Citadel - Season 1 (2023)

Citadel är en ny spionserie med bröderna Russo som  producenter. Russos har gjort Avengers-filmer och nu senast varit involverade i de två förträffliga Extraction-filmerna. Såklart att jag var nyfiken på denna nya serie som utspelas i en nära framtid med en massa cool tech som inte finns än.

Tyvärr är serien katastrofalt dålig. Jag antar att även solen har fläckar om solen får representera Russos denna gång. Allt är undermåligt; manus, skådespeleri och specialeffekter.

Storyn och manus är uselt där de tar sig friheter med logiken om och om igen. Det är ett tecken på dåligt hantverk när manusförfattare tar sig sådana friheter bara för att det är sci-fi. Alla filmer och serier måste trots allt hållas sig till de logiska regler som gäller i den värld de utspelas i, världsbygget styr vad som är möjligt eller ej. Här bryts den regeln allt för många gånger. Det blir meningslöst och alla stakes faller till marken.

Skådespeleriet var en annan svaghet. Huvudpersonerna spelas av Richard Madden från GoT och det för mig nya ansiktet Priyanka Chopra Jonas. Jag vet inte vem av dem jag tyckte var allra sämst. Antagligen båda. De enda jag tyckte var hyfsade var Stanley Tucci och dansken Roland Møller, men inte heller de gjorde något extraordinärt egentligen. 

Till sist har vi specialeffekterna. I serien kan man vänta sig lite lägre nivå än i en stor filmproduktion men det finns gränser för hur taffligt det får se ut. 

Dessutom har teamet uppenbarligen försökt sig på att härma eller ha med homage till kända filmer inom genren som James Bond, Mission Impossible och Long Kiss Goodnight. Det görs inte charmigt eller med glimten i ögat. Ingen fyndig vinkel, endast trötta referenser. Som så mycket annat i denna serie känns det endast menlöst. Musiken i serien är dessutom något av en rip-off av musiken i Westworld. Inget är rent eller unikt i denna soppa.

Nej, detta var en rejäl besvikelse och efter de sex avsnitten i första säsongen tackar jag för mig. Serien är nästan lika dålig som The Wheel of Time och det säger inte lite det...

Jag önskar mig en bättre spionserie!

Betyg: 1/5

Extraction 2 (2023)

Jag älskade Extraction, en renodlad actionfilm skriven av bröderna Russo, regisserad av Sam Hargrave och med Chris Hemsworth i huvudrollen som Tyler Rake. Filmen skippade på ett skönt sätt att etablera Rakes bakgrund eller personliga liv. Vi kastades in i en lång actionsekvens mer eller mindre. Filmen hade som är välkänt en 12 minuter lång obruten actionsekvens.

Nu kommer tvåan och såklart man är lite orolig att den inte skulle hålla måttet. Men jag blev ändå rätt så nöjd. Nej, tvåan är inte riktigt lika bra som ettan, men den är bra likväl. Denna gång är det mer personligt för Rake och hans bakgrund utforskas lite mer. Hans PTSD bubblar upp.

Men filmen är framför allt action, precis som i den första filmen. Båda filmerna bygger på graphic novels skrivna av Anthony och Joe Russo tillsammans med Ande Parks. Handlingen är flyttad från Asien till östra och centrala Europa. Det är hemska östeuropéer som är skurkarna denna gång och de lägger inte fingrarna emellan direkt.

Actionsekvenserna är svettiga och denna gång har de lyckats med en 21 minuter lång sekvens inifrån ett fängelse där Tyler måste hämta ut några stackare som inte borde varit därinne från första början.

En kritik jag kan lyfta att med ännu mer action tenderar filmen också att närma sig John Wicks nivå på odödlighet hos huvudpersonen vilket sänker stakes rejält. Det är inte kul när ens huvudperson blir skjuten och knivad hur många gånger som helst utan att det verkar ha betydelse. Extraction är långt från så illa som John Wick, men de närmar sig. Antar att det är ett av problemen att filmatisera graphic novels, där jag gissar att actioninnehållet är ännu mer sanslöst.

Vad jag däremot gillar skarpt med denna uppföljare är att vi får följa teamet mer, denna gång är inte Tyler ensam. Syskonen Nik och Yaz Khan spelas av Golshifteh Farahani och Adam Bessa och de är riktigt bra båda två. Jag blev indragen i filmen på grund av trions dynamik och lojalitet. Det var kul att följa dem helt enkelt.

Jag gillar denna filmserie och ser redan fram emot nästa. Underhållningsaction är inte fy skam! 

Betyg: 4/5

The Gray Man (2022)

En ny actionfilm från bröderna Russo? Sign me up! De gjorde de flesta av de bästa filmerna i MCU, ni vet det där spännande filmserieäventyret som dog ut för några år sedan. När dessutom Captain America himself spelar en av huvudkaraktärerna var det givet att ge filmen en titt.

Frågan var nu bara om denna film kunde komma upp i samma nivå som "Extraction" där bröderna var med på ett hörn och där den bästa Chris spelade huvudrollen. Tyvärr kommer inte "The Gray Man" i närheten av "Extraction". Istället får vi action utan innehåll, en snygg yta som saknar både engagerande handling och karaktärer. 

Huvudrollen i dagens film spelas av Ryan Gosling och det är ju aldrig ett speciellt bra tecken. Vid sidan av honom ser vi Ana de Armas, Chris Evans och Billy Bob Thornton. Så tre favoriter backar upp den träiga Gosling. 

Någon skrev att alla utom Chris Evans spelade sina vanliga typer och det stämmer till punkt och pricka. Gosling är som en blandning av hans cooling i "Drive" och den tystlåtne Neil Armstrong i "First man". Han spelar sina roller genom att inte spela alls som det känns. Han är blank som ett papper och blir, oftast, helt ointressant i mina ögon. Nja, han passade perfekt i "First man", men det var kanske undantaget som bekräftade regeln.

Billy Bob Thornton är gängets veteran och han är som när han är som bäst, oerhört sympatisk och "likeable".

Ana de Armas spelar en bad ass som hon gjorde i den senaste Bond-filmen "No time to die". I den filmen var det överraskande och därmed mer effektivt. Men hon är alltid intressant i vad hon än gör och hennes medverkan är en av filmens positiva saker.

Det är Chris Evans, Cap America himself, som bryter mönstret. I rollen som filmens "super villain" är han 180 grader från den mysiga och lugne Steve Rodgers. På grund av det galna flinet och den ståtliga mustaschen kan jag inte undgå att påminnas om en tysk lönnmördare i en thriller-komedi jag såg på Filmfestivalen (?), men som jag inte kan komma ihåg namnet på just nu...

Denna film kan ses som ganska kass, eller ganska bra, det beror helt på vilket humör man är på när man ser den. Om du har sug efter en snygg men tunn actionfilm kommer den sitta som handen i handsken. Jag hade lätt kunnat ge den en tvåa, men jag var på humör och till det fick jag se en i mina ögon mycket underhållande Chris Evans (mest på grund av att han spelar så gravt mot hans etablerade persona), den ljuvliga Ana de Armas och den genommysige Billy Bob Thornton så jag ger filmen en trea!

Betyg: 3/5

Extraction (2020)

Kommer ni ihåg den gamla klassiska actionrökaren "De vilda gässen" från 1978, den med Roger Moore och Richard Burton i huvudrollerna? Den handlar om ett gäng legosoldater som tar ett uppdrag att rädda och smuggla ut några personer i fångenskap någonstans i Afrika. Det var en av de första actionfilmerna jag såg som gryende filmälskare. Ta denna klassiker och modernisera den med lika delar "The Raid" och "John Wick" samt krydda med den underskattade actionthrillern "No escape" från 2015, då får du en känsla för vad denna film erbjuder.

Chris Hemsworth spelar Tyler, en livstrött legosoldat som gör grisiga jobb för högstbjudande. Hans sexåriga son dog i barncancer och han kan inte se sonens ansikte i sitt huvud längre. Sorgen är större än viljan att leva. Nu har han fått ett uppdrag att frita sonen till en indisk knarkkung som sitter fast hos en konkurrent i Bangladesh. Tyler och hans team beger sig in i en febrig och överbefolkad stad som visar sig vara svårare att ta sig ifrån än vad de räknat med.

Jag gillar denna actionrökare. Det är en perfekt film för fredagskvällen. "Action utan slut". Chris Hemsworth är en cool dude, jag gillar hans energi och tajming. Han har glimten i ögat och levererar både humor och allvar med samma lätthet. Filmen snyggaste är dock den mörka skönheten Golshifteh Farahani känd från Jim Jarmusch's "Paterson" bland annat. Här spelar hon en bad ass vilket funkar också. Hon har många strängar på sin lyra som det verkar.

Efter jag såg filmen upptäckte jag att den var gjord av bröderna Russo och deras Second Unit Director från "Infinity War" och "Endgame". Kul trivia på sin höjd. Som sagt var detta mer likt någon av alla filmer i samma stil som "John Wick" som kommit de senaste åren än MCU. Filmen bygger på en "graphic novel" som Joe Russo skrivit och han har också stått för manus till filmen. Bröderna har producerat tillsammans med den bäste Chris.

Random notes:
- är inte helt säker på att filmen blev bättre av den inledande scenen som tar oss rakt in i slutscenen för att sedan låta större delen av filmen vara en flashback.
- Tylers coole teammedlem med sniper-geväret, han som kallas för G, spelas av filmens regissör Sam Hargrave.
- filmen har mycket lite dialog under inledningen och slutet, den stannar upp en stund i mitten där karaktärerna får andas och utvecklas, men sedan är det full fart igen...

Överlag en positiv överraskning ur en genre som ofta underhåller för stunden men sällan når fram som riktigt tunga filmer. I samma nivå som "John Wick" dock men med en bättre huvudperson.

Betyg: 4/5

För den sugne finns fler tankar att läsa om filmen:
Sofia
Filmitch

Avengers: Endgame (2019)

Var ska man ens starta? Det känns som en omöjlig uppgift att skriva ner alla mina känslor om denna film. Den är slutet på en 22 filmer lång serie och som sådan borde den inte ens finnas. Detta är en unik filmserie som kanske aldrig kommer återupprepas. Att de över huvud taget lyckades få ihop denna film är ganska fantastiskt. Avenger: Endgame är helt enkelt en helt galen film. Den är så mycket att jag fortfarande flera dagar efter titten inte riktigt kan kontrollera alla tankar om filmen. Hell yeah, de klarade det! Japp, jag älskar den. Nope, den är inte perfekt. Yup, högsta betyg.

Jag kommer med stort intresse se om filmen och då insupa alla otroliga scener som sköljde över oss åskådare under första titten. Det finns så många känslor som jag skulle vilja återbesöka. Filmen är så mycket på samma gång. Den avslutar en elvaårig resa, den låter oss ta farväl till karaktärer och relationer, den blandar humor, allvar, vemod, starka känslor och action som kanske ingen film har gjort tidigare. Den tar sin position inom filmserien på största allvar och vårdar hela sagan på ett respektfullt sätt. Det var kul att ha varit en del av publiken när dessa filmer hände. Jag har levt med dem länge nu och det känns lite konstigt att det nu är slut.

Filmen är sprängfylld med tillfredsställande scener som verkligen förtjänats, scener som kändes i hjärtat och som gav serien det slut den skulle ha. Jag älskade filmens inledning med Clint Barton och familjen. En lugn scen som var en perfekt inledning, man kastas brutalt in i känslan som Infinity War lämnade oss med.

Scenerna mellan Tony och Nebula. Bara den lilla detaljen med Nebulas ansiktsuttryck när hon vann leken mot honom. Hjärtskärande.

Tonys farväl till Potts genom att prata in meddelandet i sin spruckna hjälm, och hans uppvaknande ur sömnen. De hade inte gått många minuter i filmen och vi hade redan tagits med på en känslomässig bergochdalbana.

Mörkret måste ha varit överraskande för alla oförberedda, kanske nya, tittare. Superhjältarna är privatpersoner som gått ner sig och vägrar att gå vidare efter en förlust. De förlorade, bara en sådan sak! Och sedan fick de chansen mot Thanos igen och Thor högg huvudet av honom... Filmen slut? Nejdå, det har bara gått 15 minuter ungefär. Sen den långa mödosamma time heisten. Filmen är ett under.

Om Infinity War firade triumfer med nya konstellationer av kära karaktärer, fokuserar Endgame såklart på nostalgin och vi får njuta av de mest ursprungliga konstellationerna, Nat och Clint, Tony och Steve med Hulken på ett hörn och så vidare. Filmen är fylld av underbara och förunderliga scener men jag måste se om filmen föst. Avengers... assemble. Jubel och applåder i salongen, rysningar på armen.

Slutet blir det ofrånkomliga slaget mot miljoner orcher som ingen bryr sig om. Men det kommer med genren. Det går visst inte att undvika detta. Vilka är filmens andra svagheter då? Dels gillar jag ofta inte filmer med tidsresor. Men skit samma, det påverkar över huvud taget inte karaktärsdramat utan skapar snarare en massa tillfällen som annars inte hade fått ske, karaktärer från förr som träffas.

Hulken? Var det verkligen bra? Jag är osäker. Men Hulken har aldrig varit viktig för mig. Däremot är Thor en av seriens fem viktigaste karaktärer. Han har verkligen utvecklats under dessa år. Jag var mycket konfunderad efter visningen om vad jag tyckte om hur de behandlade honom. Jag är nu stilla i mitt sinne. Han är på en rättfärdig path. Asgardians of the Galaxy kan bli hur bra som helst. Börjar mjukna inför den tredje bästa Chris till och med.

Blev det dammigt i salongen under visningen? Japp, jag var tvungen att andas med öppen mun några gånger för att inte Johan och Markus skulle höra misstänkta ljud från mig. Jag reagerade nog starkare än förväntat vid den stilla och mycket tydligt annonserade dödsscenen som blev filmens känslomässiga höjdpunkt. Bitterljuvt minst sagt. För att vara en film med väldigt många storstjärnor fanns det till slut bara en karaktär som huvudperson. Rest in peace, Tony. Scenen med hans avskedsvideo var tung. Cheeseburgers.

Men min favorit i hela MCU är ändå Captain America. Steve Rogers avslut kändes rätt, och sannerligen förtjänad, och scenen med dansen var superfin.

Nats död kändes dock inte lika hårt i stunden då den scenen var lite för rörig samtidigt som den var bra, en riktig Spartacus-scen.

Damn, fatta hur enorm denna film är, jag räknar till mer än fyrtio mer eller mindre kända filmstjärnor i rollistan. Och att få ihop det hela... Well done, those guys at Marvel Studios, well done.

Betyg: 5/5

PS, tänk hur viktig den lugna scenen hemma hos Clints familj i Age of Ultron blev. Joss kämpade hårt för den och den scenen influerar hela Endgame.


Jojjenito, Filmitch, Sofia och Fiffi har också sett filmen.

MCU rewatch: Avengers: Infinity War (2018)

Jag har nu sett om Avengers: Infinity War två gånger på kort tid. Uppladdningen inför Endgame är intensiv, även om Game of Thrones sista säsong också pockar på uppmärksamheten såklart.

Infinity War står sig väl än idag. Det är mycket imponerande hur tajt berättad den är. Utmaningen var ju att få till en film som inte kändes helt fragmenterad med så många huvudkaraktärer. Jag tycker de lyckades mycket bra. Första gången jag såg om den, inför min topplista för 2018, hade jag tänkt att bara se inledningen. Två och en halv timmar senare hade jag sett hela filmen. Andra gången var i påskas när jag hade Joel på besök och vi blev sugna på lite peppning inför Endgame.

Det jag tar med mig från dessa omtittar är hur bra olika konstellationer av karaktärer (och inte minst skådespelare) fungerar ihop. Den första konstellationen jag tänker på är Thor och Guardians-gänget. Den tredje bästa Chris tillsammans med den bästa Chris blev en komisk match made in heaven.

Den andra lyckade nya gruppen var Iron Man, Dr. Strange och Spider-Man. Perfekt personkemi mellan Robert Downey Jr. och Benedict Cumberbatch medan en lite lättare Tom Holland på inget sätt gör bort sig. Robert Downey Jr gör en av filmens mest känslosamma scener i slutet.

Sen måste jag givetvis hylla gruppen med Captain America, Black Widow, Scarlet Witch och Vision. Vilken supergrupp och vilken payoff på relationer som byggts upp! Elizabeth Olsens sista scen var fantastisk. Den näst bästa Chris kommer närmare och närmare toppen. Jag älskar Cap i dessa filmer.

Thor tillsammans med kaninen och trädet var också en bra grupp. För övrigt gillar jag Nebula mer och mer och jag hoppas att hon kommer mer till tals innan detta är slut.

Imorgon lördag ska Engame ses. Jag är otroligt peppad och såååå nyfiken på hur det kommer gå för våra hjältar. Jag är ganska säker på att filmen kommer bli bra, alla manusförfattare och regissörer är kvar från Infinity War och för övrigt samma som i alla tre Captain America-filmer också. Det bådar gott. Det ska bli riktigt intressant hur de knyter ihop Infinity-historien. Revy kommer under nästa vecka.

Betyg: 5/5

Avengers: Infinity War (2018)

SPOILERS AHEAD! WARNING! Denna revy är full av spoilers.

Mina förväntningar inför Avengers: Infinity War var blandade. Jag älskade vad Russo-bröderna gjort med Captain America: The Winter Soldier och Avengers 2.5 (Captain America: Civil War), men samtidigt var förra årets tre MCU-filmer endast fokuserade på humor gränsen till jönsighet överträddes till och med ibland. Årets första film ur serien, Black panther, var ju dessutom gräsligt dålig. Det fanns anledning att inte vara helt säker på att den nya Avengers-filmen skulle leverera. I mina mörkaste stunder stålsatte jag mig inför ett nytt magplask a la The Last Jedi. I mina ljusa stunder kom jag att tänka på att jag älskar de "stora" och bombastiska MCU-filmerna. Jag gillar till och Med Age of Ultron för tusan!

Men wow, att kunna bli så här positivt överraskad av duon som ändå gav mig en av 2016 års bästa filmer! Avengers: Infinity War, vilken underbar film. Jag tror att jag fick gåshud fem gånger under filmen och under sista akten satt jag med tårfyllda ögon. Det var tur att eftertexterna var så långa så att man hann samla ihop sig lite inför uttåget ur salongen. Den första och största rysningen fick jag när Captain America kom fram ur skuggan som räddaren i nöden för Wanda och Vision. Gåshuden!



Filmen är en makalös bedrift. Den lever mest i Avengers/Captain America-tonaliteten, men den blandar in den (ibland) jönsiga humorn från Guardians och Spider-Man på ett perfekt sätt. Gänget i Guardians är nedtonade till en nivå att de är oerhört mycket mer sympatiska. Det måste ändå ses som en gigantisk risk att ha med Peter Quill mer än Steve Rogers i denna film, men det lyckades.

De lyckades till och med få in Doctor Strange helt ljuvligt i tonaliteten. Honom gillade jag också mer här än i hans egen film. Den enda grupp med karaktärer som var lika tråkiga som i sin egen film var de från Black Panther. De har tråkig utstrålning och är helt humorlösa. Det kan ha att göra med att de var med i det något överdimensionerade och till slut lite tråkiga slaget när Wakanda blir attackerade av orcherna. Det känns som att vi sett den sekvensen tidigare i en annan filmserie. Dessutom tycker jag att Letita Wright som Shuri är det sämsta och mest fel-castade "supergeniet" sedan Denise Richards som kärnfysiker i Bondfilmen The World is not Enough.



Just att bröderna Russo har lyckas smälta samma de två så gravt olika tonaliteterna mellan Captain America-filmerna och Guardians är en av filmens största bedrifter. En annan bedrift är det fantastiska slutet. Som om det vore ett rött bröllop. Men visst detta är en PG-13 och ingen Logan-nivå på våldet inte. Istället får hjältarna dö genom att vittra och blåsa bort som damm. Men jag måste inte se blod för att storyn som berättas ska kännas ända in i hjärtat. Detta är sprängstoff efter att ha levt med dessa karaktärer i ett decennium och ha investerat så mycket engagemang. Jag var helt tagen av slutet. Dammigt i rummet! Jovisst, jag fattar att den gode doktorn har gjort ett drag som vi ännu inte riktigt kan skönja, som ett ess i rockärmen, och att den feta damen inte sjungit än...

Detta är seriens Episode V, den onda sidan vinner! Vad har vi då på skurken? Thanos är en intressant skurk. Givetvis inte lika ikonisk som Darth Vader, men ändå intressant på något sätt. Thanos må vara galen men han har ett resonemang som är komplext och inte helt ologiskt. Filmen vinner på att ha en sådan skurk gissar jag. Jag är dock inte helt såld på hur han framställs. Är verkligen Josh Brolin bra i denna roll? Den där hakan alltså... Och de digitala effekterna av Thanos var rent generellt filmens svagaste inom det departementet.



Åter till det göttiga i filmen. Jag älskade de nya konstellationerna som bildades. En av de stora styrkorna med filmerna från MCU är alla charmiga skådespelare. Väldigt få har en pinne uppe i rumpan (C Bale som Batman tex). Chris och Chris, Robert och Scarlett, de bjuder alla på sig själva och jag tycker att de är helt underbara. Nu får de nyare karaktärerna, som jag ofta finner lite svagare i deras egna filmer, spela mot superstjärnorna och det blir som ljuvlig musik i mina öron. De drar energi ur varandra, finner synergier och resultatet blir både överraskande och rörande.

Thor med Guardians var hysterisk underhållande. Tony Stark och Doctor Strange var en "match made in heaven". Lustigt nog passade Spider-Man in där också. Han har ju redan i sin egen film fått låna lite stjärnglans av Tony så den återträffen kändes naturlig. Cap och Nat ihopa var härligt. Gillade också när Cap träffade sin gamle vän Bucky igen.



Det var underbart att se Steve Rogers i skägg och vi fick se alldeles för lite av Black Widow. Skönt att hulken inte ville komma fram så ofta, Bruce är ändå mycket mer intressant. Jag hade glömt att Wanda och Vision hade en grej ihop. Var de inte på olika sidor i inbördeskriget? Härlig att se Wanda "in action" i filmen i alla fall. Men totalt sett alldeles för lite av Steve och Natasha, som sagt.

Slutet var något av en chock även om jag älskar denna typ av "mind fucks". Det var väldigt intressant att det bara var de ursprungliga Avengers som överlevde purgen; Tony, Steve, Thor, Bruce, Nat. Alla nya förmågor försvann inklusive Doktorn. Jag undrar jag vad det var för plan, den enda som ledde till seger..?

Kan det vara så att nästa Avengers-film, som får premiär i maj nästa år, är den sista för det gamla gardet? Att de kan besegra Thanos och återställa verkligheten till före hans knäppande med fingrarna, men att de kommer får betala det högsta, och denna gång permanenta priset? Det som är lite underligt är att Maria Hill och Nick Fury också blev dustade.



Jag vet inte... Det är svårt att jämföra filmer i olika genrer, och till och med inom samma genre ibland. Vilken är bäst, Avengers: Infinity War eller Logan från förra året? Det är lika svårt som att besvara frågan vilken kompositör är bäst, Vivaldi eller Beethoven, Mozart eller Bach? Olika typer av verk som passar i olika sammanhang.

Detta är i alla fall ett nytt kapitel i byggandet av ett filmiskt universum där karaktärer får tid på sig att utvecklas som om det vore en gigantisk tv-serie. MCU cashade in på sina investeringar i karaktärer och deras inbördes relationer i Civil War där alla gamla relationer sattes på prov och hotades. Redan då var jag blown away av hur filmserien äntligen började tvinnas ihop efter att länge mest byggt nya grenar. Nu har de sammanfört alla grupperna i en enda film, crossover galore. Det är inte perfekt men det är otroligt bra med tanke på utmaningarna. Denna film lyckades få ihop allt, damn it, och det är ofantligt imponerande.



