Enola Holmes (2020)

 

Jag såg en intervju med Henry Cavill med anledning av den nya, tredje filmen om Enola Holmes, Sherlocks lillasyster. Jag blev lite nyfiken på filmserien och gav första filmen en chans.

Vi ser Henry Cavill som Sherlock och Millie Bobby Brown, känd från Stranger Things, som sextonåriga Enola. 

När Enolas mamma Eudoria (Helena Bonham Carter) försvinner måste Enola ge sig ut utanför hemmets trygga vrår och leta efter henne. Storebröder Sherlock och Mycroft (Sam Claflin) gör det inte enklare för henne. På hennes äventyr möter hon den unge aristokraten Tewkesbury (Louis Partridge).

Filmen är ett mysigt kostymdrama som utspelas vid sekelskiftet. Manus är kanske inte filmens styrka och filmen saknar allt som kan kallas "stakes". Men å andra sidan är alla skådespelare mysiga och det ger filmen en i högsta grad mysig känsla. Det är en snäll film, sannerligen.

Millie Bobby Brown gör jobbet bra. Jag hade för mig att hon är amerikanska, tokigt, men hon är från England och hon har en underbar brittisk accént och hon spelar dessutom sin riktiga ålder när film gjordes. Tummen upp där. 

Mitt huvudsakliga intresse styrdes dock mot Henry Cavills Sherlock och som väntat var han med alldeles för lite. Detta är inte en Shelockfilm utan en Enolafilm! 

Jag hade ändock hellre sett dem samarbeta istället för att tävla mot varandra. Mycroft bidrog endast med att vara vrång. Hur tänkte de där? Han var totalt platt i mina ögon. Jag ser hellre Mycroft som en enigmatisk och svårtplacerad karaktär, men i högsta grad mångfacetterad.

Enola "kan själv" för hela slanten. 

Filmens svagaste kort stod Helena Bonham Carter för. Dels att hon spelar över så som hon alltid gör. Det går inte at se skillnad på henne mellan rollerna känns det som. Dessutom var Eudorias beteende obegripligt och svagt presenterat i manus. Hon framkom mest som en egoistisk egotrippare. Trist med ännu en platt karaktär. Suffragette City sjöng Bowie. Inget av de lojalitetsbrott hon begick mot Enola förklaras mer ingående än att hon var en ledande figur bland suffragetterna. Ja, men då så! Suck.

Filmen bygger som sagt på sin mysighetsfaktor. Som detektivfilm är den tyvärr inte stark. Det var lite oklart, för mig i alla fall, hur Enola löste sina gåtor. Det bara hände utan närmare förklaring. Det krävs ett mer sinnrikt och noggrant manus för att sådana saker ska bli bra på film. När jag som åskådare sitter och funderar på detta under filmen kan man inte säga att den lyckats.

Till sist vänder jag mig mot er, mina kära läsare, ser er i ögonen och frågar er om det verkligen var så smart att Enola så många gånger bryter den fjärde muren? Det var kul de första gångerna men blev sedan tradigt. Som en krydda! Ösa på för mycket och hela rätten blir obalanserad i bästa fall, misslyckad i sämsta.

Mysig film men lite oklart hur sugen jag blir på de efterföljande filmerna. Man vet aldrig när lusten faller på dock.

Betyg: 3/5

Damsel (2024)

Spoiler alert!

Jag råkade se en trailer på denna film vilken innehöll en riktigt najs scen. Senare såg jag att den ärade filmbloggaren Filmitch gillade filmen och då blev det klart att den skulle ses. Detta är en fantasy om en frejdig ung tjej som måste fajtas för sitt liv. Filmen är en festlig blandning av The Princess Bride och Game of Thrones. 

Millie Bobby Brown spelar hjältinnan Elodie. Henne känner vi igen som Eleven i Stranger Things. Men sablans vad annorlunda hon ser ut idag. Jag burkar oftast fascineras av hur lika människor är unga som gamla. Men här är det tvärtom. Även om jag känner igen henne från hennes några år yngre version är det med nöd och näppe. Hon har ändrats så mycket att jag mest satt och funderade på detta under filmens gång. 

Filmen är inte speciellt lång men den tar ändå mycket god tid på sig inledningsvis. De hade gärna kunna skyndat på sig lite för set-uppen var mycket ordinär och inte speciellt unik. Elodie blir bortlovad till giftermål med en prins i ett land far far away för att hennes pappa och folket han äger ska få sig en rejäl peng för besväret. Tyvärr visar det sig att allt var ett lur då hon ska offras till en elak drake på bröllopsdagen. Dålig stämning.

