Ride in the Whirlwind (1966)

Förra veckan skrev jag om det mycket intressanta westernfilmen The shooting från 1966. I samma veva gjorde regissören Monte Hellman och många ur teamet ännu en liten westernfilm. De går hand i hand kan man säga. Den unge Jack Nicholson var med och gjorde denna film också. Han både skrev manus och spelade en av huvudrollerna. Den så gåtfulla Mille Perkins från The shooting är också med vilket jag jublade lite för. Ett namn som tillkommit enkom för denna film är Harry Dean Stanton som på den tiden kallades sig Dean Stanton.

Båda filmerna hade premiär på San Francisco Film Festival i oktober 1966 men de hade inte premiär i USA förrän flera år senare. Som ni ser lockar postern med antydningar om Nicholsons välkända film Easy rider som hade premiär sommaren 1969.

Om The shooting är en liten film skulle jag säga att detta är en ännu mindre och i alla fall enklare film. Det är independent så det förslår och kan nästan bita mig i tungan för att jag jämförde med Wendy and Lucy i förra revyn. Denna film är ju ännu mer lik den !

Nicholson har författat en rak och enkel historia, inte alls så beslöjad och drömlik som den i The shooting. Han spelar tillsammans med Cameron Mitchell och Tom Filer tre oanandes kofösare på väg mot ett nytt jobb som blir sammanblandande med en lokalt rövarband. Det dröjer inte länge förrän de omringats av ett posse av vigilanter och de tvingas fly hals över huvudet för att försöka undgå att bli hängda i närmaste träd. Det är raviner med branta väggar, öknen och hetta, törst på vatten och ångest över döden.

Filmen lever, precis som The shooting, mycket på sin stämning, skådespeleri och Hellmans delikata regi. Nicholson spelar inte alls en lika extrem roll som i förra filmen och jag välkomnar omväxlingen. Tyvärr blev jag lite besviken över att Millie Perkins inte fått en mer intressant roll. Hon är knappt med i denna film, mer än mot slutet och då i en roll som skulle kunnat spelas av vem som helst. Jag hade förväntningar på ytterligare en rolltolkning från henne som fått mig att undra och ställa frågor. Istället lyser Cameron Mitchell i rollen som den milde Vern. Harry Dean Stanton var såklart bra också.

Ride in the whirlwind är inte alls en lika fascinerande film som The shooting enligt mig, men den har ändå något härligt över sig. Som "companion" till The shooting är den mycket bra. Criterion Collection har givit ut filmen (nr 735) och båda filmerna finns i ett "Collector's Set".

Se gärna båda filmerna, men om bara en hinns med i livet skulle jag rekommendera The shooting.

Jag ger Ride in the whirlwind tre stulna hästar av fem.

Betyg: 3/5

The Shooting (1966)

The shooting från 1966 är en independent western i ordets fulla betydelse. Om den gjorts idag, och den är så modern i sin känsla att den skulle mycket väl kunnat gjorts idag, hade den platsat på och gjort succé på Stockholms Filmfestival. Det är en långsam men intensiv berättelse om en jakt på en man genom öknen. Hämnd, våld och ond bråd död står i fokus. Den filmmakare som jag närmast kommer att tänka på är givetvis Kelly Reichardt. Hennes Meek's cutoff passar in både genre- och berättarmässigt. Den film som i övrigt mest passar är kanske hennes Wendy and Lucy. The shooting har likt flera av Reichardts filmer drömlika kvalitéer. Man blir belönad rikligt om man orkar hålla sig vaken under titten.

Handlingen i filmen upplevs tydligen av vissa som oförståelig och skum. Helt klart är att filmen lämnar en hel del till åskådaren att tolka och lista ut. Men på ett bra sätt.

Willet Gashade (Warren Oates) återvänder till det lilla gruvlägret han har tillsammans med sin bror och två till. Väl där finner han den svagt begåvade Coley (Will Hutchins) ensam och vettskrämd. Willets bror har flytt ut i öknen och deras kompis har blivit skjuten av någon som Coley inte såg. Snart därefter dyker en egensinnig och vacker kvinna upp som övertalar Willet och Coley att ledsaga henne genom öknen till en stad en veckas ritt bort. På väg ut i öknen inser Willet och Coley snart att de är förföljda.

Filmen är inte speciellt svår att förstå på ytan. Vad som kan vara frustrerande och svårt för publiken är att det kan vara nog så lurigt att förstå de inblandade aktörernas beteenden och agendor. "Varför gjorde han/hon så?" är en fråga som man tänker flera gånger. Vid sidan av Oates och Hutchins spelar Millie Perkins och en ung Jack Hicholson de övriga två huvudrollerna. Detta var från en tid före Jack Nicholson slagit igenom för de breda massorna. Det var en tid då han var intressant och bra som skådespelare. Manuset är skrivet av Carole Eastman som också skrivit manus för filmen Five easy pieces som kom ut fyra år senare. Också den har Jack Nicholson i en av de större rollerna.

Åter till vår lilla western. Filmen är minimalistisk och den karga naturen passar till den likaledes karga handlingen. Det är en brutal film även om den inte hänger sig åt gore. Nicholsons gunslinger Billy Spear är särdeles sadistisk medan kvinnan med det beskrivande namnet "Woman" som spelas av Millie Perkins är en otroligt intressant karaktär. Jag förstår mig på henne på det högsta av höga plan, men hennes agerande i scen efter scen gör mig undrande. Filmer som får mig att bli nyfiken och på detta sätt får mig att ställa frågor är alltid välkomna.

Slutet av filmen är riktigt najs och långt från vad ängsliga filmstudios av idag kräver i form av slutna, övertydliga och lyckliga slut.

Detta är en okänd film tror jag, även om den nyligen gavs ut av Criterion Collection (nr 734), men jag är riktigt glad att jag såg den. Den bryter av från "vanliga" westerns som man ser med John Wayne, James Stewart, Clint Eastwood, Lee Van Cleef och deras likar.

Jag ger The shooting fyra döda hästar av fem möjliga.

Betyg: 4/5