Extraction 2 (2023)

Jag älskade Extraction, en renodlad actionfilm skriven av bröderna Russo, regisserad av Sam Hargrave och med Chris Hemsworth i huvudrollen som Tyler Rake. Filmen skippade på ett skönt sätt att etablera Rakes bakgrund eller personliga liv. Vi kastades in i en lång actionsekvens mer eller mindre. Filmen hade som är välkänt en 12 minuter lång obruten actionsekvens.

Nu kommer tvåan och såklart man är lite orolig att den inte skulle hålla måttet. Men jag blev ändå rätt så nöjd. Nej, tvåan är inte riktigt lika bra som ettan, men den är bra likväl. Denna gång är det mer personligt för Rake och hans bakgrund utforskas lite mer. Hans PTSD bubblar upp.

Men filmen är framför allt action, precis som i den första filmen. Båda filmerna bygger på graphic novels skrivna av Anthony och Joe Russo tillsammans med Ande Parks. Handlingen är flyttad från Asien till östra och centrala Europa. Det är hemska östeuropéer som är skurkarna denna gång och de lägger inte fingrarna emellan direkt.

Actionsekvenserna är svettiga och denna gång har de lyckats med en 21 minuter lång sekvens inifrån ett fängelse där Tyler måste hämta ut några stackare som inte borde varit därinne från första början.

En kritik jag kan lyfta att med ännu mer action tenderar filmen också att närma sig John Wicks nivå på odödlighet hos huvudpersonen vilket sänker stakes rejält. Det är inte kul när ens huvudperson blir skjuten och knivad hur många gånger som helst utan att det verkar ha betydelse. Extraction är långt från så illa som John Wick, men de närmar sig. Antar att det är ett av problemen att filmatisera graphic novels, där jag gissar att actioninnehållet är ännu mer sanslöst.

Vad jag däremot gillar skarpt med denna uppföljare är att vi får följa teamet mer, denna gång är inte Tyler ensam. Syskonen Nik och Yaz Khan spelas av Golshifteh Farahani och Adam Bessa och de är riktigt bra båda två. Jag blev indragen i filmen på grund av trions dynamik och lojalitet. Det var kul att följa dem helt enkelt.

Jag gillar denna filmserie och ser redan fram emot nästa. Underhållningsaction är inte fy skam! 

Betyg: 4/5

Extraction (2020)

Kommer ni ihåg den gamla klassiska actionrökaren "De vilda gässen" från 1978, den med Roger Moore och Richard Burton i huvudrollerna? Den handlar om ett gäng legosoldater som tar ett uppdrag att rädda och smuggla ut några personer i fångenskap någonstans i Afrika. Det var en av de första actionfilmerna jag såg som gryende filmälskare. Ta denna klassiker och modernisera den med lika delar "The Raid" och "John Wick" samt krydda med den underskattade actionthrillern "No escape" från 2015, då får du en känsla för vad denna film erbjuder.

Chris Hemsworth spelar Tyler, en livstrött legosoldat som gör grisiga jobb för högstbjudande. Hans sexåriga son dog i barncancer och han kan inte se sonens ansikte i sitt huvud längre. Sorgen är större än viljan att leva. Nu har han fått ett uppdrag att frita sonen till en indisk knarkkung som sitter fast hos en konkurrent i Bangladesh. Tyler och hans team beger sig in i en febrig och överbefolkad stad som visar sig vara svårare att ta sig ifrån än vad de räknat med.

Jag gillar denna actionrökare. Det är en perfekt film för fredagskvällen. "Action utan slut". Chris Hemsworth är en cool dude, jag gillar hans energi och tajming. Han har glimten i ögat och levererar både humor och allvar med samma lätthet. Filmen snyggaste är dock den mörka skönheten Golshifteh Farahani känd från Jim Jarmusch's "Paterson" bland annat. Här spelar hon en bad ass vilket funkar också. Hon har många strängar på sin lyra som det verkar.

Efter jag såg filmen upptäckte jag att den var gjord av bröderna Russo och deras Second Unit Director från "Infinity War" och "Endgame". Kul trivia på sin höjd. Som sagt var detta mer likt någon av alla filmer i samma stil som "John Wick" som kommit de senaste åren än MCU. Filmen bygger på en "graphic novel" som Joe Russo skrivit och han har också stått för manus till filmen. Bröderna har producerat tillsammans med den bäste Chris.

