Do the Right Thing (1989)

"Today's weather hot."

Detta kan mycket väl vara en sådan där film som jag såg försent helt enkelt. Spike Lees Do the right thing är en film som länge legat på min skämslista över klassikers som jag ännu inte sett. Men nu när den dök upp i Måns undervisning var det dags för mig att dra av det plåstret. Filmen är med på ett otal bästa-listor inklusive Sight&Sound "best films of all time" så jag hade väldigt höga förväntningar när jag slog mig ner med en sherry i handen för att avnjuta detta drama om rasmotsättningar i Brooklyn en osedvanligt varm söndag någon gång i slutet av åttiotalet.

Tyvärr möttes jag av en hysterisk film, filmad och klippt som en MTV-video med en cast som skrek sig igenom filmen. Karaktärerna framför kameran rör sig konstant och vid sidan av Spike Lees Mookie lär vi knappt känna en enda karaktär under hela filmen. Istället ser vi den ena stereotypen efter den andre passera revy. Skrikandes.

Nykomlingen Rosie Perez skriker mest av alla. Tyvärr visar det sig att hon behandlades allt annat än ok av regissören Lee vilket minskar min kritik emot henne insats. Den kändes oharmonisk och det Måns berättade om "behind the scenes" om övergrepp under inspelningen kan mycket väl förklara varför det blev så.

Spike Lee gör mestadels "viktig" film med tydliga politiska budskap och denna hamnar tydligt i det facket. Filmen presenterar mer en situation, ett problem, än en komplett historia. Han går inte in på djupet eller kommer nära karaktärerna och deras liv. Alla har komplexa bakgrunder som leder dem fram till vad de är när filmen utspelas men Lee verkar inte bry sig speciellt mycket. Istället får vi förenklade stereotyper som spelar ut sina roller som marionettdockor som ska fylla manusets behov. Tyvärr känns hela filmen så tillrättalagd för dess budskap att jag tappar intresset. Inte för att budskapet är fel eller oviktigt. Men om jag vill veta mer om sådan kollar jag på nyheterna eller läser om problematiken. Filmen känns också mycket amerikansk, som många av Lees filmer gör, och det är ok men jag blir inte lika engagerad som när jag får en köttig karaktärsstudie serverad. Tror till och med att denna films budskap passar bättre som dokumentär.

Filmen är dock bra gjort på många sätt. Den har en "look and feel" som är omistlig. Varma röda färger och skrikande folk på gatan. Under filmtitten kändes det som att hela filmen var inspelad på en "film stage" i LA, men jag ser i efterhand att det mesta filmades "on location" i Brooklyn. 

Favoritfigurerna var Samuel L Jacksons radio DJ Love Daddy och den gamle Da Mayor förträffligt spelad av Ossie Davis. 

Om man ska se en film om en varm dag i NYC föreslår jag Sidney Lumets Dog day afternoon med Al Pacino och den bäste John Cazale...

Betyg: 2/5

Jag och Måns diskuterar filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här.

Da 5 Bloods (2020)

Till att börja med kan jag tyvärr konstatera att jag var sanslöst uttråkad av denna film. Den är en timme för lång och det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Det är den huvudsakliga känslan jag tog med mig från denna film, och det är egentligen det enda man behöver veta i form av recension.

Samtidigt är jag nyfiken på varför den kändes så lång och tråkig. Spike Lee är en känd regissör och jag tror att han har kompetensen, men denna film är mycket dåligt gjord helt enkelt.

Redan under filmens "set-up" blir det rörigt. Filmen har en mycket enkel story men ändå var filmen fragmenterad, fylld av exposition och ändå obegriplig. Show don't tell! När en film som "The hangover" överglänser denna med ljusår i deras respektive "set-up" kan man börja bli lite orolig. Filmen är "convoluted" som de säger i Amerika.

Generellt sett är dialogen och skådespeleriet under all kritik. Jag fann mig själv sitta och jämför med amatörteater och det är inte en nivå jag hade väntat mig.

Däremot är ju filmen otroligt vältajmad med den våg av medvetande som spridit sig efter mordet på George Floyd och BLM-rörelsen. Spike Lee har likt Colin Kaepernick och många andra rest sina röster emot orättvisor och det är bra.

Men jag ger inte filmen ett "auto-pass" bara för att den genomsyras av det viktiga budskapet. Däremot kommer filmen för alltid ha en plats i filmhistorien för att den släpptes just i denna period i historien. Det är noterbart.

Filmen innehåller några bra scener, flera stycken till och med, men filmen är så lös i hullet att helhetsintrycket är mycket svagt. Tonaliteten är "all over the place", ibland allvarlig, ofta pompös, ibland försök till humor, ofta juvenilt övertydlig och allmänt rörig...

