Sinners (2025)

Sinners har varit en av det nya filmårets första "snackisar". Jag önskar bara att jag kunde ha sett filmen helt ospoilad, men trots att jag inte tittar på trailers (där filmens "hemlighet" spoilas) eller läser speciellt mycket om filmnyheter visste jag tyvärr vad filmen egentligen var för någon slags film. 

Om du mot förmodan inte vet detta så föreslår jag att du slutar läsa här och tittar på filmen, den är väl värd en titt, för att sedan återkomma och läsa vidare efteråt. Önskar god titt!

Ok, så detta är en genrefilm, närmare bestämt en vampyrfilm. Filmen påminner om Robert Rodriguez' fantastiskt roliga, From Dusk Till Dawn och mot slutet påminner den mig om Jim Jarmusch briljanta, men snustorra, Only Lovers Left Alive.

Regissören Ryan Coogler har valt vampyrfilmen som redskap för betraktelse och kommentarer om kulturella, sociala och politiska frågor som berör den svarta befolkningen i Amerika. Just vampyrer och andra monster som symbolik för orättvisa, elakhet och det förbjudna är en teknik som använts förr, inte minst av Joss Whedon i Buffy, tv-serien.

Filmen har dock ett stort problem och det är dess speltid om drygt 135 minuter. Inget fel i sig men här använder han cirka 45 minuter för inledningen, att sätta upp spelplanen inför filmens main villains "kommer ut" så att säga. Och det var med råge mer än nödvändigt. Kill your darlings!

Det blir långsamt och i mina ögon tämligen ointressant. Jag kommer genast att tänka på vissa av Scorseses senare verk där allt ska ta dubbelt så lång tid än vad en effektivt berättad historia egentligen behöver. Av någon anledning hyllas Scorsese mer eller mindre unisont av filmkritiker och fans världen över, men jag uppskattar inte stilen. Så det får bli läsaren som avgör om det är ett beröm eller en anklagelse när jag jämför Coogler med Scorsese.

Hade de första 45 minuterna tagit rimligare 10 minuter hade filmen hamnat på 100 minuter, helt perfekt för en film med en så enkel handling (inledning, fara etableras, hjältar fajtas för livet en natt, slut).

För övrigt är filmen mycket kompetent gjord, på samma sätt som Scorsese och hans kompisar gör film. Men föga överraskande fann jag inga spår av glimten i ögat eller humor i myllan. Det är allvarligt så att det står mig upp i halsen. Det är som att regissören tycker att hans film är för fin eller för viktig för att besudlas med lite självdistans och lättsamhet. Lite synd kan jag tycka då detta ändå bara är en vampyrfilm... 

Jovisst, man bör kanske tolka filmens via dess symbolik, det där med kulturell, social och politisk kommentar, men då känns det mer som en föreläsning av Coogler...

Det är sannerligen inte en självklarhet att vampyrfilmer måste vara pompösa och humorlösa. Exempel på lite mer frejdiga alster i genren kan vara Dawn of the Dead (1978), The Lost Boys (1987), Near Dark (1987) och Jennifer's Body (2009), även om den senare kanske får anses som en kantboll rörande vampyreriet. Men vi har såklart också en hel del torra varianter, till exempel Werner Herzogs Nosferatu the Vampyre (1979) och Robert Eggers Nosferatu från förra året. Den suck-festen vinner Herzog över Eggers alla dagar i veckan.

Sinners har ett gäng mid- och post-credit scenes som inte får missas. De höjer filmen tycker jag. Coogler bygger med med några korta scener en hel lore runt sin egen film. På tal om effektivt filmskapande, Coogler kan bevisligen när han vill. Och jag antar att han adderat dem för att kunna bre ut sig med ett otal uppföljare... The New Adventures of Stack and Mary nästa år?

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Black Panther (2018)

Jag hade ju tänkt se om alla MCU-filmer från de senaste två åren innan Infinity-sagan och MCU-faserna avslutas med Avenger: Endgame. Och nu hade turen kommit till Black Panther, en film som jag inte var ett stort fan av när den kom ut häromåret. Jag företog mig att se om den och försöka fokusera på vad som är bra i filmen. Lägga åt sidan att den har en extremt svag handling och svintrist huvudperson.

Men jag har nu efter några sittningar givit upp. Jag kom inte igenom filmen. Den är lika usel som jag kom ihåg den. Klart att jag hade kunnat se klart filmen, jag har ändå sett den andra filmen från MCU som jag ger en etta hela tre gånger, men det finns så mycket annat att se att jag stängde av. Kändes konstigt...

Först och främst finner jag hela konceptet med Wakanda som en teknologisk superstat som skrattretande. Det blir bara fånigt med blandningen av primitiva stamfolk från savannen med världens mest högteknologiska stat. Det finns sannerligen mycket i MCU som utmanar ens förmåga att acceptera det orealistiska eller fantastiska, och jag har tidigare funnit att filmer som Guardians och Doctor Strange tänjde på mina gränser, men här drogs tydligen min linje. Guardians och delar av Dr Strange utspelas lyckligtvis på andra ställen än på jorden i alla fall. Jag gillar de mer begränsade fantasyinslagen som vi får i de mer "realistiska" MCU-filmerna som Iron Man och Captain America. Visst en gubbe flyger omkring i en dräkt och en annan gubbe har en sköld som absorberar kraft, men resten av världen runt dem är mer eller mindre realistisk.

De hade gärna fått välja vad de ville ta fasta på, antingen en superteknologisk stat och ett folk som utvecklats i takt med den, eller ett naturfolk med alla de styrkor ett sådant kan bidra med. Helst det senare alternativet. Jag ser ju hellre fokus på karaktärerna än cool teknik om man nu ska välja. Jag har ingen aning om vad som finns i serieböckerna, men jag hade hellre sett Black Panther som en superhjälte som likt Buffy hade fått sina krafter från generationer av föregångare, spirande ur en era när människan levde närmare naturen och djuren. Blanda in lite mysticism och kanske en gen från pantern som djur, som huvudpersonerna i Cat People alltså. I drömsekvensen i Black Panther, som nästan skulle kunna vara en homage till Cat People, antyds det synsättet men de fullföljer inte den idén fullt ut tyvärr.

Vi hade fått en annan kontext visst, men den hade kunnat erbjuda minst lika många politiska vinklar som vi har idag, och vi hade sluppit detta spektakel. För övrigt tycker jag att filmen andas allt för mycket "viktiga politiska poänger 2018". Det är inte det som MCU är till för och om man ska blanda in politik borde det gjorts mindre övertydligt. Nu får vi en massa svarta karaktärer med överdrivet bred brytning och den minst trovärdiga tekniska experten sedan Dr Christmas Jones i The world is not enough.

Tyvärr alla fans av filmen Black Panther, jag gillar den inte. Jag är glad för att filmen har sin publik, även om det inte är jag. Lyckligtvis funkade karaktären Black Panther bättre i Avengers: Infinity War där han försvann lite mer in i bakgrunden (som i och för sig de flesta gjorde i den filmen). Hoppas att han och hans krigare får upprättelse i kommande filmer.

...äh, jackar upp betyget ett snäpp pga att Michael B Jordan är cool...

Betyg: 2/5

Black Panther (2018)

Jag anade oråd redan när man hörde om tweets om att "Black panther" skulle vara den bästa MCU-filmen hittills. Oh no, tänkte jag. Undrar hur illa det kan vara? Illa visade det sig.

Marvel Cinematic Universe är för mig ren underhållning, ren eskapism. Om filmerna inte underhåller så duger de inte i mina ögon. Nu när Ryan Coogler fick chansen att göra en superhjältefilm med svarta huvudpersoner verkar det som att det var minst lika viktigt, för honom och publiken, att göra en "viktig" film som att göra en bra superhjältefilm. Trycket måste varit stort på honom att lyckas med det som Patty Jenkins lyckades med i Wonder woman. Där fick vi en suverän huvudkaraktär i en hyfsad story och slutresultatet blev väldigt underhållande där aspekten att små flickor runt om i världen äntligen fått en kvinnlig superhjälte att identifiera sig med och heja på kom med som en välkommen krydda. Det var inte anledningen till att filmen blev bra, men det var en krydda som adderade lite. Nu hoppas jag bara att vi snarast får en egen film om Black widow, en av de mest intressanta karaktärerna i MCU sedan länge.



Coogler hade nu chansen, men också pressen, att göra något liknande för svarta som har varit underrepresenterade i Hollywood i huvud- och hjälteroller genom tiderna. Ok, Blade, right, men i stort. Tyvärr blev filmen pretentiös, allvarlig och väldigt dålig. Den kommer säkert gå bra på bio ändå för suget efter en svart superhjälte är stort, men det betyder inte att jag automatiskt måste gilla den.