Random notes:
- är inte helt säker på att filmen blev bättre av den inledande scenen som tar oss rakt in i slutscenen för att sedan låta större delen av filmen vara en flashback.
- Tylers coole teammedlem med sniper-geväret, han som kallas för G, spelas av filmens regissör Sam Hargrave.
- filmen har mycket lite dialog under inledningen och slutet, den stannar upp en stund i mitten där karaktärerna får andas och utvecklas, men sedan är det full fart igen...

Överlag en positiv överraskning ur en genre som ofta underhåller för stunden men sällan når fram som riktigt tunga filmer. I samma nivå som "John Wick" dock men med en bättre huvudperson.

Betyg: 4/5

För den sugne finns fler tankar att läsa om filmen:
Sofia
Filmitch

Un divan à Tunis (2019)

"Terapi i Tunisien" är en lite gullig bagatell. Det är lite humor och lite drama, några beaktansvärda sanningar och hyfsat skådespeleri. Kan passa den slappe biobesökaren som söker något inte allt för avancerat eller utmanande. Passar dem som gillade "En oväntad vänskap" typ.

Golshifteh Farahani spelar huvudrollen. Hon är bra även om hon var mer spännande i Jim Jarmusch's "Paterson". Men hon har "skill"s så det gäller att hålla utkik efter henne. Annars var det mest slätstruket överlag i filmen.

Några öppna dörrar om rätten att få vara sig själv slogs in. Bra och vågat!

Relationen till kusinen var nog den bästa. Alla turer till ministeriet var bedövande tråkiga tills polisen hävdade att Tunisien var lika fungerande som länder i väst. Yeah right, där fick filmen in en fullträff.

Filmen heter "Terapi i Tunisien" på svenska och "Arab blues" på engelska.

Jag ger filmen två terapisessioner av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Läs Johans tankar om filmen på Jojjenito - om film.

Paterson (2016)

Paterson är Jim Jarmusch senaste film och detta är en typisk Jim Jarmusch-film helt utan handling förutom livet självt. Vi får helt enkelt följa huvudpersonen Paterson (Adam Driver) i hans liv under exakt en vecka, a slize of life. Från kl 06:15 en måndag morgon till kl 06:15 nästa måndag morgon. Paterson kör busslinje nummer 23 i staden Paterson, New Jersey. Han bor i ett litet hus med sin sambo Laura (Golshifteh Farahani) och hennes morrande engelske bulldog Marvin.

Paterson är busschaufför om dagen och poet resten av tiden. Han skriver i sin hemliga anteckningsbok även när han får tid under dagen. Laura gillar svart och vitt, är en rackare på att baka muffins och drömmer om att bli countrysångerska. Marvin och Paterson gillar inte varandra.

Detta är creme de la creme av Jim Jarmusch. Filmen har egentligen ingen handling men jag sitter ändå fascinerat och betraktar Patersons liv. Det är intressant även om det är svårt att sätta fingret på vad som lockar. Patersons poesi är säregen. Hans liv tillsammans med Laura och hans nemesis Marvin är mysigt att följa. Varje gång Paterson och Laura ger varandra en kyss börjar killen i paret bredvid mig kyssa sin flickvän. Det är annars en lågmäld stämning i hela filmen och den är allt som oftast mycket lustig på det där torra sättet som Jarmusch ofta är.

Adam Driver är mycket bra i denna film, men är han inte alltid väldigt bra? Den spirituella Laura spelas av den iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani. Henne far är en känd regissör. Hon påminner mig om Emmanuelle Chriqui.

Bilden av Paterson i uniform och fullkomligt överöst av tapperhetsmedaljer lämnas helt okommenterad. Han påvisar en kvickhet till handling när så behövs men filmen igenom för övrigt är han oerhört behärskad. Hans älskade Laura är däremot en manisk kreativ virrhjärna. Det är svårt att förstå deras relation och vad hon egentligen gör, men det är en del av mysteriet. Varför den japanske poeten?

Flera biroller passerar förbi; den olycklige indiske arbetsledaren, barägaren Doc, den kärlekskranke Everett, hans ex-flickvän Marie, den lilla flickan som skrev poesi. Alla är intressanta och Paterson ger dem rum att blomstra. Några av de roligaste scenerna är när Paterson överhör sina bussresenärers konversationer. Varför alla tvillingar?

Jag gillade filmen skarpt. Den är en typisk filmfestivalfilm och för mig kommer den att hamna bland toppen av Jarmusch filmer. Jag ger Paterson fyra blåa tändstickor av fem möjliga.

Betyg: 4/5