Karaktärerna i filmen är så poserande och filmen är så till bredden fylld med symboler att dessa element inte blir kryddor i en "äkta" berättelse, utan de blir det huvudsakliga innehållet. Och jag som gillar både salt och svartpeppar på min köttbit, gillar inte lika mycket att äta bara kryddorna utan huvudingrediensen... En väl berättad och tajt film på ämnet, med en lite mer rimlig nivå på symboler och budskap hade funkat bättre för mig.

Jag gillade Spikes val att visa de fyra huvudpersonerna med nuvarande ålder när vi såg "flash backs" till kriget. Kändes bättre än de där vaxkabinettsmonstren som dyker upp på duken när man kört föryngringsprocess på ansiktena i datorn...

Personligen tycker jag att Spike Lee lyckades väva ihop ett viktigt budskap med en bra berättad story bättre i hans "Blackkklansman" från 2018.

Betyg: svag 2/5

Vi låter andras röster bli hörda om denna film!
Jojjenito

BlacKkKlansman (2018)

Blackkklansman är en lite smålustig historia som bygger på verkliga händelser, en så kallad BOATS. John David Washington spelar den svarta polisen Ron Stallworth som infiltrerar KKK i Colorado i början av 70-talet. Adam Driver spelar kollegan Flip Zimmerman som får agera "body double" när Ron ska möta klanen "in real life". Kontakterna har tagits via telefon inledningsvis. Och Topher Grace spelar David Duke, ledare i KKK. Spike Lee har regisserat på sitt vanliga upprörda sätt.

Ja, men detta var ju trevligt. Det är en dråplig historia som är av slaget "för osannolik för att inte vara sann". Det är kul att se hur de driver med fånarna i KKK och speciellt David Duke, som ju håller på än idag. Både Driver och Washington är mycket njutbara i sina roller. Adam driver är en skön typ, han är något av en favorit.

Spike Lee gör kopplingar till den dagsaktuella politiska situationen och det är ok. Hans ilska är berättigad, men samtidigt är det som att han sparkar in öppna dörrar i mina ögon. Filmen känns inte så brännande het för mig personligen. Samtidigt är filmen riktad till en amerikansk publik i första hand och där behövs den kanske mer.

Jag var underhållen under hela filmen och som dramakomedi om rasmotsättningar funkar den bra. Den får tre terrorister av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Inside Man (2006)

Pay strict attention to what I say because I choose my words carefully and I never repeat myself.

Lördagen den 18:e augusti var jag inbjuden som gäst på en podcast som Markus, Johan och Erik från Filmspanarna äger. Deras podcast heter Har du inte sett den? och temat för det avsnitt jag deltog i var heistfilmer. Länk till denna podcast finner du längst ner i detta inlägg.

Huvudfilmen för avsnittet var Paul Newman och Robert Redford's klassiska The Sting, men den orkade jag inte se om inför denna inspelning. Istället såg jag tre andra heistfilmer som alla diskuteras i podcasten.

Markus filmval var Inside man, en film jag sett men gärna såg om för att fräscha upp mitt minne om den. Vad kan man då säga om Inside man? Det är en klassisk heistfilm i och med att det är en komplicerad och smart heist som utförs. Clive Owen spelar mästerskurken och Denzel Washington spelar polisens gisslanförhandlare. Jag tycker att Clive Owen är klart bäst i denna film. Han är stenhård och cool och hans performance ringer inte falskt en enda gång i filmen.

Denzel Washington är som han ofta är - bra. Han spelar dock nästan alltid samma roll, om och om igen, precis som Harrison Ford för övrigt. Dessa två skådespelare är i mina ögon habila men smala skådespelare då de sällan bjuder på annorlunda eller nya karaktärer.

Så Denzel är sitt vanliga jag. Eller är han det? I några scener i filmen känner jag oharmoni. Det är som att karaktären inte är trogen sig själv. Till exempel i en scen då Denzel och hans poliskollega förhör en gammal dam och de båda helt obefogat brister ut i gapflabb så rycks jag ut ur filmen. Är det regissören Spike Lee's fel, manuset eller försöker Denzel göra karaktären mer intressant? Oklart.

Filmens tredje storstjärna är Jodie Foster som trippar omkring i höga klackar och designerdressar. Hon ska spela en vass och stenhård förhandlare som fixar saker, ganska lik karaktären som Rene Russo spelar i The Thomas Crown Affair för övrigt. Mer om den filmen i en kommande revy. Miss Foster har inte en skuggan av en chans mot Russo vilket får mig att sakna något i denna film. Jag hade gärna sett Jodie Foster göra något smart först, då hade jag kunna tro på hennes karaktär. I denna film säger bara alla att hon är så tuff. Den gamla filmregeln gäller här.... visa istället för att berätta med dialog.

Men detta är Owens film. Den börjar grymt bra och ända fram till slutet vet man inte hur de lyckas med sin smarta heist. Filmen är spännande, mänsklig och rolig. Jag kan varmt rekommendera den till de som inte sett den.

Jag ger Inside man fyra smutsiga diamanter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Har du inte sett den? Heistfilmer.