The Mule (2018)

Stockholms Filmdagar gick av stapeln förra veckan och där visades idel förhandsvisningar på kommande biofilmer. Clint Eastwoods crime-drama The Mule har premiär idag. det var den film jag på förhand var mest säker på att jag skulle välja. det betyder inte att jag trodde att den skulle vara allra bäst, och så blev fallet också, men det var den jag helst inte missade.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen Earl Stone, en jättegammal man som smugglar knark mellan städer i USA för någon av de mexikanska kartellerna. Tydligen är denna film baserad på en sann historia, ett faktum jag inte visste om när jag såg filmen. Filmen kan ses oavsett.

Detta är en riktigt fin och trevlig film. Det är en slow burner som hänger sig kvar i huvudet lång tid efter jag såg den. Filmen är inte superspännande, men den håller mitt intresse hela vägen igenom. Jag älskar att se Clintan agera, speciellt nu på gamla dagar. Han är väldigt bra i denna film. I övrigt är skådespeleriet gediget, kompetent. Bradley Cooper, Michael Pena, Andy Garcis och Dianne Wiest gör alla bra rolltolkningar.

Framför allt två scener sticker ut, och båda är aktuella anno 2018. Den ena är en kort scen när Earl stannar vid vägkanten ute i öknen och hjälper en familj byta däck. De har fått punktering. Familjen är svarta och den gamle Earl kallar dem vid en benämning som kanske var gällande när han var ung. Scenen är sublim, den påvisar ett problem som finns men den gör inte en stor sak av det. Mycket fint spelad. earl var den enda som stannat för att hjälpa dem. Hade du stannat där ute i ingenmansland?

Den andra scenen som bara flöt förbi i handlingen utan större betydelse (för Earl) men som dröjde sig kvar hos mig som åskådare. En ensam man i en svart pickup blir stoppad av polisen. Mannen blir extremt orolig och förkunnar om och om igen att detta är den farligaste situation han någonsin varit i, att bli stoppad av polisen. Han vill inte bli skjuten av polisen men är orolig att han inte kan hävda sin oskyldighet.

The Mule är en film man självklart ska se om man gillar Clintan.

Jag ger The mule tre och en halv kilo kokain av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar tillsammans med:
Jojjenito
Movies-Noir

The Lost Boys (1987)

Låt oss fundera lite på vad nostalgikänslor för en film är... Funderar du? När känner du dig nostalgisk över en film? För mig har det alltid handlat om en skön film från förr, en favorit som man har så där varma bubbliga känslor för. Nu har jag upptäckt en helt ny sida av konceptet. Jag missade The lost boys från 1987 när den var ny. Det var ett år jag såg mycket lite film. Första halvan bodde jag ute i havsbandet i Bohuslän och andra halvan av året var jag en nolla på Teknikum i Uppsala med allt vad det innebar (en massa festande och en massa pluggande). Jag har länge vetat att jag nog skulle kunna gilla The lost boys, men det har aldrig blivit av att se den.

Nu när Halo var uppe och hälsade på för lite musikalisk underhållning hann vi med inte bara en utan två åttiotalsfilmer och detta var den första vi såg. Att se filmen var som att göra en tidsresa. Jag kände mig som jag var då, i slutet av åttiotalet. Det kändes overkligt, att samtidigt som jag som mitt 2014-jag kände att filmen inte var mer än helt ok, kände mitt 1987-jag att detta var en film som jag gillade skarpt. Hela storyn och etableringen av vampyrteorin var skön. Jack Bauer som tonåring, nej jag menar givetvis Kiefer Sutherland. Den, på den tiden, omåttligt sexiga Jami Gertz (vilket osande). Den lustiga Corey Feldman som vampyrjägare (målbrottet!). Under filmen slets jag mellan hopp och förtvivlan. Skulle Max visa sig vara ond eller god?

Trots att jag inte sett filmen förr kände jag direkt en nostalgisk känsla då jag såg filmen: Det var en nostalgi över mig själv och vem jag var då, den händelserika hösten 1987. Film kan uppenbarligen fungera som tidsresor på många sätt!

Filmen är producerad av Richard Donner och regisserad av Joel Schumacher. Det är kända namn som står bakom mången bra film från åttio- och nittiotalen. Personligen har jag alltid trott att det var Rob Lowe som spelade huvudrollen i The lost boys. Kolla in filmpostern! Men det var tydligen någon som heter Jason Patric. Han var väl sisådär.

