Heat (1995)

Som på beställning kom Heat på någon tv-kanal just som jag hade skrivit mina texter om de tre urfäderna till moderna crime-filmer. Efter förtvivlat sökande insåg jag att jag inte skrivit om Heat på bloggen. Quelle faux pas!

Heat är en otroligt bra film och en klockren 5 av 5 i min bok. Michael Mann har gjort ett filmiskt mästerverk. 

Det har runnit mycket vatten under bron sedan Little Caesar, The Public Enemy och Scarface men Hollywood lever fortfarande mer eller mindre under samma regler som de filmerna hade att tampas med. Kan det vara dessa regler som styrt Manns val av slutscen? Manns film har trots att den är fullständigt utsökt, magisk till och med, ett i mina ögon simpelt och trist tillrättalagt slut. Damn it. 

Filmen som byggt upp Neils karaktär under över 150 minuter skulle kunna få en att tro att han skulle varit vass nog att navigera slutet på ett bättre sätt (för honom). Men det känns som att Hollywoods playbook dikterar ett slut där polisen vinner mot skurken, rakt emot vad filmen varit upp till den punkten. Men slutet stämmer in om de regler som etablerades redan på det tidiga 1930-talet tilläts påverka producenterna. 

Jag tror inte att reglerna är obligatoriska, mer att de följs för att det är så "vi alltid har gjort". Det gäller att få in cashen och då vill producenter minimera risker. Det finns säkert många exempel på (små) filmer som bryter mot ovan regel, men kanske inte så många som är storfilmer lik Manns Heat...

När filmer går på tv och jag blir sugen att se om dem brukar jag slå över till mitt ex av filmen på BR när den så förhatliga reklamen dyker upp. Reklam mitt i en film förstör film. Och då kan jag också, som jag alltid gör nu för tiden, slå av filmen just efter Neil har lämnat en förvirrad Eady och vi ser Vincent springa genom kaoset av sjukhuspersonal och patienter. Det är där filmen borde slutat. Tycker jag i alla fall.

Men detta är i sammanhanget faktiskt en petitess för fram till dess är detta en ren masterclass. Manus, dialog, och skådespelare är otroliga. Favoriter är Val Kilmer, Robert De Niro, Jon Voigt och Ashley Judd. 

Javisst, Al Pacino är med också. Har jag glömt honom? Sannerligen icke, och han är bra, men han spelar över en gnutta tyvärr. Eller mycket. 

Hank Azaria är ljuvligt underhållande i en film som inte lever på sin humor. Men egentligen är alla skådespelare mer eller mindre perfekta. Fotot är dessutom ljuvligt och ljuddesignen och musiken är utomjordiskt bra.

Några favoritscener och sekvenser:

• Charlene varnar och tar farväl till Chris med en liten handrörelse (blir alltid dammig i rummet, otroligt stark scen tydligen, det är något där med hennes lojalitet trots alla problemen som kniper runt hjärtat...)
• Bankrånet och efterföljande shoot-outen (koreografi och ljuddesign i perfekt symbios)
• När Vincent inser att det är dem själva Neil betraktar (katt och råtta-leken mellan poliser och Neils gäng, två extremt kompetenta team)
• Scenen när Neil och team ska hämta pengar från Van Zants killar (gillar att se smarta professionella göra saker)
• Alla scener mellan Neil och Nate (Nate coolaste karaktären i filmen)

Detta är en 5 av 5 och helt klart en film i min privata filmiska "panteon".

Betyg: 5/5

Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade förväntningar på denna film, men inte extremt höga som vissa verkade ha. Men tusan vad denna film levererade. Detta var väldigt trevligt, och det var helt klart värt att se om den gamla filmen före denna.

Filmen inleds i nostalgins tecken med flera scener i rad som påminde oss om den gamla filmen, nu fräscht i minnet. Risken är givetvis att överdriva att dra i nostalgikänslorna men regissören Joseph Kosinski höll sig själv i schack. 

Handlingen i filmen var också överraskande bra. Det hade jag inte väntat mig. Mavericks karriär kändes väldigt rimlig, samma sak med Ice Man. Det var bra helt enkelt. Jag ömmade speciellt för Val Kilmer och hans scener, speciellt efter att jag såg den mycket gripande dokumentären "Val" förra året. Stark rekommendation att se den, kan gå som ett komplement till de två Top Gun-filmerna.

