The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

Timmy Failure: Mistakes Were Made (2020)

När Tom McCarthy regisserar en ny film blir jag automatiskt nyfiken. Because ”Spotlight”.

Här har han filmatiserat en av Stephan Pastis barnböcker, och de har skrivit manus tillsammans. Detta är en quirky, rolig och bedårande familjefilm. Den handlar om en liten pojke med en livlig fantasi som har någon form av diagnos, oväsentligt vilken. Filmen har ett smygande djup som just bra berättelser för barn ofta har. I filmen konstateras bara att Timmy inte är normal och sedan utmanar filmen premissen att alla måste vara normala och ”rätta sig in ledet” som läraren Mr. Crocus (Wallace Shawn) hävdar.

Detta är en i högsta grad snäll film, och då menas snäll i positiva ordalag. Eter många år av mer och mer syniska filmer (och tv-serier) har ju ”Ted Lasso” firat stora triumfer just för att den är snäll. Och vilken överraskning det var förresten...

Men ”Timmy Failure” skulle lika gärna kunnat platsa på Stockholms Filmfestival i genren ”American Independent”. Filmen skulle också kunnat varit regisserad av Taika Waititi då dess weirdness påminner om en del av hans världar. Andra filmer jag kom att tänka på nu när jag sammanfattar filmen är James Stewarts ”Harvey”, ”Where the wild things are”, ”Juno” och ”Moonrise Kingdom”.

Filmens inledning är riktigt bra och jag njöt länge av filmens stil, dialog, humor och värme. Tyvärr blev det dock lite monotont mot slutet. Jag saknade en tredje akt som skruvade upp allt (på ett bra sätt), istället fortsatte filmen i obruten takt och plötsligt var den slut. Men jag vill ändock hylla den ovanliga, nästan unika, stajlen och ge den en gedigen trea.

Betyg: 3/5

Re-Watch: Toy Story 2 (1999)

Ja men dessa Toy Story-filmer är ju förbaskat charmiga ändå! Jag gillar det lilla universat som byggs upp. Jag gillar de flesta karaktärerna och deras vänskap. Gillar Woodys lojalitet mot Andy och sina vänner. Gillar dynamiken i gruppen.

Men med det sagt tycker jag ändå att detta är ett steg ner från ettan. Är det till och med inte så att andra filmen i serier ofta är ett steg ner? Jo, det finns flera serier som exemplifierar detta. Se Bruces Die Hard, Tompas Mission Impossible, Harry Potter och till och med Marvel Cinematic Universe där tvåan är en av de klart sämsta i hela den serien. Notabla undantag till denna "regel" är Alien-serien och såklart Bond, James Bond, där tvåan kan vara bästa filmen i hela serien! Så det är en regel som endast är tillämpbar då den passar in. En perfekt regel således.

Vad är det då som är svagare i denna film jämfört med ettan? Jo, först och främst är den för mycket en jaga efter någon-film, för mycket fokus på action som tar tid från relationerna. Det andra felet är att några av de nya karaktärerna inte är bland mina favoriter. Jag tänker framför allt på Jessie med hennes skrikiga röst (den jobbiga Joan Cusack) och den tämligen ointressante Prospector (annrs den så stabile Kelsey Grammer).

Men alla nya karaktärer är inte lika svaga. Jag gillade både Mrs Potato Head och filmens skurk Al McWhiggin. Rösterna till dem ges av Seinfeld-veteranerna Estelle Harris (Georges mamma) och Wayne Knight (Jerrys granne Newman). Sen gillar jag ju självklart Wheezy som fått sin röst från Joe Ranft som var en av männen bakom Toy Story.  

Men överlag är filmen såklart bra Missförstå mig icke! Jag gillade framför allt hur de använder första filmens suveräna låt "You've got a friend in me" under några viktiga sekvenser i filmen. 

På tal om sånger fann jag den lilla filmen inom filmen om Jessies historia som spelas upp under sången "When She Loved Me" som en höjdpunkt. Den sekvensen är så tajt och bra berättad.

Av de gamla gardet var det bra överlag. Vid denna titt la jag märke till hur man kunde se hur Slinky Dog andas i vissa scener. Kul liten detalj.  

Overall ett litet snäpp ner men som vi alla vet kommer det bara gå uppåt härifrån.

Betyg: 3/5

Jojjenito 2? Yup, Jojjenito skriver också om filmen idag. Giddy-up.

Re-Watch: Toy Story (1995)

 

Toy story är en underbart mysig film om vänskap och att finna vad man ska göra med sitt liv. När jag såg filmen första gången var jag mindre engagerad i karaktärerna, men nu vid en omtitt svallade känslovågorna över.

Jag tycker den har en perfekt mix av humor och känslor. Är det sentimentalt? Javisst, men jag köper det med hull och hår. Det är också kul att ges tid att se mer av birollskaraktärerna och en massa detaljer som jag missade under första titten.

Filmens äventyr centreras runt krisen som Woody genomgår när Andy får en ny modernare och mer "kompetent" leksak, Buzz Lightyear. Woody kastas ut på osäkerhetens hav och historien tar flera vändor innan han kan känna fast mark under fötterna igen. "You've got a friend in me" sjungs av Randy Newman och sången har flera bottnar i denna film. Andy har en vän i Woody, och Woody får en vän i Buzz. Vissa av de övriga leksakerna kastar Woody allt för lätt under bussen för att jag ska tycka att det är helt ok. Saknar en viss nivå av lojalitet här, guys! Men, jaja, de är ju bara leksaker ändå.

Jag roas av flera av figurerna; Slinky Dog, Rex, Mr. Potato Head, a bucket of soldiers och Bo Peep. Men filmens högsta skratt fick jag kanske av scenen med the aliens och deras gud The Claw. Grannpojken Sid är hemsk och scenerna i hans rum är kanske filmens bästa på många sätt.

Lite kul att Joss Whedon var med som "script doctor" i denna banbrytande film.

Betyg: 4/5

Varför såg jag om filmen? Bloggkompisen Jojjenito kör just nu ett Pixar-tema där han ska se igenom alla deras långfilmer. Då tar jag chansen att se om vissa av filmerna och fyller några av de hål i filmografin jag har kvar att se. Toy story-filmerna hänger ihop mer än vad man kan tro. Men det gick snart ett decennium mellan tvåan och trean och ytterligare ett mellan trean till fyran. Och när jag såg dem önskade jag att jag hade haft bättre koll på de tidigare filmerna. Nu när tillfälle gavs via Jojje valde jag att ta chansen att se om dem i snabb följd. På detta sätt kan jag på ett tydligare sätt observera alla kopplingar bakåt i serien.

Surfa nu över till Jojjenito och läs vad han tyckte om den första Toy Story-filmen.

Marriage Story (2019)

"Marriage story" är en ganska obehaglig film på många sätt. Den visar utan krusiduller upp all skit med en smärtsam detaljrikedom när ett par bryter upp. Filmen handlar ju inte om ett äktenskaps alla faser, utan fokuserar på den destruktiva delen när det tar slut. Det är inte klackarna i taket så att säga. Någon myntade uttrycket "vardagsbänken" i en gammal podd för många, många år sedan.

Men "Marriage story" är också en rejält bra film. Noah Baumbach verkar inte kunna göra många fel nu för tiden. Vid sidan av hans första film har jag gillat allt  han gjort. Han gör klassiska "prat"-filmer i samma stil som mästaren Woody Allen, men han varierar sin tonalitet en hel del, från lättsammare till mindre lättsamma.

Detta var den andra filmen som handlar om vad som händer i en familj när föräldrarna bryter upp. Den första "The Squid and the Whale" var också självbiografisk och den av de två jag håller som snäppet vassare då den var lite mer lekfull men gav ändå mig som åskådare ett djup att fundera på i efterhand.

