Top 10 films of 2023

Top 10 of 2023

Det börjar bli dags att klämma ur sig en topplista för filmåret 2023. 

Vi har ju förstås redan poddat om filmåret i Specialen (del 1, del 2). Men denna lista är dagsfärsk, jag har inte ens kollat på vilka filmer eller ranking jag tog med mig in i podden. Detta är nog till viss del en ny lista.

Filmåret var i mina ögon en stor besvikelse. Jag har inte hittat en enda 5/5 att vässa toppen på min lista med. Jag har i och för sig inte sett lika mycket film från året som jag gjorde under bloggens glansdagar, så det är till viss del mitt eget fel, men det är som det är med det.

Jag har 12 hederomnämnanden förutom min topp tio. Det är alltid något. Tyvärr har jag en gedien lista med stora besvikelser, jämfört med mina egna förväntningar, eller jämfört med hur filmerna mottogs av andra och därmed sattes orimliga förväntningar för mig. 

Jag såg inte mycket film på bio, det blev endast en handfull, så de flesta av årest snackisar såg jag hemma och i vissa fall "för sent"... För de som undrar listar jag dem underst i detta inlägg.

Först, årets konsertfilm får ett extra hedersomnämnande: 

Taylor Swift: The Eras Tour - En så bra representation av konserten som man kan få på bio. Givetvis långt från "the real deal" som för övrigt var något utöver det vanliga.

Bubblarna

21. Anatomy of a Fall - Pratigt domstolsdrama som inte nådde upp till hajpen

20. Mission: Impossble - Dead Reckoning Part One - Den första av tre "Del 1" vilket rumphugger upplevelserna allt för mycket. Denna M-I var bra kommer jag ihåg, men kan inte ens komma ihåg vad filmen handlade om eller vad som hände i filmen...

19. Rebel Moon - Part One: A Child of Fire - En överraskande bra första del (tvåan suger balle)

18. Les trois mousquetaires: D'Artagnan - Härlig inledning av modern fransk adaption av den kända boken, men har inte kommit mig för att se tvåan än...

17. Ballerina - Sydkoreansk actionthriller, våldsamt på hämndtemat

16. Gojira -1.0 - Godzilla Minus One, japansk rackarrökare, lite lätt hypad som nästan levde upp till förväntningarna

15. She came to me - skön american independent med Peter Dinklage, Anne Hathaway och Marisa Tomei

14. The Equalizer 3 - Denzel är superstabil som Robert McCall, men denna tredja i serien kommer inte upp i samma nivå som de två första trots en mysig återförening med Dakota Fanning (Man on Fire)...

13. No hard feelings - hejdlös komedi med Jennifer Lawrence

12. The Killer - David Finchers nya med Michael Fassbender som en lönnmördare på hämndresa, mycket bra

11. La passion de Dodin Bouffant - supermysigt franskt historiskt romantiskt drama om matlagning

Top 10 films of 2023 

10. Cocaine Bear (Elizabeth Banks)

Hysterisk kaoshumor och galsnskaper av Banks. En rolig film att se om och om igen.

9. Operation Fortune: Ruse de Guerre (Guy Ritchie)

Kommer inte upp i hans The Gentlemen men denna film är hög underhållning också. jason Statham, Audrey Palza, Josh Hartnett och Hugh Grant ledsagar oss i denna agentactionkomedi.

8. American fiction (Cord Jefferson)

Underfundig betraktelse på det identitetspolitiska haveriet. Tänkvärd!

7. Perfect Days (Wim Wenders)

Wim Wenders poetiska betraktelse över zen känns mer janpansk än europeisk. En underbar film.

6. Are you there God? It's me, Margaret. (Kelly Fremon Craig)

Årets amerikanska oberoende dramakomedi och "coming of age". Bitterljuv och bedårande..

5. Fast Charlie (Phillip Noyce)

Pierce Brosnan och Morena Baccarin underbart ljuvliga i detta romantiska maffiadrama från södern. Påminner mig om vad som kunde ha blivit...

4. DogMan (Luc Besson)

Som att för att knyta an till transtrenden i samhället ger Luc Besson oss DogMan. Bra grejjer, men inte för alla gissar jag.

3. A Haunting in Venice (Kenneth Branagh)

Tredje filmen i serien av Branaghs snygga adaptioner av Agatha Christies Poirot-blöcker. Det perfekta komplementet till Suchets serie. Snyggt och kusligt.

