Detta är som en Planes, trains and automibiles för 10-talet. Båda filmer handlar om ensamhet och om hur två till synes omaka personer kan bli vänner efter en besvärlig resa. Denna film fokuserar dock lika mycket på rasism och hur den påverkar folk. Filmen utspelas 1962 då rasismen var än mer öppen än idag. Tony och hans kompisar i de italienska kvarteren i Brooklyn gillade uppenbarligen inte svarta. Nere i den amerikanska södern är rasismen än mer uttalad och systematisk då svarta inte får besöka vissa restauranger, hotell eller till och med toaletter. Samhället var uppdelat och rasismen var en integrerad del av samhället.
Tony och Don kommer från helt olika delar av samhället. Avståndet mellan dem är sannerligen monumentalt. Tony är arbetarklass, nästan utan utbildning alls. Don har tre doktorsgrader, talar flera språk obehindrat och är utbildad pianist. Jag tycker det verkar tämligen klart att Don har någon form av diagnos, typ Aspergers. Han har en utstuderad och nästan överdrivet stark rättskänsla och jag får en känsla av att allt han gör i livet sker under strikta rutiner. Han har ju bland annat inskrivet i sitt kontrakt om att han bara spelar piano på flyglar från Steinway. Tony är däremot en rufflare och hustler som gärna lurar vem som helst på lite pengar i någon scam. Flera av filmens humoristiska scener bygger på krocken mellan deras två sätt att se på saker och ting.
Redan före jag såg filmen hörde jag om den kritik som framförts mot filmen om att den visar hur en vit rasistisk man lär en svart man att vara svart. Det känns som en otroligt grund analys. Det är inte alls osannolikt att Don, som är en elitisk snobb då det gäller både musik och mat, inte skulle vara bekant med dåtidens "popmusik", eller ha ätit på slabbiga snabbmatshak. Han lever i en lyxvåning ovanpå Carnegie Hall och har en egen butler för tusan! Det är inte konstigt alls att Tony Lip hade bättre koll på de sakerna än Dr Don Shirley.
I en av filmens mest dramatiska scener uttrycker Don just hur ensam han är. Han säger något i stil med att han inte är svart nog för de svarta eller vit nog för de vita. Då han dessutom levde ensam utan familj på grund av olika skäl passade han inte in i mallen för en typisk familjefader heller. Det känns som att han var en mycket ensam man. Tony Lip var en man som var allt annat än ensam, han var snarare en typisk italiensk familjefader som alltid hade hela den stora släkten runt sig, föräldrar, barn, bröder och systrar, och alla vänner.
Kontroverserna runt filmen verkar beröra två saker. Det ena är att den presenterar en för enkel lösning på rasismen, som om allt skulle bli bra bara för att Don och Tony blev vänner. Jag uppfattar inte alls att filmen gör anspråk på att lösa frågan om rasism, däremot visar den på problemet på ett bra sätt, lite likt hur If Beale Street could talk visar på samma problem. Däremot visar Green book hur en ensam man möjligen kan bli lite mindre ensam... Det andra är kritiken att manusförfattaren inte intervjuat Don Shirleys släktingar. Han har bara intervjuat Don själv. Det verkar kanske som en monumental synd, men jag vet inte om det är hela världen eller ens unikt att manus skrivs utifrån ett snävare perspektiv. Jag ser hellre att manus bygger på intervjuer med Don själv än med hans släktingar, som Don (enligt filmen) inte hade en bra kontakt med...
Filmen hade väldigt få scener som brände till ordentligt. Bästa scenen i filmen var då Tony och Don stannade vid vägen vid ett fält där flera svara arbetare brukade jorden. Arbetarna tittade upp och såg en sofistikerad och välklädd svart man med en chasig vit snubbe som chaufför. Blickarna av förvåning och förundran var fina. Jag gissar att anledningen till att Don ville göra turnén i södern finns gömd i en scen som den.
Green book är ganska bra, men inte alls i närheten av årets film. Jag ger den en trea.
Betyg: 3/5