Det är när Noah gör film med sin nuvarande partner Greta Gerwig det blir som bäst, bevisen är "Frances Ha" och "Mistress America". Under 2019 kom de ut med varsin film och jag skulle nog säga att Greta gick vinnande ur den striden. Undrar om det har varit ett ämne för diskussion över köksbordet hemma hos paret Baumbach-Gerwig? Tänk att få ha varit en fluga på väggen i så fall!

Skådespeleriet i "Marriage story" går i alla fall inte av för hackor. Både Scarlett Johansson och Adam driver är mästerliga, med Scarlett snäppet vassare. Mitt i alla jobbiga scener lyser deras hängivenhet igenom. Det sparas inte på gråtet och däremellan finns plats för några få lättsammare scener också. Filmen är dock mer nedtyngd än upplyftande och lätt.

Baumbach har också lobbat in en maffig biroll för Laura Dern som kändisskilsmässoadvokaten. Hon är magnifik med sitt djävulska leende och falska sympati för de två olyckliga. Derns karaktär kan kanske ses som en proxy för oss åskådare? Vi kan aldrig se ända in i själen på de olyckliga, men vi kan le åt eländet och slå an en fasad av sympati.

Det finns många riktigt dramatiskt explosiva scener. Scarlett och Adams skrikmatch i slutet är en som många kommer ihåg. Jag lyfter scenen när Adam kommer på besök i L.A. och systern "serve him the divorce papers". Den scenen tog hårt. Bra skådespeleri helt enkelt. Adam uppför sig som om han vill återuppleva familjekänslan från förr, som att han för en stund inte tänker på skilsmässan. Han trivs med sin svärmor och livet hos henne. Så kommer kallduschen med juridikens papper i ett brunt kuvert. Känslan i scenen svänger 180 grader, smärtsamt. Ingens fel såklart, det är så det blir när en ska till och skilja sig...

Betyg: 4-/5 

The Incredibles (2004)

Decennier går ju ut på att se filmer man missat under åren. Filmer från Pixar Animation Studios vill jag allt som oftast se, men man hinner ju inte med allt. Vi är många som älskar Pixar även om det finns ett notabelt undantag bland filmspanarna. Eller hur, Jojje? Pixar är oftast bra, även om de är lite hit or miss för mig. De bra filmerna är mycket bra. Det gäller filmer som Wall-E, Monster's Inc., och Toy Story-filmerna. De dåliga är riktigt risiga, tex A bug's life och Cars-filmerna. Jag har två Pixar från detta decennium som jag missat. Åtgärdat hälften av detta idag.

The incredibles är något av en animerad spoof-film vilket känns lite annorlunda. Det är superhjältar blandat med Bond-spionerier. Av de två delarna är det spionbitarna jag gillade mest. Under filmens bättre andra halva spelas musik som påminner så mycket av Bondmusiken från Goldfiner och andra att det är mer än en homage, på gränsen till stöld. Det är också när våra hjältar är på the villains ö och i the villans lair som filmen är som bäst.

Superhjältedelarna gjorde inte så mycket för mig. Skämtet som de lever på att är hur det skulle bli om en familj superhjältar skulle försöka sig på att leva ett helt normalt liv i förorten. Jag gillade några av skämten i inledningen men efter ett tag blev det lite repetitivt. Familjen med herr Incredible, den flexibla mamman, den blixtsnabbe sonen och den osynliga dottern var helt ok. Kan kanske tycka att sonen var lite av det jobbigare slaget dock.

Japp, detta var väl helt ok. Det blev faktiskt varken träff eller miss. Det var mitt emellan. Det är Brad Bird som gjort denna film och den passar in bland hans övriga animerade filmer, The iron giant och Ratatouille. Filmer som jag tycker är "helt ok".

Någon annan som tänkte på att end credits påminde om Rosa Panter credits en hel del. Lånade lite där också alltså.

Jag ger The incredibles två ovardagliga liv av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

My Dinner with André (1981)

The sleeping audience.

