The Night of the Hunter (1955)

Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.

Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.

Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå. 

Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda. 

Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.

I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.

Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.  

Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.

Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker. 

Betyg: 2/5 

El Dorado (1966)

El Dorado är en western jag varit nyfiken på sedan tidigare. Howard Hawks återförenas här med John Wayne i en historia som är förvillande lik den i favoritfilmen Rio Bravo. El Dorado kom ut bara sju år efter Rio Bravo och jag ställer mig mycket undrande inför varför Hawks ens gjorde denna film.

Precis som i Rio Bravo handlar El Dorado om hur fyra män med hjälp av en käresta försöker hålla ställningarna runt det lokala fängelset medan traktens rika man med en massa hyrda busar vill frita den som sitter inne i finkan. Det är en sheriff, en vän, en ung hetsporre och en ärrad veteran. En är alkoholiserad, blir mobbad av stadens invånare, super ner sig och nyktrar till. En liten kärlekshistoria på sidan.

Va tusan, exakt samma film ju!! Och ändå är El Dorado så otroligt mycket sämre. Ytterst intressant.

El Dorado har inget av den sköna stämningen som jag finner i Rio Bravo. Det beror säkert en hel del på manus men också mycket på skådespelarna. Dean Martin är överlägsen Robert Mitchum som Waynes vän. Angie Dickinson är extremt mycket bättre än Charlene Holt som kärleksintresset. Dickinsons Feathers var dessutom en mycket mer intressant karaktär att spela. Och även om James Caan är helt ok som den unge Mississippi har hans karaktär ingen chans mot Ricky Nelsons Colorado (alla dessa delstatsnamn!).

En annan skillnad som gör att El Dorado blir så mycket fattigare är paradoxalt nog att den försöker sig på en större historia. Filmen utspelas under ett år ungefär. Cole Thornton (John Wayne) dyker upp i staden först och återkommer ett halvår senare. Först då kan den riktiga handlingen ta fart. Rio Bravo är mycket tajtare och slösar ingen tid alls på set up.

I Rio Bravo är allt seriöst, trots att de till och med brister ut i skön sång i en scen. El Dorado kan inte tas på allvar. Det är lite farsartat här och där och jag får aldrig känslan att det är på allvar. De snackar mycket om att de är belägrade i fängelset, men ändå dyker olika budbärare och till och med Thorntons flamma Maudie upp i dörren i parti och minut. Dessutom ber Thornton den gamle räven Bull att smyga ut bakvägen flera gånger precis som att fienden inte lika gärna kunde ha bakdörren under uppsikt. Det är slarvigt skrivet manus som det som gör att hela känslan i El Dorado blir svagare än den i Rio Bravo.

John Wayne då? Han är ju med i båda filmerna och han spelar liknande roller i dem. Jag känner dock inte hans karisma lika mycket här i El Dorado. Jag tycker han spelar en ganska ointressant karaktär i Cole Thornton. Han stapplar omkring med en kula i ryggen och hela filmen verkar mer handla om ålderskrämpor än om tuffa män mot elaka banditer. Simplifierat? Javisst, men detta är inte såvitt jag kan bedöma en revisionistisk western utan just en sådan som lever på "tuffa män mot elaka banditer".

Western som genre kan vara bra, men det är en mycket delikat genre som inte tål dåligt skrivna manus eller att skådespelare eller regissör tar ledigt från att anstränga sig. El Dorado är ett sådant exempel. Howard Hawks skulle låtit sig nöja med Rio Bravo. If it ain't broke, don't fix it.

Jag ger El Dorado två trötta Dukes av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Out Of The Past (1947)

All women are wonders, because they reduce all men to the obvious.

Jag är inte speciellt insatt i genren "film noir". Jag vet att det oftast är en svart-vit, amerikansk polis- eller detektivfilm från 40-talet med tuffa fåordiga manliga hjältar som slåss mot både dåliga killar och lögnaktiga och intrigerande sköna "dames". Film noir = coola one liners?

"Out of the past" anses som en av de bästa film noir, och jag gav den en chans häromkvällen. En ung Robert Mitchum spelar hjälten, Kirk Douglas spelar boven och "femme fatale" spelas av Jane Greer (okänd förmåga för mig).

Filmen är inte direkt dålig, men den når inte upp till spänningsnivåer som befaller utrop som "olidligt" heller. Skådespelarinsatserna är habila, men jag finner mig inte medryckt.

Jag kommer endast ge filmen betyget godkänt, dvs en tvåa. Det är lite frustrerande att få ut så lite av en film som så många uppenbarligen tycker är väldigt bra. Jag undrar om jag missade något avgörande i filmen, eller om stämningen i filmen inte passade in just den kvällen. Jag får verkligen hoppas att andra film noir, som också höjts till skyarna, är bättre än denna film.

Självklart kan jag bara ge betyg efter min personliga upplevelse. Vad andra tycker är egentligen utan betydelse när det gäller betyget. Däremot har det betydelse i valet om filmen ska ses eller ej. Nu har jag sett den. "Out of the past" får två cigaretter av fem möjliga.

Kathie Moffat: I don't want to die.
Jeff Bailey: Neither do I, but if I have to, I'm going to die last.

Betyg: 2/5