The Breakfast Club (1985)

Har ett litet filmprojekt på gång med styvsyster Cissan med dottern Leo, 16 år. Svårt att välja film för en 16-årig tjej men det ska nog gå bra. Den första filmen vi såg var Enchanted med Amy Adams från 2007. Jag gillade den första gången jag såg den och den är populär hos flera äldre systerbarn. Moderat success.

Den andra filmen blev John Hughes klassiker från 1985. Leo ville se denna klassiker inte minst då hon sett flera referenser till filmen i moderna tv-serier och så sånt. Jag blir inte förvånad då filmen är en milstolpe inom popkulturen.

Jag har sett den många gånger men detta var första titten på mer än 15 år och jag inte skrivit om filmen på bloggen. Nu hoppades jag att den skulle klara av det svåra testet som gammal film ställs inför. Var den relevant än idag?

Det första jag slås av är hur bra casten är. Alla sju passar perfekt i sina roller. Det är en underskattad konst att välja rätt skådespelare till rätt roll. Se lex Firefly/Serenity.

Molly Ringwald, Emilio Estevez, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason och John Kapelos, you all did good!

Det andra är att jag till min lättnad upplever manus bra, om än daterat. Dialogen är tajt och filmen flyger fram. Ingen risk att bli uttråkad trots att det är en så gammal film. Självklart är det mer nostalgi för en annan än överraskning och upptäckarglädje. Men man kommer långt på nostalgi, och när Don't you börjar ljuda över avslutningsscenen kändes filmen som ett förbaskat bra val för kvällen. Jag hoppas nu bara att Leo gillade den lika mycket som jag och Cissan (som också hade sett den förut). 

Nästa gång blir det action eller sci-fi, får se vad som faller mig i smaken. Hoppas kunna ruska om den unga damen lite grand...

The Breakfast Club får fyra kvarsittningar på rad av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Outsiders (1983)

 

Stay gold, Ponyboy. Stay gold.

1983 gjorde Francis Ford Coppola två filmer som baserades på böcker av samma författare och som dessutom påminner om varandra en hel del. Det är minst sagt intressant.

Författarinnan S. E. Hinton skrev boken The outsiders 1967. Filmen handlar om ett ungdomsgäng från den sämre delen av stan och deras konflikter med de rika ungdomarna, The Greasers mot The Socs. Historien utspelas i Tulsa, Oklahoma 1965. Filmen är hyfsat realistisk med en känsla av en gnutta förvrängd och förstärkt realitet. Den är melankolisk och eftertänksam och påminner mig i tonalitet lite om Stand by me från 1986. Coppola har också använt tidsenlig musik på ett mycket bra sätt, inte hysteriskt överdrivet som George Lucas använde rockabillymusiken i den patetiska American graffiti.

Det som framför allt står ut med The outsiders är dock stjärncasten, en "who's who" bland unga manliga skådespelare i början av åttiotalet. det var kanske här grunden för "the brat pack" lades?

Huvudrollerna spelas av Ralph Macchio och en förträfflig C. Thomas Howell som påminner mig om River Phoenix. Biroller spelas av Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez och en okänd Tom Cruise. Diane Lane spelar tjejen in mitten och Tom Waits gör som vanligt en suverän liten roll. Lilla Sofia Coppola spelar lillasyster.

Ponyboy påminner mig så om systerson Måns, men i denna film slåss de med knivar istället för gurkor.

Filmen är en "coming of age" med en sorgsen ton. Drömmar som krossas, potential som rinner ut. Det är en fin liten historia som är väl värd att berätta.

Nature’s first green is gold, 
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay. 

Betyg: 4/5

Mission: Impossible (1996)

Det var ett tag sedan jag såg denna film. Trots att jag nog tyckte att den var helt ok kunde jag för mitt liv inte komma ihåg speciellt mycket från filmen. Den är regisserad av Brian De Palma. Det är en kompetent filmmakare som brukar mixtra med split screens, olika kameravinklar och skärpdjup. Däremot ser jag honom som en ganska "stiff" regissör, jag tror mig inte sett en enda film med glimten i ögat från de Palma. Det är inte en favoritregissör helt enkelt.

Mission:Impossible är en klassisk spionthriller. Fokus ligger på "vem lurar vem" och klassisk Öst mot Väst. Jag kommer ihåg filmen som rörig som tusan men det tycker jag inte att den var denna gång. Däremot är storyn nedtryckt och otydlig. Det är nog därför jag har svårt att komma ihåg filmen. Filmen är som en nattlig dröm som viker undan så fort man försöker erinra sig om vad som hände.

Observera att texten nedan innehåller starka SPOILERS!

Omöjligt Uppdrag?

Ethan Hunt och hans team ska stjäla tillbaka "The NOC list" från en mullvad inom CIA. Listan innehåller identiteten på en massa fältagenter som riskerar att bli tillfångatagna och dödade om listan faller i orätta händer.

Intressant nog inleds filmen med att Etahn Hunt bara är en i teamet. Ethan Hunt som en "nobody" bland de övriga. Smaka på den. Detta var en av många detaljer jag helt hade glömt. Därmed är detta något av en "origins story" även om den biten inte spelas upp speciellt mycket. Dessutom påminns jag av att filmen har några år på nacken när jag ser hur ung Tom Crusie ser ut. Betänk att filmen nästan har tjugo år på nacken.