Detta är en film i min smak. Jag gillar när filmmakare tar ut svängarna och testar nytt. Även om resultatet inte alltid blir perfekt välkomnar jag innovationslustan. My dinner with Andre ansågs som nyskapande när den kom ut. Filmen har också förärats med en Criterion Collection-utgåva.

Filmens huvudperson är Wally, spelad av Wallace Shaw, ni vet Vizzini från klassikern The princess bride (sv. Bleka dödens minut). Wally jobbar som teaterförfattare och skådespelare i New York. Han är bjuden på middag av sin gamle vän Andre (Andre Gregory), också verksam inom teatervärlden. Under några minuter på väg till och från middagen funderar Wally på det ena och det andra och detta får vi följa via hans voice-over. Resten av den nästan två timmar långa filmen är från Wally och Andre's middag. Män från teatervärlden som sitter och pratar.

Jag skulle vilja påstå att denna film var nyskapande på flera vis, inte bara inom filmens värld. Den föregick nämligen också med tre decennier det nu så populära fenomenet podcast. Wally och Andre sitter och pratar om meningen med livet, deras besvikelse över branschen de arbetar inom, hur teatern kan utvecklas, hur de som personer kan utvecklas med mera. Jag följer slaviskt Alex och Sigges podcast och precis som med samtalen i deras podd är samtalet i My dinner with Andre en ström av tankar där några är bra, andra inte lika lyckade. Jag uppskattar dock den intellektuella stimulansen som tankarna ger. Min kropp och knopp längtar efter middagar med djup konversation som håller på så länge att man blir sist kvar i restaurangen. Mot slutet av filmen kommer Andre till och med in på hur han och hans frus relation utvecklats över åren och hur de är andra personer inför varandra nu. Detta är exakt samma tankar som Sigge luftade under det allra senaste avsnittet av deras podd som jag lyssnat på, Magneterna från fredagen den femte december.

Filmen är regisserad av den franske mästerregissören Louis Malle och manus är skrivet av de två skjådespelarna själva, Wallace Shaw och Andre Gregory. Vad som är sant och vad som är hittepå får man själv försöka lista ut. Precis som med Alex och Sigges podd alltså! The complicity!

Jag lät mig svepas med av My dinner with Andre och ger den tre samtal av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Lät sig mina vänner bli begeistrade av middagens alla tre rätter, eller tröttnade de redan efter förrätten?
Christian
Fiffi
Sofia
Jojje
Roger

Toy Story (1995)

To infinity, and beyond!

Som förberedelse inför sommarpremiären av Pixar's nya "Toy Story 3" tänkte jag se alla Pixars tidigare långfilmer. Jag har bara sett hälften av filmerna och det känns som att det är filmer som det kan vara roligt att ha sett. Jag startade med den första "Toy Story" från 1995. Tänk vad mycket de har gjort de senaste 15 åren!

"Toy Story" handlar om ett gäng leksaker som får liv så snart alla människor inte finns i rummet längre. De lever alltså, men "spelar döda" så fort någon ser dem. Kul idé som har förvaltats mycket väl. Storyn är enkel. Woody är ledaren i gänget och han får utmaning av en ny leksak, en "Buzz Lightyear". Först konflikt, sedan försoning.

Vad som är trevligt med filmen är alla små detaljer. Jag gillar flera av karaktärerna, som taxen, den veke dinosaurien och inte minst det lilla penn-trollet med det skrämda håret. Speciellt trollet är festligt då det faktiskt inte lever upp utan alltid ser lika förskräckt ut.

Handlingen är inte så viktig, den är simpel och följer en amerikansk tradition med en viktig moralkaka i tecknade filmer. Här är det dock inte tecknat utan datoranimerat och det är häftigt. Jag kan rekommendera "Toy Story", den är underhållande, och den är också en milstolpe inom modern film.

Jag ger "Toy Story" tre elaka grannpojkar av fem.

Betyg: 3/5