måndag 4 oktober 2021

Minari (2020)


Minari är en hyllad liten amerikansk film från det intressanta produktionsbolaget A24. Den handlar om en ung koreansk invandrarfamilj som kämpar för att bygga upp en liv för sig på en bondgård i Arkansas under tidigt åttiotal. Filmen är ett rent drama och seriös ut i de jordiga fingerspetsarna. Den har en vemodig ton och den berättas i ett poetiskt långsamt tempo.

Jag blir inte överraskad över att filmen har blivit hyllad. Den bockar av flera aspekter som ska vara med i film nu för tiden för att bli "creddiga", där diversitet och sociopolitiska frågor står i första rummet. Samtidigt känns filmen mycket personlig så jag klandrar inte regissören egentligen. Allt handlar om tajming. 

Tyvärr fann jag dock filmen tråkig helt enkel. Den har i princip ingen handling vilket inte behöver vara en dålig sak, men då måste filmen ha något annat att erbjuda. Den har en mycket sorglig ton vilket bara blev påfrestande och monotont, och till sist har den inte speciellt engagerande karaktärer. Men trots allt detta så är det en bra filmad och spelad film. Många som har hyllat filmen verkar känna igen sig i filmens tema och om åskådaren blir drabbad av dess budskap är givetvis filmen väl värd att hylla.

Jag kan inte undgå att jämföra denna med årets oscarsvinnare "Nomadland", en annan film som plockar många "creddiga" poänger, som diversitet och sociopolitiska betraktelser.

Ok, så jag är kanske inte så sugen på denna typ av tunga dramer just i år? För jag har sannerligen gillat och hyllat filmer i genren tidigare. Kan det vara så att dessa två, "Minari" och "Nomadland", helt enkelt inte är lika bra, men att de kom ut i en tid där just denna genre hyllas extra hårt? Jag vet inte, jag får bara den känslan när jag lyssnar och läser om film, och allt handlar ju om tajming.

Bra filmer i samma genre? Tja, en personlig favorit är "In America", den självbiografiska filmen av Jim Sheridan. En annan höjdare i genren är Sean Bakers "The Florida project". Det är två filmer där berättelsen ses genom ögonen på barnen, precis som i "Minari". Jag fann barnskådespelarna i "Minari" dugliga och det var absolut inte de som drog ner filmen, men relativt sett tyckte jag ändå att barnskådisarna i "In America" och "The Florida Project" överglänste dem rejält.

Ok, så vad var allra bäst med "Minari" då? Pinsamt nog fann jag en av få vita män i filmen mest intressant. När jag såg Will Pattons namn i rollistan trodde jag att han skulle spela ett rasistiskt redneck-asshole som gjorde livet surt för den lilla familjen, men överraskande nog spelade han något helt annat, något svårfångat. Det var en figur som jag gärna kommit närmare inpå livet. Känns som att det var länge jag såg någon så sällsam och obegriplig, men ändå så realistisk. För övrigt fanns det inga vita assholes i denna film trots att den utspelas nere i södra USA!

En intressant sekvens i filmen var hur mamman lärde pojken att se fram emot att få se "Heaven", medan mormor tröstade honom... "You don't have to ge see Heaven...". Ack, om vi ändå fick välja vilka som får gå och se himmelen...

Betyg: 2/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar