Detta är en jobbig film för mig. En film som de allra flesta hyllar till osannolika höjder och så går jag och tycker att den bara är helt ok.
Man ska ju skita i vad andra tycker om en film, och det gör jag till viss del också, men jag har ändå en gnagande oro att jag missat något väsentligt när skillnaden mot "konsensus" om filmen är så stor.
Jag gillar vissa delar av filmen en hel del, men jag tycker att den som helhet är för lång, för slappt klippt, så episk och förmanande så att det blir pretto, och i slutändan ganska sövande i partier.
Samtidigt gillar jag ju många av filmens element. De tre huvudpersonernas introduktion är bra, som små filmer inom filmen. Jag gillar den tajta storyn som gömmer sig inne i eposet, den om de tre som söker skatten och katt-och-råttaleken de för om vem som vet vilken information (stad där begravningsplatsen är, vilken grav skatten är nedgrävd i). Jag gillar också sista sekvensen när de till slut beger sig till skatten där vi får en klassisk "Mexican stand off".
Tyvärr är svingar filmen hej vilt med vad den vill säga och Clintans Blondie försvinner ibland och den fånige Tuco känns mer som filmens huvudperson. För mig var det inte ett positivt byte.
Men, men, man kan inte gilla allt lika mycket. Men hur var det då med min oro? Den exploderar då jag hör Frasses mycket övertygande teori om filmen och hela dollartrilogin. Med den teorin i bakhuvudet framstår både denna film och de två föregångarna i en ny dager.
Men jag stannar ändock vid mina kanoner och ger filmen ett "helt ok"-betyg. Men jag lägger en lapp under sigillet att Frasses teorem kanske får fäste i min hjärna och då blir jag kanske ett stort fan av filmen.
Betyg: 2/5
Gå in på Shinypodden och lyssna på avsnittet när vi i detalj diskuterar filmen och synar Frasses teori i sömmarna.
Nu tar Shinypodden en paus, because reasons, och återkommer i mitten av november med en ny säsong, då om tv-serien The Wheel of Time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar