Så kommer vi till den tredje filmen i serien... Det är här hjulen börjar ramla av. Jag fann den eländigt dålig. I samtal med Frans, som förvisso såg filmen i helt andra ögon än jag, gissade jag att det tagits in en ny regissör för denna tredje film i trilogin. Och mycket riktigt det är någon pajsare vid namn Philip Barantini som regisserat. Jag läser senare på att detta dessutom är en original story, dvs inte baserad på en bokförlaga. Aha, allt har sin förklaring...
Filmen lider av flertalet continuity errors, små misstag som inte rör en när filmen i helhet är bra, men som blir ödesdigra när allt annat i filmen är svajjigt. Enola framstälsl som en egoistisk och närmast sociapatisk person vilket jag sannerligen inte tror var meningen. Flödet i filmen är svagt, det känns ofta som att scener staplas på varandra bara för att det tar den invecklade handlingen framåt, inte för att det makar sense i sammanhanget, ni vet det där problemet oerfarna eller talanglösa regissörer håller på med?
Filmen lider av samma problem som ibland sker när manusförfattare inte förstår bättre, att fokusera på actionsscener iställer för dramat eller karaktärernas interaktioner. Vi får flera scener där unga Enola medelst kung fu-sparkar och annat fajtas mot Moriarty. Som av en slump är de helt jämbördiga, vilket förlänger lidandet betänkligt.
En kul scen i slutet är när Enola ska rädda Sherlock och Tewksburys mamma från fängelsehålorna. Enola är utanför och hör dem skrika på hjälp (Sherlock???). Enola springer in och finner dem fjättrade vid stenväggen med munkavle på så att de inte kan prata med henne! Suck, detaljer som den unga publiken förväntas bortse ifrån?
Nu vänder jag mig och tittar rakt in i kameran. Den fjärde muren. Denna bedårande film använder inte den som en krydda, eller som ett överraskande avbrott för att åstadkomma en komisk effekt. Här används det så mycket att jag snarare ser det som att kameran, dvs vi åskådare, är bredvid Enola filmen igenom och hon tittar på och tilltalar oss mest hela tiden. Det känns totalt felanvänt och drar ner upplevelsen drastiskt.
Henry Cavill är inte med speciellt mycket. Helena får mer speltid och hon tar chansen till mer överspel. Någon sugen på att se henne köra en sketch med lustig dialekt så har ni denna film. Millie har vuxit upp ytterligare ett gäng år. Hon är en 22-23 år nu, hon är bra. Ingen skugga ska falla på henne. Förutom kanske att hon står listad som en av alla producers i credits och då borde hon sagt till och krävt bättre manus, bättre dialog och bättre genomförande all around. Nåväl hon är forfarande ung, vi kan inte kräva av henne att vara en Katharine Hepburn vid den åldern... Hepburn var 33 år när hon gjorde The Philadelphia Story.
Ok, så har vi dagens historielektion. Nu handlar det om att Storbrittanniens har blod på sina händer, en herrans massa blod. Kanske det mesta blodet i världshistorien. Alla engelska familjer, alla vita engelska familjer det vill säga, har blod på sina händer. De är kolonisatörer hela bunten. Fy och fä.
I slutet av andra filmen presenterades vi för Dr Watson. Han spelas av Himseh Patel. Jag hajade glatt till då jag trodde att det var Nick Mohammed som spelar Nathan Shelley i Ted Lasso. De låter extrem lika på rösten i alla fall och med skägget och munderingen i övrigt blev jag lurad. Men icke. Nåväl om man undrar om den castingen får vi svaret i denna film. Det är som att han fick rollen enkom för att leverea en innerlig monolog om Englands synder i Indien. Historisk utbildning till de unga i publiken. Moriarty i Shannon Duncan-Brewsters skepnad adderar till lektionen när hon i sin monolog går all in mot det vita England.
Det känns som att jag gick in på en italiensk restaurang och beställde en pastarätt som smakade bajs.
Betyg: 1/5
