Jimmy 'Popeye' Doyle: All right, Popeye's here! Get your hands on your heads, get off the bar, and get on the wall!
Gene Hackman och Roy Scheider spelar två ruffiga narkotikapoliser i New York i tidigt sjuttiotal. Filmen utspelas i sjaskiga och nedslitna miljöer som vi ser i så många filmer från 70-talet. Hela filmen vibrerar nervigt som en pundare som inte tagit sitt knark.
Filmen vann en massa oscars typ bästa film, regi, manlig huvudroll (Gene Hackman), manus och klippning. Storslam. Hackman är klart intressant. Han adderar till den nerviga känslan med sin maniska Jimmy Doyle. Jag gillar hans insats här i filmen, även om det inte är en typ av roll som jag är allra mest road av. Jag kanske föredrar något mer sofistikerade karaktärer i mina filmer. Jag vet inte, det är svårt att särskilja då frågan om hur mycket man gillar en filmkaraktär oftast beror på de allra minsta nyanserna i framförandet eller manuset.
Filmens thrillerinnehåll är helt ok, men det var säkert mer uppseendeväckande när filmen var ny. Speciellt om man jämför med storslagna produktioner från Hollywood under 60-talet. Här är det skitigt och nära, nästan lite dokumentärt. Jag fann filmen ganska spännande men ibland på gränsen till tråkig likaväl. När jag i efterhand läst på och insåg att detta var en BOATS, och beskriver två poliser som utredde knarksmuggling till USA från Frankrike under tidigt 60-tal föll bitarna på plats. Fasen, jag har en näsa för att sniffa fram BOATS, jag gillar inte vibben.
Vad jag däremot verkligen gillade var den mycket intensiva biljakten då Jimmy jagar ett tunnelbanetåg från station till station. Den scenen var en av de första i sitt slag och enligt internet filmad utan tillstånd från myndigheterna. En oskyldig privatperson i sin bil på väg till jobbet blev tydligen krockad i scenen. Filmbolaget fick ersätta hans bil i efterhand. Tänk om det gått till så idag. Vilket skadeståndskrav!
Lite smårolig film men en genre som inte är bland mina favoriter. Låt mig rekommendera två andra filmer från samma tid som påminner om denna i "look and feel" men som är bättre; Dog day afternoon och The conversation.
Jag ger The French Connection tre stråhattar av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Man kan inte gilla allt, men en trea var mig ändå ett bra betyg från din sida. När du nämnde att du sett den var det med en aningen negativ ton ;) Trodde därför på en sågning.
SvaraRaderaSjälv gillar jag den här typen av film och de bästa gjordes på 70-talet. Både denna och uppföljaren är måsten i genren. Men gillar man inte den här typen av film redan på förhand så är det svårt att bli upphetsad, det kan jag förstå.
Själv har jag gett The French Connection en stark fyra.
Hur står den sig i din bok jämfört med de två som jag nämner; Dog day afternoon och The conversation?
RaderaJag tycker alla tre är mycket bra filmer. DDA är en femma och TC är minst en fyra (blir bättre för varje gång jag ser den).
RaderaAlla tre är klassiska 70-talare och typiska för filmerna jag gillar från den här tiden. De är realistiska och hjältarna är långt ifrån så tillrättalagda som de hade varit idag. Det är helt enkelt vanliga personer och starka karaktärer.
Jag håller nog The conversation som klart bäst av de tre medan Dog day afternoon är på klart andra plats. Denna tre. Men bronsh i alla fall!
RaderaHand upp på det där dåliga samvetet... One of these days!
SvaraRaderaAj då. Fy skäms. Alla filmälskare har väl sett denna!! Encroyable! ;-)
RaderaOj! 8/10 är väl väldigt högt på din skala? Men om man gilar Hackman är det inte så konstigt. Vad tycker du om The conversation? Nej, just det den har du inte sett! Det är en starkare film än denna och med en mycket bra Hackman i huvudrollen. Hett tips!
SvaraRadera