Precis som med Jakten på den försvunna skatten är det svårt att skilja på vad jag tycker om denna film idag, och vad jag tyckte om den förr i tiden. Vad är åsikter och vad är minnen om svunna tiders åsikter? Jag har haft starka känslor om filmen och det är en ikonisk film.
Jag älskar inledningen med dess mystik och nästan dialoglösa berättande. Det är lite en stumfilm eller kanske en operett där musiken sätter tonen och stämningen. Clintan är fantastisk som Joe, mannen utan namn.
Filmen avslutas också mycket starkt med en uppgörelse med the bad hombres som inte går av för hackor. Joes beslut att beklä sig med en järnbit och satsa alla sina kort på att Ramón ska fortsätta in absurdum att sikta på hjärtat är som taget ur en serietidning, och det känns mycket passande i denna film.
Några partier i mitten är inte lika magiska. Leone spenderar allt för mycket fokus på att förklara detaljer i handlingen som är helt oväsentliga. Handlingen i filmen är och ska vara enkel. Två skurkarna och så Clintan däremellan som den vite riddaren som kommit för att rädda Marisol och övriga bybor från deras plågoandar.
Clintan levererar enligt plan efter en obligatorisk holmgång där hans kropp och vackra ansikte slås i spillror. Men det är först efter att ha vandrat i skuggorna i dödens dal som han åter stiger upp och levererar sin och de arma bybornas förlösning.
Betyg: 3/5
Lyssna på Shinypodden när jag, Frasse och Joel diskuterar filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar