Conclave är ett dialogdrivet drama i form av ett kammarspel i det Sixtinska kapellet under konklaven.
Påven har gått ur tiden och kardinal Lawrence har fått uppdraget att styra konklaven. Kardinaler från alla världens hörn sammanstrålar till Vatikanstaten och låses in i kapellet. De får inte komma ut förrän en ny påve är vald. Konklaven!
Men vilka aspekter ska bedömas när gubbarna ska välja en ur sin grupp som ny chef? Gamla lojaliteter sätt på prov, en genomlysning av kandidaternas filosofi och politik diskuteras öppet, och fuffens och oegentligheter kommer i dagen. Drama!
Jag gillade filmen en hel del. Skådespelarna är bra med Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow och Isabella Rossellini och i spetsen, men egentligen gör alla bra insatser. Det är dialogdrivet och filmen spelas upp som en thriller som taget från en Dan Brown-bok. Det är en spännande film som dock lovar lite mer än vad den levererar.
För tyvärr har filmen sina skavanker. Dels var det ganska tidigt uppenbart vem som skulle bli vald till den nya påven. Jag har kanske kollat för mycket på Poirot!
Huvudpersonerna i dramat (Lawrence, Bellini, Tremblay, Tedesco) är tyvärr dessutom karikatyrer. "Hjälten" i den liberale Lawrence med sitt tvivel (som ett magiskt frikort), "Favoriten"" i den liberale men ärelystne Bellini, "Skurken" i den korrupte amerikanen Tremblay och "Den Onde" i traditionalisten Tedesco. Trots ett på pappret vasst manus är detta en film med svartvita och platta karaktärer.
Till sist fick jag ungefär samma känsla som när jag läste Da Vinci-koden.... Var det inget mer?
Jag blev besviken på att inga komplexa frågor berördes mer ingående. Filmen hade en ton och svansföring som fick mig att tror att det var det den skulle erbjuda.
Bellini har per filmens definition rätt, Tedesco har fel. Så enkelt, så enkelt. Filmskaparna verkar inte ens förstå att det finns olika perspektiv, här finns det endast en "rätt åsikt". Vilket naturligtvis inte är som det är i det verkliga livet. Någonsin.
Den katolska kyrkans stora ok med pedofili-präster nämns pliktskyldigast men tar ingen plats alls. En intressant fråga som kyrkan borde diskutera mer är Karl Poppers Toleransparadox från 1945. En annan vinkel var hur kyrkan ska förhålla sig inför en växande skara ateister i världen. Men ingen av dess intressanta aspekter som rimligen ligger i kardinalernas intresse orkade filmen ta upp.
Jag hade blivit mer pepp om de hade gjort något mer oväntat, vad sägs om kastat om rollerna för Stanley Tucci och Sergio Castellitto, samt låtit båda haft lite rätt och lite fel? Istället fick man känslan att allt var bekvämt tillrättalagt. Så filmen är bra gjord, mycket snyggt filmad och underhållande, men trist nog en genomskinlig twist, och till råga på allt en helt onödig twist på twisten som lika gärna kunde skippats, samt en känsla att de missade chansen att säga något komplext och spännande.
Betyg: 3/5
Jag tycker att du är väl hård. Eller annars betydligt mer klarsynt än jag :) Jag uppfattar att en del av det du skyller filmen för att lova, handlar snarare om att det är hajpen runt filmen som har lovat. Tyckte inte att den avslutande vändningen var särskilt genomskinlig förrän det började dra ihop sig. Visst, det var otroligt konstruerat men också ganska snyggt. Och, som vanligt, stör jag mig inte lika mycket på eventuellt endimensionella rollfigurer.
SvaraRaderaÄr jag? Jo, kanske det. Jag hade dock inte följt hypen speciellt mycket.
RaderaDet handlade mer känslan i filmen. Det är en uppenbart seriös film och ett dialogdrivet drama. Jag skymtade skuggan av något spännande lite längre in i filmen.... Det var väl förhoppningar om att en så påkostad och som det verkade i alla delar genomarbetad film skulle ha ett vasst manus också. Men jag blev som sagt lite besviken i mot slutet. Så blir det ibland. Inte hela världen... :)