Draken är den sista av sitt slag, en olycklig hona som tvingades se sina tre nykläckta ungar bli brutalt mördade av elaka män från kungadömet Elodie blivit såld till. Jag höll på draken hela filmen igenom och att Elodie och hon skulle slå sina kloka huvud ihop kändes ganska klart från början. 

När hämnden till slut ska tas ut på häxan som lömskt stod bakom allt det dåliga, påmindes man om the mother of dragons både en och två gånger, och till slut kom den bra scenen som jag såg i trailern. Det var filmens bästa scen. Lite oturligt att den råkade komma med i trailern för den var ju ganska så spoilande om man tänker efter lite. Så tokigt det kan bli.

Elodie vinner kampen och lämnar kungadömet far far away i ruiner med koffertarna fyllda av guld och en helt egen drake på köpet. Hon flyger till och med bredvid skeppet som seglar mot solnedgången, exakt samma scen som avslutade någon av GoT säsongerna, var det typ tre eller fyra kanske?

Kul liten fantasy som passar alla i familjen. Ge den en chans. Dracarys!

Betyg: 2/5

Stranger things - Season 4 (2022)

Jag är sannerligen glad att jag tog mig an att se ikapp S3 så att jag kunde se S4 redan nu i sommar. Denna säsongen var ett klart steg framåt och med bred marginal den bästa säsongen hittills. Det känns som att The Duffer Brothers har blivit mer självsäkra som "show runners" och framför allt "story tellers". Manus för denna säsong är tajt, det hänger ihop och planteringar följs upp på ett organiskt och väl planerat sätt. Allt funkar bra. 

Även under denna säsong delas gänget upp i mindre grupper mest under hela säsongen och jag vet inte om det är jag som blivit van, eller om det är det förbättrade manuset som gör att jag inte tycker att det drar ner. 

Även världens magi, dvs hur allt övernaturligt fungerar är mycket bättre etablerat vilket gör att jag som åskådare verkligen kan känna spänning över säsongen. Detta var den klart mest spännande säsongen, kanske i konkurrens med den första då allt var så nytt och okänt.

Så kommer vi då till Kate Bush och hennes låt Running up that hill som nu spelas överallt i världen en sådär 37 år efter den släpptes. Det är en tämligen fantastisk grej de lyckats med här. Låten har en central del av handlingen och den är mestadels med inne i handlingen (diegetisk), men den används också som "film score"! Det var verkligen häftigt att följa genom säsongen hur de använde låten. 

En stor anledning till att jag gillade säsongen så mycket kan också vara att barnen vuxit upp. Det känns som att det är mer på allvar. Max som jag mest tyckte var tröttsam under S3 med hennes barnsliga kärleksintriger var en av denna säsongs bäst och mest intressanta karaktärer. Hon betedde sig annorlunda och dramat var seriöst med vad hon råkade ut för i centrum för fajten mot huvudskurken.

Det hjälper också att Robin fortfarande är en skön karaktär men framför allt att Eddie Munson gör entré. Jag säger bara: Eddie Munson 4 ever!

Serien sysslar fortfarande med en massa åttiotalsnostalgi och även om jag gillar blinkningar och hommage (Molly Ringwald!) är det inte centralt för min uppskattning. För att beskriva serien är det istället lite kul att fundera på alla referenser eller jämförelser man kan göra. Vi har monsterfilmer som Carpenters "The thing" och Alien-serien med "Alien 3" mer specifikt. Elevens öden i andra halvan av säsongen tar mig tillbaka till den utflippade serien "Legion" (jag har bara sett S1). Men mest av allt påminner världen, monstren, dimensionerna och till viss del våra protagonister mig om den inte helt okända serien "Buffy". Detta är såklart inte lika bra som "Buffy" då det gäller karaktärer eller relationer, men världen som sådan är mycket lik den Buffy lever i.

Jag gillade vad jag såg och ser med glädje fram emot den femte och sista säsongen av serien.

Betyg: 4/5

Stranger things - Season 3 (2019)

Trots att de två första säsongerna varit underhållande och engagerande kände jag mig lite mätt på barngänget och 80-talsnostalgin när säsong 3 drog igång sommaren 2019, så jag skippade den helt enkelt. Jag var kanske inte så upplagd för den typen av serie då helt enkelt.

Hoppar fram till sommaren i år och allt snack om säsong fyra och Kate Bushs fantastiska Running up that hill. Men WTF? Det där vill jag ju också kolla in. Nåväl, det blev ett sommarprojekt att se ikapp säsong 3!