Det mesta i denna Marvel-film är undermåligt och jag hade riktigt tråkigt under titten, något som jag mycket sällan har då jag brukar lapa i mig av ovan nämnda verklighetsflykt med hull och hår. Black panther är svårplacerad i universat. Marvel-filmerna kan i stort delas in i två grupper. Dels har vi de hyfsat "realistiska", de som i alla fall är smått förankrade i vår värld och utspelas här. Där räknar jag in filmer som Ant Man, Iron Man och Spider Man (alla Man-filmerna alltså). Även Captain America-filmerna finns i vår verklighet i någon mening. Sen har vi "space"-filmerna med Thor, Guardians of the Galaxy och Dr Strange is spetsen. Den första gruppen har "små" fiender, en elak industriman verkar vara favoritfienden. I den andra gruppen är hela världar i fara... svart eter, levande planeter, andra dimensioner, ja "space"-saker som får en att tänka "fantasy". Avengers hamnade någon stans mitt emellan grupperna, men den serien verkar röra sig mot "space"-grenen mer och mer.



Var hamnar Black panther då? Den innehåller både och. Den utspelas på jorden och har en otydlig "liten" fiende. Det stora hotet filmen igenom är att Wakanda ska upptäckas... ehh, och senare att deras vapenteknik ska användas för revolution av svarta världen över. Det finns dock teknologier i filmen som helt klart passar mer in på "space"-gruppen. Det är en mix som jag inte känner funkar. Jag hade hoppats och trott på att denna film skulle vara i den första gruppen mer entydigt.

Tyvärr är det inte mycket som funkar bra i filmen. Actionscenerna är både dåligt koreograferade och slarvigt regisserade. Antingen är det ganska meningslösa fajter där de pucklar på varandra eller så är det sekvenser där det är svårt att se vad som händer. När man ser bra action vägleds åskådaren hela tiden och man vet var alla befinner sig och hur fajten framskrider. Och bra actionfilm får en som åskådare att dra efter andan, klia sig i huvudet och bli imponerad av både karaktärerna och filmmakarna. Se om inledningen av Bondfilmen Casino Reale om ni undrar vad jag menar. Eller någon av actionscenerna i Captain America-filmerna, speciellt andra eller tredje.



För en film som denna är humorn ofta en viktig parameter för att ta udden av alla storsvulstiga tendenser. Här är det dock en mycket svag humor som är allt för slätstruken och försiktig, antagligen för att inte på något sätt störa filmens "viktiga budskap". Humor som är snäll är oftast tandlös, det behövs lite motsträv för att humorn ska bita. Humorn i denna film är bedrövlig. Jag saknar Tony Starks elaka humor. Ni vet den humor som gjort att hälften av mina kompisar älskar honom (jag själv inklusive) och resten hatar honom mer eller mindre. Ingen kommer ogilla denna film för dess vassa humor, men tyvärr kommer rimligen ingen älska filmen för dess humor heller. "I need a blanket". Puh, vem skriver sådana lines? Det var lite kul när någon av tjejerna kallade Dr Watson "coloniser" dock.

Jag såg tyvärr filmen i 3D. Den sågs på IMAX i Solna där biljetten kostade 240 kr i "normalpris". Det är skandalöst vad dyrt det har blivit att se film på bio. Om biobesökandet minskar har jag en klar favorit bland potentiella orsaker. Jag hade inga problem med skärpa eller känsla av sjösjuka, men det som syntes på bilden var absurt konstigt ibland. I många scener såg människor eller saker ut att ha helt fel proportioner. Som att människorna var små leksaker utställda i ett rum. Jag fann mig många gånger sitta och fundera över det dåliga genomförandet av 3D'n och det är aldrig ett bra tecken för en film att man tas ur handlingen och funderar på annat...



Dödsstöten för mig är att jag inte tycker att huvudkaraktären är bra eller intressant över huvud taget. Tänk vilken skillnad mot Gal Gadots Wonder woman... Istället var Erik Killmonger i Michael B Jordan's tolkning filmens behållning. Jag kände för hans backstory. Heck, han fick i alla fall en backstory! Ett tag in i filmen, lite lätt uttråkad, satt jag och funderade på om storyn kunde leda till att Erik kom ut vinnande. Tyvärr fanns inte många andra att hänga upp skurketiketten på så jag fick inse att han inte skulle kunna komma över på de godas sida.

Det är för mig fortfarande mycket grumligt vad storyn i filmen var... Det enda jag kommer ihåg var att filmens crescendo var ett ointressant och rörigt Sagan om ringen-slag där jag inte brydde mig det minsta om vem eller vilka som vann. Inte bra uppbyggnad av stakes heller alltså... Det fanns en scen mellan W'Kabi, killen på olifant... noshörningen, och hans käresta, en av kungens personliga livvakt. Där hoppades jag att försoningen skulle grunda sig i deras relation, i äkta känslor om än så på pappret, men nej. Det slutade i ett stolt nationalistiskt uttalande. Ok...? Om jag hade haft chansen skulle jag skrikit Get out till Daniel istället. Bättra att vänta på ett manus där han får chansen att använda sin skådespelartalang. Nu hamnade han i den film som mycket väl kan gå till historien som Marvels motsvarighet till "the prequels"! Ni vet vilka jag menar!