Actionscenerna var också över förväntan. Först hade vi provflygningar som påminde om klassiker som "The Right Stuff", till träningen med de unga hetsporrarna. Mavericks tänkande utanför boxen älskade jag. Även uppdraget och fajter mot både robotar och femte generationen var mycket bra! Damnest, det hade jag inte vågat hoppas på.

Karaktärerna och deras relationer då? Tompa är som alltid bra. Jag gillade också hans relation med Jennifer Connellys Penny. Den funkade. Däremot var jag inte helt impad av Miles Tellers Rooster, sån av Goose. Jag kan inte komma på något bättre sätt att skapa den nödvändiga friktionen som filmen behöver, men jag älskade inte det de nu gjorde. Annars var manus överlag bra, lite Mission Impossible-känsla faktiskt. Tompas vapendragare i MI-skrivarrummet var ju med här, Christopher McQuarrie.

Ja! Jag gillar't. Bra skit helt enkelt.

Betyg: 4/5

Top Gun (1986)

Wow, det var länge sedan jag såg denna film senast. Vilken nostalgi! 

Japp, nostalgin var den tydligaste känslan jag tog med mig från titten. Vissa scener kom jag ihåg som om det vore igår, medan vissa delar hade jag helt glömt.

Först och främst måste jag hylla regissören Tony Scott. För att stå i skuggan av sin bror gjorde han förbaskat bra filmer. Hans filmografi är i princip lika stark som brorsans hans. Sen vill jag också kasta ut en hyllning till castingen i filmen som har en massa härliga skådisar i mindre roller som Michael Ironside, Tom Skerritt med flera.

Det som tydligast står ut från filmen efter alla dessa år är flygscenerna där F-14 planen sladdar genom luften. Lika coolt nu som då. Det andra är konkurrensen mellan Maverick och Ice Man. Tom Cruise må vara vår sista superstjärna inom filmen värld, men i denna envig går Val Kilmer vinnande ur striden tycker jag.

”Top Gun” utspelar sig i en mansdominerad värld, helt klart. Därför är det kul att de två kvinnliga karaktärerna briljerar. Kelly McGillis är ju läcker! Jag har inga problem som helst att köpa att kvinnotjusaren Maverick faller för henne. Hon var också bra i ”Witness” som kom ut året före. Men det var ännu roligare att återse Meg Ryan i en mycket tidig roll som fru ”Goose”. Hon spelar en bonnig och glad småstadstjej. Vilket lättar upp bland alla stridspittar. Jag kommer fortfarande ihåg att jag la märke till henne när filmen var ny. Det var ungefär som när Sandra Bullock dök upp på kartan (för mig) via den underskattade ”Speed” från 1994.

Filmens svagaste del måste vara när ”Goose” dör och efterspelet. Det är svårt att inte jämföra med Richard Geres ”militärer tränar sig”-film ”An officer and a gentleman” från 1992. Där hanteras den behövliga svackan som tvingar huvudpersonen att ta ett svårt beslut mycket bättre. I alla fall mer dramatiskt.

Så ”Top Gun” inleds bra, och har en hel del bra scener utspridda under filmen. Tyvärr kände jag att den var lite seg i mitten. Men med nostalgin sprutande ur öronen på mig är det svårt att sätta ett betyg. Hur bedöma de olika känslorna, sortera nuet med det så älskade åttiotalet? Nja, den får nog en stark trea i alla fall.

Betyg: 3+/5

Val (2021)

"Documentary, Biography" står det på imdb om denna film. Ja, sannerligen, båda de sakerna är den, men allra mest en biografi om jag får döma. Val Kilmer började redan som mycket ung filma sitt liv. Han gjorde filmer med sina bröder. Sen drunknade hans lillebror och livet blev aldrig sig likt som det verkar. 

Vals karriär är nu över och han blickar tillbaka på sitt liv. Hans son står för berättarrösten, en röst som känns så bekant. Regissörerna Ting Poo och Leo Scott har haft tusentals timmars av "liv" att klippa ihop denna berättelse från. Det blir otroligt personligt och vi kommer in i det privata som varken biografier eller dokumentärer brukar lyckas med. Vi fick verkligen hänga med honom under hela livet, som den där flugan på väggen man talar om.

Jag var som förhäxad av filmen. Kunde inte slita mig. Den talade till mig på ett sätt som kom helt oväntat. Jag har alltid tyckt att Val Kilmer varit ok som skådis, men han har inte befunnit sig i mitt medvetande som en av favoriterna. Han har dock spelat i flera klassiska filmer som jag vuxit upp med så det är inte så överraskande att jag blev indragen i historien om hans riktiga liv. Nostalgins makt är stor.

Jag rördes av hans relation till hans barn och hans brustna dröm om sin flod.

Detta med dokumentärer är svårt. Ofta är de mer intressanta och fyller ens nyfikenhet. Och visst är hans liv intressant, men det var något helt annat som grep tag i mig denna gång. Jag gissar att det är känslan av bokslut och det ofrånkomliga stora vemodet med krydda av dödsångest som gjorde att filmen blev så stark för mig.

Betyg: 4/5

Tombstone (1993)

Tombstone är en av många filmer om den legendariske sheriffen Wyatt Earp (1848-1929). Jag vet att jag sett filmen tidigare eftersom jag så tydligt kommer ihåg Val Kilmers porträtt av den lungsjuke Doc Holliday. Ett porträtt som än idag är fantastiskt. Filmen är från 1993 och jag var vagt undrande om jag efter denna titt skulle behöva uppdatera min topplista för året i fråga.... Men oroas icke. Det kommer sannerligen inte behövas.

Detta är en sablans lång film... kändes det som. Den är bara två timmar och tio minuter. Det är egentligen en biografi förklädd till western. Den första timmen är helt ok om än väldigt utdragen. Bröderna Earp slår sig ner med fruar (inga barn dock i denna film) i Tombstone och blir snart indragna i ett bråk med den ökända ligan som går under benämningen "The Cowboys" med bland annat Johnny Ringo som en av ledarfigurerna. Detta banditgäng lever dock helt öppet i samhället oavsett hur många brott de begår. Lite som Liberty Valance och hans hejdukar gjorde för övrigt.

Tombstone är framför allt för lång. Den innehåller långa partier om Wyatts sugenhet på en mörkhårig skönhet vid teatern (spelad av Dana Delany som vi såg i The housesitter). Hans fru är en osympatisk opiumjunkie, skådespelerskan Dana Wheeler-Nicholson såg vi för övrigt i serien Friday Night Lights också. Om de hade klippt ner filmen till cirka 90 minuter hade den blivit bättre tror jag.

Den stora svagheten är att första timmen spenderas till att bygga upp spänning inför en förväntat explosiv avslutning. Earp-bröderna och Doc Holliday gnabbas och småbråkar med Curly Bill, Johnny Ringo, Ike Clanton och The Cowboys mest hela tiden. Men under andra halvan blir vi lurade på konfekten. Vi får en långt från tillfredsställande slutfajt mellan Doc och Ringo men i övrigt sker det mesta av våldet i dåligt klippta collagesekvenser, ofta med närbilder så att man inte ens kan se vilka som blev skjutna.

Mitt i filmen får vi se incidenten vid O. K. Corral utan att den scenen får speciellt mycket plats eller betydelse. Sen finns en scen när Wyatt stormar hals över huvudet över en flod får att förgöra Curly Bill. Men i övrigt är detta en pratfilm. Som biografi är den dessutom ganska tunn.

Det som filmen gör bra är en enda sak, eller en skådespelare rättare sagt - Val Kilmer. Hans Doc Holliday är till och med otroligt bra. Filmens bästa scen var den i spelsalongen då Johnny Ringo mästrade med sina pistoler och Doc efteråt förlöjligade honom genom att härma honom med ett spritglas.

Men vad tusan tog Kate vägen? Docs flickvän. Klipptes hon bara bort under andra halvan eller? Drog hon med pengarna? Oklart.

Filmen kommer inte hota någon av mina toppfilmer från 1993. Som ibland händer i Hollywood har denna film en tvilling i Kevin Costners Wyatt Earp som kom året efter. Den är groteskt nog ännu längre och klockar in på tre timmar och tio minuter. Jag är mycket osäker på om jag har sett den, men jag får väl ta mig an den någon gång antar jag. Speltiden gör att jag tvekar dock.

Tombstone hade en del bra scener, fler i inledningen bland annat, men tempot dras ner om och om igen under de partier då den mer liknar ett kärleksdrama, ett svagt sådant.

Jag ger Tombstone två snygga mustascher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

True Romance (1993)

You're so cool!

Halloj! Här kommer min första "Retroperspektiv". En tidigare skriven recension av mig. Läs och njut... Nä. Läs, och sedan se filmen och njut...