Sagt och gjort, nu har jag sett trean. Den var helt ok, men ändå showens svagaste hittills, eller hur va? Jag var inte jätteförtjust i kärleksgnabbet mellan barnen, och Max kom sannerligen inte ut på plussidan efter denna säsong. Jag var inte heller speciellt förtjust i Nancys sidospår som journalist på den lokala blaskan, lazy manus.

Mest kul var att följa Hopper och Joyce, samt Steve och Robin. Lucas lillasyster Erica var en udda, men frisk fläkt. Dessutom var den ryske forskaren Alexei ("Smirnoff") som Hopper plockade med sig mycket underhållande. 

Säsongen bjöd också på många roliga blinkningar till åttiotalet, inte minst den ryske mördaren Grigoris imitation av Arnolds Terminator i parti och minut. Och var jag den enda som tyckte att den ryska operationen under Starcourt shopping mall kändes som en nyare version av "The Initiative"?

Rent generellt sett är det lite trist att serien endast satsar på överraskningar och chockverkan. Det hade antagligen varit mer engagerande om världens magi hade varit mer tydligt etablerad. Nu känns det som att lite vad som helst kunde hända och då förtas spänningen avsevärt.

Sen är det också inte så kul när det "goa" gänget är splittrade mest hela säsongen. Ska man ha en serie som till stor del bygger på ett tajt gäng med lojala vänner bör man kanske låta dem vara ihop, dvs bygga på sina styrkor istället för tvärtom?

Jaja, den var nog helt klart sebar i alla fall. Det var ju inte så att tiden den tog att se igenom kändes bortkastad. Men det där lilla extra för att den skulle höja sig över mängden saknades. Nu är jag redo för säsong 4!!

Betyg: 3/5

Stranger Things - Season 2 (2017)

Stranger things har varit en av de mer spännande och omtalade nya serierna de senaste åren. Nu har jag sett säsong 2 och det känns som upp-och-nedvända världen. Den första säsongen var som bäst under första halvan när serien mer levde på stämning. Paradoxalt nog blev serien mindre intressant under andra halvan när den var mer spännande. Andra säsongen har den helt motsatta utvecklingen. Säsongen inleds svagt, den är trevande och sökande under flera avsnitt. Lyckligtvis vänder alltså den andra säsongen på perspektiven och blir som bäst under andra halvan. Avsnitten sex, åtta och nio är riktigt, riktigt bra.

Vad är det då som skiljer säsongerna och varför upplever jag att slutet är bättre i S2? Jag har givetvis analyserat detta, allt för mina högt värderade läsares skull. Andra säsongen lider av en av de största dödssynderna en tv-serie som denna kan begå. Splittring! Serien är en multi cast-serie. Det är många viktiga och bra karaktärer som samverkar i ett härligt gäng. Tyvärr är gänget splittrat under hela jäkla säsongen. De kommer ihop först precis mot slutet (inte en spoiler för det var så givet att inte ens mormor Agata skulle missa det).



Serien blandar känslan från Spielbergs familjeäventyr med klassiska science fiction-filmer som Närkontakt av tredje graden, Aliens, Resident Evil och Aliens! Ja mycket referenser till Aliens är det i denna säsong och det älskar jag såklart. Vi får se Paul Reiser i rollen som ond företagsmänniska. Paul Reiser! Serien bjuder dock på en liten tvist när det gäller honom. Vi ser gänget springa och skrika i underjordiska gångar där det kommer monster ut ur väggen...

Private Hudson: They're coming outta the walls. They're coming outta the goddamn walls.

Serien är som starkast när Mike, Eleven, Dustin och Lucas hänger ihop. När Joyce, Will, Jonathan och Hopper kommer ihop till en grupp. Men nu lirar de solo mest hela säsongen. Visst får vi några höjdarscener lite här och där, men den långsiktigt höga nivån uteblir. Inledningen av andra säsongen av Stranger things är svag, men i och med att säsongen avslutas så starkt kan jag med glädje rekommendera den. Every breath you take!



I slutet av min text om Säsong 1 spekulerade jag om andra säsongen...

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Hur blev det då?

Säsongen blev nio entimmesavsnitt (avrundar till ten hours!). The lost knight kan mycket väl ha varit Hopper. The proud princess är uppenbarligen Eleven. Och The the weird flowers in the cave är the demo-dogs i tunnlarna med ansikten som öppnar upp sig som blommor. Verkar passa väl in i mina ögon i alla fall.