Jag blir helt enkelt inte förförd av karaktärerna. Jag saknar något i hur de framställs. Allt som sker i filmen känns som att det finns där för att fösa åskådarna till slutet och dess "viktiga budskap". Jag får ingen personlig feeling från dem, förutom Erik K då. Jag saknar långsamma scener där vi spenderar tid med karaktärerna bara för att de är viktiga, något med mer hjärta och smärta på en personlig nivå.  T'Challas våndor över sin fars brott kändes bara patetiskt.

Nej detta var verkligen inte bra. Jag brukar nästan alltid efter en MCU-film känna mig sugen att se om den, oavsett om jag ger den ett högt eller lågt initialt betyg, men denna gång vete katten. Jag tror inte att jag är sugen på att se om den alls. Tyvärr. Jag hade gärna sett att denna film hade lyft serien och tagit MCU i en riktning som överraskade positivt. Så blev det nu inte.

Betyg: 1/5

Andra som skriver om Black panther idag:
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito

Chronicle (2012)

 

There's something wrong with Andrew.

Lättviktig film eller tung film? Känslan man bär med sig i huvudet efter man sett en film kan vara helt olika. Chronicle känns som en lättviktig film, den känns som en bagatell. Den är en så kallad "lost footage" film, där en hel del av filmen ses genom huvudpersonen Andrews hemmavideokamera. Jag har ingen speciellt stark åsikt om lost footage, jag tyckte att det funkade ypperligt i en film som Cloverfield, men jag kan också hålla med om att det kan bli lite väl skakigt och "lättviktigt". Det är inte högt "production value" som han snackar om i filmen Super 8.

På senaste filmspanarträffen pratade vi lite som hastigast om denna film också. Markus nämnde kopplingen till den japanska animerade kultfilmen "A-kira" (måste uttalas korrekt!). Jag ser kopplingen och det är spännande, men eftersom jag inte läst mangan eller är speciellt insatt i Akira-världen så adderar det väl inte just så mycket denna gång. Fast jag kan nog tycka om de hade avslutat Chronicle som de avslutade Akira hade det varit spektakulärt!

Chronicle handlar om tre killar i high school som får krafter efter att de tagit på (varit i närheten av) ett objekt från ytter rymden. Mer än så behöver man kanske inte säga? Samtidigt är detta långt från de "vanliga" superhjältefilmerna där hjälten är superstark, får lite svårigheter, men till slut fixar allt mot slutet för att de är ju ändå superhjälten med stort S. I denna film får pojkarna mer problem på grund av, eller trots, deras nya krafter. Det ska filmen ha en rejäl cred för, mycket intressant.

I huvudrollen som Andrew ser vi Dane DeHaan, en nykomling för mig. Han ser ut som en ung Leonardo DiCaprio i vissa scener och han var filmens belåtenhet. Riktigt kul att följa Andrews "resa". Jag skulle väl kunnat önska att han fått gå till ännu mörkare platser, men som det står i trivian på imdb så ville filmskaparna behålla PG-13 stämplingen och avstod. Synd.

I en av de andra rollerna återser vi "Vince Howard" från den ypperliga tv-serien Friday Night Lights spelad av Michael B Jordan. Här är han den snygge och populäre Steve. Jag tycker att det är kul så fort jag ser skådespelare från FNL, de är väl värda all framgång de kan finna efter seriens slut, men Vince var aldrig en favorit för mig. Här är han klart bättre och spelar sin Steve mycket förtroendeingivande.

Chronicle är annorlunda. Jag såg den utan ha en aning om vad det var för någon film, jag gick helt på en rekommendation från Jessica från filmspanargänget. Den är fräsch i sitt mörker. Sällan har jag sett Seattle så dystert. Dane DeHaan är bra och slutet är bisarrt. Allt som allt en trevlig stund framför duken. Men den slår mig inte som en mästerlig film, den saknar "tyngden" för det. Den känns som en bra förstafilm, men där filmmakarna kanske kan komma upp med något ännu bättre nästa gång. En annan lågbudgetfilm (för Chronicle måste väl varit extremt lågbudget??) och debutfilm, som jag gillade än mer är Another Earth från förra året, den har den där "tyngden" som jag har så svårt att sätta ord på.

Jag ger Chronicle med beröm godkänt och den får tre risiga far-son-relationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5