ben Foster spelar två bröder som rånar banker för ett specifikt ändamål. Jeff Bridges och  Gil Birmingham spelar två Texas Rangers som jagar rånarna. Det lilla, lilla jag läste om filmen när jag valde den för filmspanardagen var att den var hyllad och sågs som en av årets snackisar. Det räckte för mig. Jag hade dessutom noggrant aktat mig för att läsa mina bloggkompisars texter om filmen innan jag själv såg och skrev om den. Det var nog bra för nu blev filmen en stor överraskning för mig. Överraskningen låg inte i att den var bra utan mer att den hade en annan ton än jag väntat mig. Jag trodde på en "cool" film som en blandning av Quentin Tarantinos, Robert Rodrigues och Coen-brödernas filmer (om man tänker No country for old men). Men nej, denna film dryper förvisso av stämning och underbara miljöer, men det är också en viktigare och mer genomtänkt story än vad jag hade väntat mig. Om jag skulle jämför med en film från de senaste åren skulle det kanske bli Blue ruin istället.

Jag gillar Hell or high water. Min favoritskådis i filmen blev snabbt Ben Foster. Han är förvisso i princip alltid bra. Chris Pine var en positiv överraskning. Honom har jag nog aldrig gillat tidigare. Han var kass som Jack Ryan och hans Kirk känner jag intet för (inte sett senaste än). Han var rolig i Horrible bosses dock. Däremot var jag inte såld på Jeff Bridges insats. Hans buffliga veteran som retar sin kollega till leda var överdriven tyckte jag. Han höll på och mickla med käken och hade sig, som om han fiskar efter en oscar på gamla dar. Det funkar allt som oftast inte för mig. Relationen mellan hans Hamilton och Birminghams Parker var intressant. Trodde att Hamiltons extrema tråkningar av rasistisk karaktär skulle få en mer intressant konklusion. Jag ser vad filmen gjorde med den relationen och reaktionerna i slutet berättade mer om polisernas relation, men hela den subplotten kändes inte så starkt.

Däremot gillade jag själva handlingen i denna lilla film. Det var intressant att jag som publik hejjade på skurkarna lika mycket som polisera, eller vice versa. Den stora boven var bankerna. Här kan också konstateras att filmen var extremt övertydlig med sitt samhällskritiska budskap. Vi i publiken hade en hel liten roman skriven på våra näsor när vi gick ut från salongen.

Filmen sågs för övrigt på Park, denna stora vackra men usla salong. När tusan ska de renovera stolarna? Salongen var bara halvfull och jag och Diana satt oss långt ut till vänster för att kanske träffa in stolar som inte var lika nedsuttna och stenhårda. I ärlighetens namn var det jag som önskade detta. Men trots filmens korta längd, runt en och fyrtio, hade jag rejäl träsmak i rumpan när den var slut. Både jag och Diana var dock nöjda med filmen.

Jag gillar't och ger Hell or high water fyra små oljetorn av fem möjliga. Allt handlar om oljan, eller hur va?

Betyg: 4/5

I Am Not a Serial Killer (2016)

I am not a serial killer är en sådan där film som man aldrig skulle hittat om det inte vore för filmfestivalen. Den ligger under sektionen Twilight zone och det med rätta då det är en thriller som både är lite gore-ig och bitvis lite creepy. Det är inte en renodlad skräckis men den är ändå tillräckligt stämningsfull och ryslig att jag blev lite skraj i alla fall.

I huvudrollen som John ser vi lille Max Records från Where the wild things are. Han har nu hunnit bli nitton år och han har samma ögon som min systerdotter. Max spelar John Wayne Cleaver. Bad ass namn. John är en "troubled teen" som av sin terapeut blivit diagnostiserad som en sociopat. Men en snäll sådan. Typ. John bor i en liten stad i mellanvästern, en sådan där stad där inget speciellt händer allt som oftast. Tills helt plötsligt en seriemördare börjar härja. En bestialisk sådan också, en sådan som river och sliter upp stora hål i sina offer. John ser offren på nära håll då han hjälper sin mamma och moster på den lilla lokala begravningsbyrån. John börjar skapa sig en gärningsmannaprofil och snart inleder han en privat mordutredning. Frågan är bara om John kommer hitta monstret före det hittar honom...

Wow, damn, bra skit detta. Filmen är lågbudget men den har feeling. Miljön är kall, vi kastas in i ett vintrigt landskap som påminner mig något otroligt om Fargo (allra mest tv-serien faktiskt). Max Records är skön i huvudrollen. Alla andra är helgjutna i sina respektive roller. Och nästan alla är okända skådisar för mig. Den enda kända skådespelaren förutom Max är Christopher Lloyd! Regissören Bill O'Brien har också skrivit manus (baserat på en roman av Dan wells). Han verkar endast ha gjort några skräckisar som jag aldrig hört namnet på tidigare; Scintilla och Isolation. Filmen är bra regisserad, den är tajt och utan svaga partier på en normal längd av en timme och 45 minuter.

Så, om du är en som gillar lite annorlunda film, thriller med skräckelement och en hel del konstigheter så kan detta vara något för dig. Jag kan tänka mig att den kommer omnämnas som en kultklassiker om en sådär fem år...

Jag ger I am not a serial killer fyra kärleksyttringar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Paterson (2016)

Paterson är Jim Jarmusch senaste film och detta är en typisk Jim Jarmusch-film helt utan handling förutom livet självt. Vi får helt enkelt följa huvudpersonen Paterson (Adam Driver) i hans liv under exakt en vecka, a slize of life. Från kl 06:15 en måndag morgon till kl 06:15 nästa måndag morgon. Paterson kör busslinje nummer 23 i staden Paterson, New Jersey. Han bor i ett litet hus med sin sambo Laura (Golshifteh Farahani) och hennes morrande engelske bulldog Marvin.

Paterson är busschaufför om dagen och poet resten av tiden. Han skriver i sin hemliga anteckningsbok även när han får tid under dagen. Laura gillar svart och vitt, är en rackare på att baka muffins och drömmer om att bli countrysångerska. Marvin och Paterson gillar inte varandra.

Detta är creme de la creme av Jim Jarmusch. Filmen har egentligen ingen handling men jag sitter ändå fascinerat och betraktar Patersons liv. Det är intressant även om det är svårt att sätta fingret på vad som lockar. Patersons poesi är säregen. Hans liv tillsammans med Laura och hans nemesis Marvin är mysigt att följa. Varje gång Paterson och Laura ger varandra en kyss börjar killen i paret bredvid mig kyssa sin flickvän. Det är annars en lågmäld stämning i hela filmen och den är allt som oftast mycket lustig på det där torra sättet som Jarmusch ofta är.

Adam Driver är mycket bra i denna film, men är han inte alltid väldigt bra? Den spirituella Laura spelas av den iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani. Henne far är en känd regissör. Hon påminner mig om Emmanuelle Chriqui.

Bilden av Paterson i uniform och fullkomligt överöst av tapperhetsmedaljer lämnas helt okommenterad. Han påvisar en kvickhet till handling när så behövs men filmen igenom för övrigt är han oerhört behärskad. Hans älskade Laura är däremot en manisk kreativ virrhjärna. Det är svårt att förstå deras relation och vad hon egentligen gör, men det är en del av mysteriet. Varför den japanske poeten?

Flera biroller passerar förbi; den olycklige indiske arbetsledaren, barägaren Doc, den kärlekskranke Everett, hans ex-flickvän Marie, den lilla flickan som skrev poesi. Alla är intressanta och Paterson ger dem rum att blomstra. Några av de roligaste scenerna är när Paterson överhör sina bussresenärers konversationer. Varför alla tvillingar?

Jag gillade filmen skarpt. Den är en typisk filmfestivalfilm och för mig kommer den att hamna bland toppen av Jarmusch filmer. Jag ger Paterson fyra blåa tändstickor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Morris from America (2016)

Morris from America är en ganska bra film, eller i alla fall ett bra försök. Den är skriven och regisserad av Chad Hartigan som gjorde den klart mer lyckade filmfestivalsfilmen This is Martin Bonner från 2013. Morris är en trettonårig pojke som bor tillsammans med sin pappa i Heidelberg, Tyskland. De har flyttat dit för att pappan har fått jobb som coach för något fotbollslag. Morris sticker ut i skolan och han har svårt att få kompisar. Som en hip hopälskande afroamerikan sticker han ut i skolmiljön som domineras av extremt blonda tyska jugend. Ingen förutom den femtonåriga rebelliska flickan Katrin bryr sig om Morris. Morris och Katrin inleder en mer eller mindre skakig vänskap.

Ok, så detta är en "comin of age"-historia. Jag fann beskrivningen av filmen mer intressant än slutresultatet. Filmen skrapar på ytan till något klart intressant men den får mig aldrig engagerad. Tyvärr var detta ett klart steg bakåt från Hartigans förra film. Markees Christmas spelar Morris och han är helt ok. Det kan man inte säga om Lina Keller som spelar Katrin. Hon är inte speciellt bra och det gör att mycket av nerven i filmen kommer av sig. Jag vet inte om hon ska spela förförisk eller vad det kan vara, men den är inte övertygande. I och för sig så blir ju Morris sugen på henne. Under andra halvan drar Katrin med sig Morris på äventyr då de båda hakar på en musikartist på turné i Tyskland. Jag känner igen detta. En ung kille med tjej som kanske eller kanske inte diggar honom på omtumlande turné. Men denna film kommer inte ens nästan bli berömd. Och Katrin är ingen Penny Lane, långt därifrån!

Filmens två bästa karaktärer är istället Morris ensamstående far som spelas av komikern Craig Robinson. Han är riktigt bra i en dramatisk roll och några av hans soloscener var fina. Sen har vi universitetsstudenten Inka som lär Morris tyska. Hon spelas av Carla Juri men hon är förvillande lik Brie Larson i denna film. Hon var bra i alla fall. Tyvärr fick hon för lite att göra.

Nej, tyvärr blev detta inte den hit jag hade hoppats på. Filmen var långt från dålig, men den lyfte sig heller aldrig över "helt ok"-träsket. Jag ger Morris from America två pittoreska tyska småstäder av fem.

Betyg: 2/5