Nu har äntligen den fantastiska och tillika kultförklarade filmen "True romance" från 1993 släppts som en "special edition". Vi har fått en utgåva fullmatad med extramaterial levererad på två diskar. "True romance" är en ursinningt våldsam och samtidigt underbart romantisk saga om två ungdomar från Detroit, Clarence och Alabama. Huvudpersonerna spelas alldeles förträffligt av Christian Slater och Patricia Arquette. Patricia Arquette bara ÄR Alabama! Historien är enkel och den har berättats förut. Våra två hjältar träffas, de blir hejdlöst förälskade i varandra men de råkar stjäla en hel resväska full med kokain av maffian. De flyr västerut till Clarences barndomsvän Dick Ritchie (suveränt spelad av Michael Rapaport) i drömmarnas stad Los Angeles. Clarence och Alabama vill ha hjälp av Dick med att sälja knarket för att sedan dra sig tillbaka till Cancun, Mexico, och tillbringa resten av sina liv med att spendera pengarna. Självklart fungerar inte deras plan helt smärtfritt, utan paret får kämpa sig igenom ett antal jobbiga situationer.

Manus till "True romance" är skrivet av Quentin Tarantino ("Pulp fiction", "Reservoir dogs"). Det är Quentins allra första manus och han finansierade sin första film "Reservoir dogs" med pengarna han fick för detta manus. Filmen blev till slut regisserad av Tony Scott som också gjort filmerna "Spy game", "The last boy scout", "Snuten i Hollywood II" och "Top gun". Jag tycker väl inte att Tony Scott är en av de allra främsta filmregissörerna, men här har han lyckats mycket bra. Filmen bär dock mycket tydliga spår av Tarantino då den liknar både "Reservoir dogs" och "Pulp fiction" till stil och innehåll. Alla tre filmerna lyfts upp av en massa otroliga karaktärer, de har en snabb och träffsäker dialog och de innehåller flera typiska "Quentin Tarantino-monologer". "Reservoir dogs" har "Like a virgin-monologen", "Pulp fiction" har "hamburgare i Holland-monologen" och "True romance" har bland annat Hoppers "Sicilians and the Moors-monologen", Gandolfinis "The first kill-monologen" och Samuel L Jackson "Eating pussy-monologen", som för övrigt finns med i sin helhet i "deleted scenes"-avsnittet. Ett annat särdrag i Quentins filmer är givetvis att han blandar svart humor med mycket våldsamma scener. I "True romance" har han dock kryddat anrättningen med en mycket gullig kärlekshistoria. Filmen är trots sitt våldsamma inslag en bra dejt-film. Quentin berättar på sitt kommentarsspår att många par har "True romance" som "deras film", på samma sätt som ett kärlekspar kan ha "sin sång".

Rolllistan i "True romance" är minst sagt imponerande. Man får väl anta att det är mycket tack vare allt snack i branschen om Quentins första film "Reservoir dogs" som hade haft premiär året innan. Här följer en liten lista på medverkande skådespelare; Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, Michael Rapaport, James Gandolfini, Chris Penn, Tom Sizemore, Saul Rubinek, Bronson Pinchot och Michael Beach. Man får väl anta att det både fanns en lockelse i manuset och en respekt för Tony Scott som gjorde att alla dessa skådespelare ville vara med. En liten detalj är att James Gandolfini (Sopranos) gjorde här sin första roll som maffiamedlem.

Tony Scott har förvaltat Quentin Tarantinos manus mycket väl. Quentin nämner i sitt kommentatorspår att Tony har följt manus mycket noga och i huvudsak endast ändrat på två större "saker". Dels hade Quentin tänkt spela in filmen mer likt "Reservoir dogs" där han hoppar fram och tillbaka i tiden. Tony Scott valde att berätta "True romance" i en rak tidslinje. Jag vet inte vilket som hade blivit bäst men Tonys version är nästan fulländad så jag är nöjd. Den andra stora ändringen är jag också mycket nöjd med och det är att Tony skrev om slutet! I extramaterialet finns det slut som Quentin skrivit med, och det är helt fantastiskt! Men jag håller faktiskt med Tony om att både filmen, och Clarence och Alabama för den delen, förtjänar det slut som han valde. Quentin spenderar en hel del tid att prata om detta val i sina kommentarer och han håller med en viss motvilja med om att Tonys slut är bättre än hans eget. Alternativa slut finns på en del DVD-utgåvor och jag tycker ofta att de ursprungliga sluten är mycket bättre än de mer kommersiellt gångbara slut som filmbolagen väljer. Två exempel där de alternativa, dvs. ursprungliga, sluten är överlägset bättre är i filmerna "Ett perfekt mord" och "Stigmata". "I ett perfekt mord" har de genom att byta ut slutet ändrat de scener som motiverar filmens titel! Detta var för mig helt ofattbart. Regissören förklarar att de ville ha en mjukare bild av Gwyneth Paltrows karaktär. Bullshit säger jag om ett sådant beslut. Vad Tony Scott kände efter att han filmat hela filmen var att filmens slut var fel, helt enkelt. Han hade gjort en sagofilm och då skulle filmen ha ett sagoslut helt enkelt. Ett sådant argument kan jag köpa helt och hållet.