Jag hade kanske önskat att scenerna från Wakanda hade varit kortare i utbyte mot någon lugnare scen, som den när Avengers besöker Clints hem (i Ultron). En scen där karaktärerna fått tid på sig att luftas och blomma ut. Men detta är en mycket liten svaghet som inte stör på helhetsintrycket som är full pott. Jag längtar så efter att se om den. På bio och flera gånger hemma når den släppts för hemmabruk.



Till sist en annan liten spaning. Det blev så tydlig i denna film, än en gång, att hela seriens huvudperson är Tony Stark. Därmed kommer det med säkerhet vara upp till honom att fixa så att det blir bra igen. Och jag tror att han till slut kommer få sin stora vila, någon gång under nästa Avengers-film...

Jag ger Avengers: Infinity War fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Fler texter om filmen:
film4fucksake
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

  

MCU rewatch: Captain America: Civil War (2016)

Captain America: Civil War är en otroligt bra superhjältefilm. Snart så bra det kan bli i denna genre tycker jag. Den knyter på ett snyggt sätt ihop historien om Steve och Bucky från de två tidigare Captain America-filmerna med konsekvenserna av de två inledande Avengers-filmerna.

Gammal vänskap och lojaliteter inom Avengers-gruppen ställs på prov när ansvar ska utkrävas och rationella beslut ställs mot känslor och "gut feeling". Filmen skurk spelar en undanskymd roll till en sådan grad att man kan undra om han ens är med. Istället slits gruppen med de goda mitt itu. Hjältar från de tidiga filmerna blandas med nytillkomna förmågor och vi får till slut en fajt sex mot sex.



När vän slåss mot vän, där målet inte är att döda utan att hindra respektive att agera ställs alla de vanliga troperna på huvudet. Vem ska man hejja på? Vilka kommer vinna? Och hur? Kommer någon skadas eller till och med dö? Och vad kommer hända med mödosamt uppbyggda relationer? Filmen har så höga "stakes" att det är svårt att hitta någon annan film i genren som kan matcha den.

Civil War känns som att den är på riktigt och det är på allvar problem i gruppen. Filmen överraskar mig gång på gång. Vem kunde anat att jag skulle vara på Lag Cap mot Lag Iron Man? Vem skulle vinna i en fajt dem emellan? Vad händer när de slåss sex mot sex och varför och hur vinner ena sidan? Om och om igen blir jag överraskad av filmen och att bli så "blown away" som denna film gör mig känns fantastiskt.



Jag gillar ju de flesta av hjältarna i MCU och i denna film får vi se en uppsjö av dem. Jag kallar filmen för Avengers 2.5 då inte mindre än elva eller tolv Avengersfolk deltar i bråket. Jag är som i himlen. Actionscenerna är som en blandning mellan de i The Winter Soldier och första Avengers-filmen. De är inte seriens allra bästa men bland de bättre.

Men det jag blir allra mest imponerad av är dramat och karaktärsbyggande scener. Det finns en uppsjö av dem i denna film. Jag tänker på Peggys begravning, mellan Nat och Steve, mellan Wanda och Vision, flera mellan Steve och Tony. Tänk vad bad ass Hawkeye är! Och sen när är Tony Stark självkritisk och tveksam?



Denna film inleder Phase 3 men den är som en slutpunkt för det mesta som hänt i Iron Man-, Captain America- och Avengers-filmerna i Phase 1 och 2. Detta är kronan på verket av Phase 1 och 2. Punk slut.

Jag engagerad och medryckt i handlingen, jag roas och oroas samtidigt. Jag finner den rolig och överraskande. Det kan knappt bli bättre än så här för en serietidningsfilm.

Jag ger Captain America: Civil War fem Stanks av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Falcon: What do we do?
Captain America: We fight.

Vi diskuterar filmens förtjänster i  Shinypodden avsnitt "To plant ypurself like a tree".