Lite spänning, en hel del humor, en het mörkhårig skönhet och ännu en "blind spot" som jag nu kan lägga till handlingarna. Jag ger The lost boys tre vampyrregler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Quiz: hur många filmer spelade Corey Haim och Corey Feldman ihop?

Trivia: Jag misstog Jason Patric för Rob Lowe. I filmen syns Rob Lowe på en väggplansch i Sam's pojkrum...

Synecdoche, New York (2008)

Adele: Everyone is disappointing. The more you know someone, it just... This whole romantic-love thing, it's just a projection anyway, right?

Detta är kanske den konstigaste och mest svårbegripliga film jag någonsin har sett. Samtidigt kändes allt jag såg naturligt när jag såg den. Så fort jag tänkte på vad den handlade om fattade jag inget, men varje enskild scen var självklar och klockren. Filmen är som en undflyende dröm, så självklar när den dröms, så svårbegriplig samma sekund den passerat.

Detta är en film om döden, ensamhet och psykisk sjukdom. Det är inte en speciellt munter film, men den är så annorlunda att jag inte kan annat än hylla den för att den är ett unikum.

Filmen startar helt normalt. Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden. Han är gift med konstnärinnan Adele (Catherine Keener) och tillsammans har de den fyraåriga dottern Olive. Snart inser vi dock att de har problem i äktenskapet och Adele vill ha ett break. Hon tar dottern och åker på utställning Berlin några veckor. Här ändras filmens struktur helt obemärkt. Tiden blir nu helt uppfuckad. Varje scen är naturlig men tidsuppfattning hos Caden och därmed oss är ur led. I och med den depression Caden kastas in i slutar hans tiduppfattning att fungera. Hazel (Samantha Morton) bjuder ut honom på dejt men Caden tackar nej pga att han är gift. Hazel viskar då att det var ett helt år sedan Adele lämnade honom. Caden svarar att det var en vecka sedan hon reste iväg.

Filmens regissör/manusförfattare Charlie Kauffman ger inga tydliga vinkar om när historien hoppat framåt i tiden. I en scen får vi veta att Caden och hans teatersällskap arbetat med hans nya uppsättning i 17 år. Det kunde varit några veckor lika gärna. Caden dejtar Claire (Michelle Williams) och i nästa scen har de varit gifta ett tag och har en dotter, Ariel. Caden kallar dottern för Olive. För Caden frös tiden när Adele och Olive lämnade honom.

I övrigt innehåller filmen den ena drömlika sekvensen efter den andra. Hazel köper ett hus som brinner. Ja, brinner. Hela tiden. Hon gifter sig senare med fastighetsmäklarens son som bodde i källaren på det brinnande huset. Jennifer Jason Leigh gör den manshatande lesbianen Maria med mycket stor inlevelse. Maria blir mentor och älskarinna till Olive som lärs upp att hata sin far. Flickan tatueras ursinnigt tills hela kroppen är täckt och hon går via exoticamodelleringen till prostitution. På hennes dödsbädd försöker Caden nå sin dotter, men Olive är uppbrunnen av hat mot bilden av sin far. När hon dör faller tatueringen av ett rosblad av hennes arm i form av ett svart rosblad...

Det jag mest hade hört om denna film är den stora teateruppsättningen Caden sätter upp och att han hyr skådespelare som spelar (i filmen) riktiga personer. I en gigantisk lagerlokal bygger han upp en kopia av stadsdelen han bor i. Han hyr skådespelare som spelar honom själv och alla i hans omgivning. När skådespelarna inte hinner med hyr han in nya skådespelare som spelar skådespelarna som spelar personerna. Typ. Dianne West anställs för att spela en städtant och det slutar med att hon spelar Caden och tar över regisserandet av teaterstycket. Den har aldrig premiär. Caden själv slutar som städtanten i kopian av den byggnad dit Adele flyttat när hon flyttat tillbaka till New York för många, många år sedan. Dianne West's karaktärer regisserar Caden att spela städtanten ända till slutet.

Handlar filmen om identitet? Cadens spindelnät av skådespelare som spelar riktiga personer är ett metaprojekt av stor proportioner som skulle kunna antyda det, men nej. Det handlar om en fragmenterad och sönderfallande verklighetsuppfattning. En drömlikt helvete för honom som startades när hans familj lämnade honom. Det är en dröm på film. En mardröm i många lager.

Jag blir galen. Detta är en brutal film. Tråkig javisst. Men också otroligt förunderlig. Om du bara kommer innanför dess skal är den köttigt berikande. Ärlig. "Brutal honesty" pratar Caden om och ja - det är det den är.

Jag ger Synecdoche, New York fyra mind fucks av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Hazel: The end is built into the beginning.