Musiken i filmen är mycket väl vald. Speciellt det romantiska temat, ett stycke som spelas på en xylofon, är otroligt bra. Den musiken är för övrigt tagen direkt från filmen "Badlands" från 1973. Clarence är också en stor Elvis Presley-fan och det finns många referenser till Elvis i filmen. Bland annat spelar Val Kilmer Clarence:s mentor, en Elvisliknande figur som träffar Clarence på toaletten och ger honom råd, våldsamma sådana.

Extramaterialet på första skivan är tre mycket intressanta och underhållande kommentatorspår. Först lyssnade jag på Quentin Tarantinos spår. Han pratade om arbetet med sitt manus, sina andra filmer, och allmänt om hur det var att försöka slå sig fram i Hollywood som okänd ung filmskapare. Efter det lyssnade jag på regissören Tony Scotts spår. Han pratar lite om hur han kom i kontakt med filmen och Quentin och sedan drar han anekdoter och minnen från filminspelningen. Till sist har vi det underhållande spåret där Christian Slater och Patricia Arquette tillsammans tittar på filmen. En lustig detalj är att de verkligen ser på filmen tillsammans, precis som om de vore två vanliga åskådare. Det var ju faktiskt tio år sedan filmen spelades in. De lever sig med i actionscenerna, berörs av kärleksscenerna och uttrycker förtvivlan när Clifford tar sin sista cigarett.

Andra skivan är fullmatad med intressant material. Där finns cirka 30 minuters bortklippta eller förlängda scener, med eller utan regissörens kommentarer. Dessa scener tillför inte så speciellt mycket till filmen och de har blivit klippta för att hålla ner filmens längd eller för att hålla upp tempot. Som jag nämnt tidigare finns ett alternativs slut, med eller utan kommentarer av regissören Tony Scott eller Quentin Tarantino. Det alternativa, eller ursprungliga, slutet är som jag sagt helt otroligt bra och man kan nästa önska att filmen fått detta slut.
"You're so cool",
"You're so cool",
"You're so cool".
Men som sagt, andan i filmen krävde ett annat, lyckligare slut. Till detta finns fyra längre stycken från filmen med kommentarer från Dennis Hopper, Val Kilmer, Brad Pitt och Michael Rapaport. Dessa scener täcker in nästan en hel timme, dvs halva filmen. Man får se de avsnitt där ovanstående skådespelare deltar och höra deras respektive minnen och anekdoter vilket är mycket intressant, speciellt Hoppers och Rapaports. I övrigt finns det vanliga extrmaterialet som en featurette, fotografier, trailers, TV-spottar och filmlistor för skådespelare och andra från filminspelningen.

Sammanfattning
"True romance" är en helt fantastisk film och då menar jag inte actionfilm, utan film alla kategorier. Har du inte sett den, så måste du se den snarast. Den innehåller otroliga skådespelarprestationer, och en av filmhistoriens bästa scener, den mellan Dennis Hopper och Christopher Walken. Även scenen mellan James Gandolfini och Patricia Arquette ("You got a lot of heart, kid, you know that?") och den avslutande scenen med Tarantinos alltid
återkommande "Mexican standoff" är maffiga. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen, och när jag nu skulle kolla in nyutgåvan blev jag överraskad av hur bra och framför allt romantisk den är. Trots att jag nu sett igenom filmen ett antal gånger med alla kommetarsspår och allt extramaterial är den otroligt fräsch. Man kan verkligen se den om och om igen. Detta är en film som kommer att klara minst tio år till innan den börjar kännas för gammal. Jag tror att det är den romantiska sagokänslan, förstärkt av musiken, som gör att jag faller pladask för denna pärla från Quentin Tarantino och Tony Scott.

Betyg 5/5