När flera medlemmar ur teamet snabbt blir dödade ändras Ethans roll snabbt. Han stiger upp ur askan av sina fallna kamrater starkare än någonsin och sätter genast igång med att rädda NOC listan och hämnas dem som förrådde hans team. En kul detalj är att de castade Emilio Estevez som en ur teamet. Han var ganska stor 1996 (kommer ni inte ihåg Young guns?). Måste varit något av en chock för folk när han dör abrupt och tidigt i filmen.

Mission: Impossible moments

Det mest signifikanta greppet som denna filmserie har att erbjuda är då en mask av någons ansikte används för att lura motståndaren/publiken om individens identitet. Här i första filmen användes det i tre scener i alla fall. Redan i inledningsscenen har Ethan en mask på sig för att lura en gubbe på information i en operation som inte har med resten av filmen att göra. Scenen används för att sätta upp själva konceptet med masker som lur-device. Något som kommer att återkomma en och annan gång i filmserien.

Den andra gången mask används är när Ethan bryter sig in i ambassaden och stjäl NOC listan. Till sist är det mask på igen i slutet i en tågscen då Ethan lurar en av de kvinnliga teammedlemmarna att avslöja sig.

Action utan slut?

Njae, filmen är inte fullproppad med actionscener, men det finns några.

Den tidiga scenen med uppdraget på ambassaden, den där flera ur teamet förgås är spännande och actionfylld, även om det är mer smygande i dimmor än boxing och kicking.

Filmens andra scen som sticker ut är när Ethan ska stjäla något  i ett valv och han firas ner i en vajer med sele. Det är en av de mest ikoniska scenerna i actionfilmen från de senaste tjugo åren. Tänk så många gånger andra filmer och tv-serier gjort en pastisch på den scenen.

Skurken

Ja att det var Jon Voigts karaktär som är skurken kom nog som en ganska stor överraskning första gången jag såg filmen, men nu känns det ganska genomskinligt. Är Voigt bra i rollen? Helt ok, inte dålig i alla fall. Han gör i princip samma roll senare i Enemy of the State mot Will Smith.

Sammanfattning

Först och främst måste man ställa in sig på att detta är en renodlad spiondrama. Den går mer i John le Carrés fotspår än James Bonds dito. Betänk att filmen inte innehåller en enda shoot out eller gun fight. Som spiondrama är den helt ok men långt från mästerlig. Istället är detta intressant för att det är Ethan Hunts origins story. Tompa Cruise funkar bra från första början och vi får njuta av hans fina armföring i fler spingscener. Brian de Palma var kanske inte den bästa regissören att ta han om starten av denna filmserie men det gav serien en viss tyngd kanske. Jag gillar filmen och den får ett överlag positivt betyg. Jag ger den tre Outsiders av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Stakeout (1987)

Stakeout hette Spanarna på svenska. Den hamnade på plats sex på min 87-lista. Detta är ännu en actionkomedi. Filmen ger oss lika delar spänning och komedi. Redan i filmens inledning får jag åttiotalskänsla med teckensnittet i gammal välkänd stil. Sen kommer musiken som dryper av vajb från eran.

Filmen har en enkel men skön handling. Richard Dreyfuss och Emilio Estevez spelar två poliser som övervakar en före detta flickvän till en skurk som rymt ur fängelset. Dreyfuss' Chris Lecce fattar tycke för kvinnan spelad av den alldeles bedårande stjärnskottet Madeleine Stowe. Detta var första filmen jag såg henne i. Hon hade mest varit med på tv före detta. Då Chris och Bill (Dreyfuss och Estevez) redan är i onåd hos poliskaptenen är det fara å färde när Chris går och kärar ner sig i Maria (Stowe).

Filmen bygger till stor del på Richar Dreyfuss charm som man kommer långt med. Han och Estevez är ett riktigt skönt par. Kemin mellan Dreyfuss och Stowe är för den delen också sprakande. Samtidigt som Dreyfuss är bra på att spela i fåniga scener, tex när han ska lämna Marias hus utklädd till gammal dam för att de andra polisparet inte ska känna igen honom, låter han aldrig sin karaktär bli fånig. Han spelar sin Chris med ett allvar hela filmen igenom. Det är detta som skiljer en film med komediinnehåll som denna med riktigt fåniga komedier typ Adam Sandler där det är fåniga karaktärer som gör fåniga saker.

Den enda gången jag skrattar åt Dreyfuss och inte med honom är när jag tänker på hur ljus röst han har! Nästa gång du ser en film med honom kan du tänka på det.

Filmens skurk, den gubben Chris och Bill jagar spelas av en ung och smal Aidan Quinn. Han är riktigt sliskig i denna film och var gång jag ser honom ser jag mest hans karaktär från denna film.

Filmen inleds och avslutas med spänning. Däremellan sker den enformiga övervakningen fylld till bredden med komiska situationer som killarna hamnar i. En bra balans. Dreyfuss är fantastiskt bra, Estevez är valpig och har en ganska liten roll i denna film och Stowe är underbar med sina gåtfulla ögon och sitt långa fina hår.

En rolig detalj i filmen var då Bill och Chris kör filmcitat med varandra. Bill testar Chris (Dreyfus) med "This was no boating accident." Hehe, han Chris/Dreyfus svarade inte på den... Trevlig liten blinkning där...

Ok, så hur står sig då denna film? Jo men den funkar utmärkt. Jag gillar den skarpt. Den kommer absolut fortfarande platsa på topp 10, Den kanske till och med kan sega sig upp en placering eller två om någon på topp fem skulle falla igenom.

Detta är en perfekt blandning av action och komedi och jag ger den fyra kikare av fem möjliga.

Betyg: 4/5