Betyg: stark 3:a (igen)

Stranger Things - Season 1 (2016)

Sommarens snackis har varit Pokemon Go, men tv-serien Stranger things kommer inte långt efter. Det är en originalserie från Netflix som utspelas i mitten av åttiotalet. För oss sextiotalister är detta 100% nostalgi. Serien har kallats för "a dark Amblin" och då menar man Spielbergs produktionsbolag Amblin Entertainment med filmer som E. T., Gremlins och The Goonies. Stranger things är nämligen som en blandning av Steven Spielberg, Stephen King och John Carpenter. Spielberg för miljöerna och det frejdiga kompisgänget, King för miljöerna och thrillerinnehållet och Carpeneter för monster och den suveräna musiken.

Jag brukar inte bli allt för exalterad bara av musiken i en serie eller film, men i detta fall skulle man kunna utnämna musiken som en av huvudkaraktärerna i serien. Musiken är absurt bra! Övriga huvudroller spelas bra av bland andra den gamla favoriten Winona Ryder samt ett gäng yngre förmågor som alla gör bra ifrån sig.

Serien får mig att jämför med andra serier som The X-files, Firefly och Stargate. Den blinkar gladeligen till en massa klassiska filmer från eran med scener som nästan är som kopior från orignalet. Man kan komma och tänka på filmer som E.T. (peruken!), Alien (äggen), The Goonies (chokladpuddingen!), Närkontakt av den tredje graden, Firestarter, Nightmare on Elm Street, Poltergeist, The shining, Stand by me (järnvägen!) och vapenarsenalen i Commando. I ett av pojkrummen i Stranger things ser vi Tom Cruise på väggen bredvid filmplanschen för The Thing. Alla dessa små detaljer skickar impulser till mitt nostalgicentrum och ger njutning...

Denna serie blanda mellan sköna miljöer och en rejäl dos spänning. Jag vet inte jag om jag håller med Sigge om att detta är en ungdomsserie. Tror nog att en och annan tolvåring skulle kunna tycka att den är nog så skrämmande. Jag satt i alla fall på helspänn flera gånger om, speciellt tidigt under säsongen. De två sista avsnitten är otroligt spännande men mer på grund av action än den psykologiska krypande terrorn.

Den kritik jag har mot serien är att den var starkare första halvan än andra. Det kändes som att den lovade mer inledningsvis än vad den kunde leverera. Och även om jag fann de sista avsnitten mycket spännande blev jag aldrig så där fullständigt engagerad i karaktärerna som man blir av de allra bästa serierna. Spänningen förtogs lite då jag inte riktigt hade en favorit i serien. På så sätt påminner den lite, lite om den misslyckade andra säsongen av True detective. Stranger things var dock bättre än den, fast givetvis sämre än True detective säsong 1 (för att besvara alla eventuella frågor om det).

Vissa scener i serien är också onödigt orimliga. Det var lite slappt manusförfattande här och där. Ett exempel är när Nancy (seriens svagaste karaktär?) trots att hon är livrädd för monstret kryper in i trädroten. Det kändes som att karaktären gjorde detta bara för att manusförfattarna behövde att hon skulle gå in där. Hon passerade portalen, a.k.a. The Hellmouth, och kom in i The Upside Down...

En annan snackis denna sommar är kanske uppsvinget för rollspel. Jag kommer ihåg hur instinktivt fascinerad av begreppet rollspel jag blev när jag såg E.T. första gången. Och precis som i den filmen spelar ungdomarna rollspel. Detta med rollspel var ju också en av de viktigaste delarna av Sara Bergmark Elfgrens förträffliga poddserie De dödas röster. På tal om Cirkeln-trilogin som jag nyligen läst kom jag att tänka på två liknande händelser i serien och i de böckerna. Dels tycker jag att de svarta rum som Elven hamnar i när hon flyter i tanken påminner mig en hel del om Gränslandet i Nyckeln. Dels påminner scenen när de två mobbarna tvingar Mike att hoppa över kanten i kalkbrottet om en liknande scen med Linnea i Eld.

Vad kan man säga om slutscenen då? Hehe, stackars Will. Jag kände för honom hela tiden. Men det är klart att en serie som denna måste få en uppföljning och jag antar att vi inte sett det sista av monstret eller The Upside Down. Frågan är bara om "the bad guy" Dr. Brenner (Matthew Modine) överlevde sista avsnittet.

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Sådär ja, det finns en del för The Duffer Brothers att ta tag i inför nästa säsong...

Jag ger säsong ett en stark trea.

Betyg: 3/5