Unforgiven (1992)

Bill Munny: It's a hell of a thing, killin' a man. Take away all he's got, and all he's ever gonna have.

Jag antar frankt att alla som läser min blogg redan har sett "Unforgiven". Eller hur, va? En modern klassiker. Om du inte sett den kan jag bara å det varmaste rekommendera filmen. Filmen är rent ut sagt rå. Jag kände ett fantastiskt stort stresspåslag under denna omtitt som inte släppte förrän långt efter filmen tog slut. Den har en tyngd som heter duga.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen som William Munny. Detta är en långsamt, men aldrig tråkig, berättad historia om hur våld föder våld. Munny, hans gamle vapendragare Ned och den unge hetsporren "The Schofield Kid" beger sig norrut för att mörda två kofösare och hämta ersättningen om 1000 dollars för utfört smutsjobb.

Bakgrunden till uppdraget är en misshandel av en ung prostituerad som den ena kofösaren gjort sig skyldig till. Sheriffen utmäter böter till barägaren, "ägaren" av den skadade "egendomen" (!!), och den unga kvinnan får ingen rätt. Hela historien om kvinnorna och deras ställning i samhället är det som berör hårdast. Brutaliteten i misshandeln är exceptionell, men det som sticker till mest i hjärtat är scenen när den yngre kofösaren erbjuder henne en egen ponny för att sona för brottet som begåtts. Hennes minspel när hon först tror att hon ska få en helt egen ponny och hur hennes min går tillbaka till den oändliga sorgsenheten när bordellmamman spottar kofösaren i ansiktet är otroligt smärtsam.

Morgan Freeman kan mycket väl vara den bästa birollsskådisen vi har. Här spelar han andrafiolen till Clintan. Han är Ned och med honom får filmen en balans från att bara vara eländig. Han livar upp på något sätt. Tills slutet, då frånvaron av hans trygga person gör oss än mer ledsna över Little Bills agerande.

Sen har vi hela biten om hur nedbruten och ärrad Munny är efter ett liv med mördandet. Hans bagage är sannerligen stort och Clintan gör sin bästa skådespelarinsats i karriären då han förmedlar allt vad det innebär. Detta är en god antivåldsfilm om någon. Fruktansvärt pressande hur eländigt det är. Att ta någons hela historia och allt han hade framför sig. Filmen är också mycket bra på att visa hans "teknik", en blandning av kopiösa mängder alkohol och en kyla i de avgörande ögonblicken. Jag tror helt klart att rent historiskt ligger denna film bra till när det gäller hur en pistolfajt gick till. Det var den som tog tid på sig att sikta och behöll lugnet som hade störst chans. I de lägena underlättade det säkert om man inte brydde sig om man dog eller ej. Jag får känslan att William Munny levt hela sitt liv utan att bry sig.

Och däri ligger lite av en annan nerv i filmen. Munny beger sig iväg från hemmet och hans två små barn medveten om risken att han kanske inte kommer tillbaka. Pengabehov och gammal vana driver honom iväg på uppdraget antar jag. Det hjälper ju inte att svinen har fått sjukdom heller.

Gene Hackman är suverän som Little Bill Daggett. Hans scen mot Richard Harris i filmens första hälft sätter nivå och skapar en spännings om hela filmen lever på. Little Bill's sista scen. Där på golvet är mycket stark. Lägg märke till hans förvåning när han ska dö. "Jag som just bygger en veranda" Han tycker inte att han förtjänade ett sådant slut. Självklart känns det bra att han får sota sina brott, speciellt på grund av vad han gjorde mot Ned men också mot tjejerna. Men någonstans i mitt inre tror jag att sådana som han klarade sig undan i verkligheten...

Ojojoj. Detta är en sjuhelsikes bra film. Den håller alla dagar i veckan. Den kom ut 1992 men den skulle precis lika gärna kunnat komma ut idag och gått lika bra. Någon däremot?

Jag älskar mörkret som en kontrast till de flesta westernfilmer som jag sett och som diskuterats på bloggarna de senaste dagarna. Detta är riktig hard core, gott folk. Se den!

Jag ger "Unforgiven" fem kulor av fem möjliga. Basta!

Betyg: 5/5