Saturday Night Fever (1977)

Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade på Saturday night fever men jag kan helt klart säga att de inte uppfylldes i alla fall. Jag visste att det inte var en musikal, men att det skulle vara ett drama och en ganska tidstypisk sjuttiotalsfilm om ett gäng fattiga ungdomar i ett av de fattigare kvarteren i Brooklyn hade jag inte koll på. Denna film påminner lite om Rocky från året före. Men istället för boxning är det discodans som man tävlar i här.

Schysste form

John Travolta har ändå en skön stil och en av filmens styrkor är alla scener där han dansar. Jag är ingen sång- och danskille själv, men jag tycker han är otroligt cool på dansgolvet. Något som han såklart visade "redan" i Pulp fiction (som jag såg långt före denna). Musiken är också riktigt najs. När jag växte upp skydde jag dock Bee Gees. Det var The Cure, Simple Minds och Pink Floyd för mig istället, men nu är Bee Gees låtar inbäddade i nostalgi och deras illmariga falsettröster är underbara! You should be dancing!!

Men som vanligt är karaktärerna och deras relationer viktigast för filmen. Och dessa aspekter blir starkare och starkare desto längre in i filmen vi kommer. Efter en ganska blek inledning tar dramat till slut ut sin rätt. Tony (Travolta) hyser större ambitioner och drömmar i livet än hans kompisar Bobby C, Joey och Double J och det smärtar för dem alla. Men mest berörd blir jag av de två tjejernas historier och öden. Annette (Donna Pescow) är den korta tjejen som är kär i Tony och som trots alla försök inte kan få honom intresserad. Hennes arc är den mest tragiska i filmen och det är lite svårt att skaka av sig hennes öde. Sen har vi den stroppiga Stephanie (Karen Lynn Gorney) som Tony svansar efter. Först är hon en kall "bitch", men sedan lär vi oss om baksidan av myntet och så var hennes öde nog så tragiskt det också. Damn, denna film var mer sober än jag anat.

Favoritlåtar: Stayin' alive, Night fever, You should be dancin' och Disco inferno. Idel kända låtar, jag är inte mer komplex än så då det gäller discodans!

Jag ger Saturday night fever tre livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Stephanie

Annette

Stakeout (1987)

Stakeout hette Spanarna på svenska. Den hamnade på plats sex på min 87-lista. Detta är ännu en actionkomedi. Filmen ger oss lika delar spänning och komedi. Redan i filmens inledning får jag åttiotalskänsla med teckensnittet i gammal välkänd stil. Sen kommer musiken som dryper av vajb från eran.

Filmen har en enkel men skön handling. Richard Dreyfuss och Emilio Estevez spelar två poliser som övervakar en före detta flickvän till en skurk som rymt ur fängelset. Dreyfuss' Chris Lecce fattar tycke för kvinnan spelad av den alldeles bedårande stjärnskottet Madeleine Stowe. Detta var första filmen jag såg henne i. Hon hade mest varit med på tv före detta. Då Chris och Bill (Dreyfuss och Estevez) redan är i onåd hos poliskaptenen är det fara å färde när Chris går och kärar ner sig i Maria (Stowe).

Filmen bygger till stor del på Richar Dreyfuss charm som man kommer långt med. Han och Estevez är ett riktigt skönt par. Kemin mellan Dreyfuss och Stowe är för den delen också sprakande. Samtidigt som Dreyfuss är bra på att spela i fåniga scener, tex när han ska lämna Marias hus utklädd till gammal dam för att de andra polisparet inte ska känna igen honom, låter han aldrig sin karaktär bli fånig. Han spelar sin Chris med ett allvar hela filmen igenom. Det är detta som skiljer en film med komediinnehåll som denna med riktigt fåniga komedier typ Adam Sandler där det är fåniga karaktärer som gör fåniga saker.

Den enda gången jag skrattar åt Dreyfuss och inte med honom är när jag tänker på hur ljus röst han har! Nästa gång du ser en film med honom kan du tänka på det.

Filmens skurk, den gubben Chris och Bill jagar spelas av en ung och smal Aidan Quinn. Han är riktigt sliskig i denna film och var gång jag ser honom ser jag mest hans karaktär från denna film.

Filmen inleds och avslutas med spänning. Däremellan sker den enformiga övervakningen fylld till bredden med komiska situationer som killarna hamnar i. En bra balans. Dreyfuss är fantastiskt bra, Estevez är valpig och har en ganska liten roll i denna film och Stowe är underbar med sina gåtfulla ögon och sitt långa fina hår.

En rolig detalj i filmen var då Bill och Chris kör filmcitat med varandra. Bill testar Chris (Dreyfus) med "This was no boating accident." Hehe, han Chris/Dreyfus svarade inte på den... Trevlig liten blinkning där...

Ok, så hur står sig då denna film? Jo men den funkar utmärkt. Jag gillar den skarpt. Den kommer absolut fortfarande platsa på topp 10, Den kanske till och med kan sega sig upp en placering eller två om någon på topp fem skulle falla igenom.

Detta är en perfekt blandning av action och komedi och jag ger den fyra kikare av fem möjliga.

Betyg: 4/5