2. Extraction 2  (Sam Hargrave)

Den bästa Chris kämpar på i Hargraves ultimata actionrökare. Damn vad denna slår John Wick på fingrarna! Dessutom nästan lika bra som den första filmen. Vem hade kunna ana, inte jag!

1. Oppenheimer (Christopher Nolan)

Årets överlägset bästa film trots allt. Om mannen, om projektet, om fysiken. Väldigt intresserad av alla tre. Mästerlig film och det var för väl att jag såg filmen på bio.

Mina stösta besvikelser var ofta hyllade av andra; Poor Things, Saltburn, Killers of the Flower Moon, Dream Scenario och så förstås Past Lives. Två nya installationer i filmserier jag hade hoppats på, men kanske förstod att risken för magplask var stor; Guardians of the Galaxy Vol. 3 och Indiana Jiones and the Dial of Destiny. Till sist, ny sci-fi från Gareth Edwards, The Creator, den var också en grym besvikelse.  

Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Kaili Blues (2015)

I Speicalen tittade vi tillbaka på filmåret 2015 och vi fick ta med en film var som vi alla fyra skulle titta på och sedan diskutera i podden. Carls val blev den kinsesiska Kaili Blues.

Jag slog mig ner med stora förväntningar på filmen. Jag hade ingen aning om jag skulle gillade den men jag förväntade mig att få se något annorlunda, speciellt om man jämför med "vanliga" Hollywood-filmer. Och dessa förväntningar uppfylldes med råge.

Filmen är ett svårbeskrivet poetiskt drama som rör sig mellan drömmen och verkligheten. Man pratar om magisk realism och denna film är full av det. Vi får följa en man som beger sig ut på en resa för att hämta hem sin brorson som blivit såld av sin far. På resan möter vår huvudperson personer från sitt liv, från förr, från nu och från framtiden. Den döda frun är nu ung kvinna, lilla poken är nu vuxen och så vidare. Mycket speciellt.

Detta om vad som händer i filmens andra halva förstod jag förstås inte under titten, det är något jag fått läsa mig till på Wikipedia i efterhand. Under titten blev jag sömnigare och sömnigare och kunde inte hålla mig vaken. Precis som under en konsert med klassisk musik föll jag in i en dvalan mellan vaket och fullt sovande tillstånd. Jag spolade tillbaka filmen om och om igen för att försöka fatta vad som skedde men lyckades inte besegra dåsigheten. Lustigt nog såg jag en ny film senare på kvällen och då var jag inte dåsig över huvud taget längre. Det var något med sättet Kaili Blues var berättad på och dess tempo som fick mig att gå in i dimman.

Detta var en film som jag tycker var mer intressant på pappret än hur jag upplevde den i mitt halvsovande tillstånd. Men om man gillar denna typ av art-film kan den vara ett ett tips.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Inside Out 2 (2024)

Inside Out 2? Är detta en bra idé? Jag var nog lite tveksam. Men kanske kunde Pete Docter överraska oss med en smart och inspirerande andra historia om Riley? 

Nähä? Det är ju inte Pete Docter som skrivit eller regisserat. Pixar håller på att lämna över från kreatörerna från pre-Disney till ett nytt gäng! Ja, men det kan ju inte gå dåligt på något sätt... 

Låt oss fundera, hur har Star Wars gått efter Disneyfieringen (2012)? Hur har MCU gått efter Disneyfieringen (2015)? Well...

Tyvärr är Inside Out 2 en mycket dålig film. Den bidrar inte med något nytt efter första filmen, istället tar den fasta på de svagaste delarna av originalet och double down. Problemet består i att Rileys inre känslor beskrivs som kompletta karaktärer var för själv med ett helt känsloregister inom sig samt att de, känslorna, motarbetar och går bakom ryggen på varandra. Detta känns som en saga om ett gäng personer med respektive olika temperament och känsloregister, inte som en del av en ung tjej i puberteten.

Första filmen kom undan med vaga problem av denna sort, mycket på grund av att det var en fräsch ny idé. Denna idé har för övrigt Pixar kört om och om igen i ett antal filmer som handlar om vår väld plus en annan parallel värld på sidan.

För att Inside Out 2 skulle fungera skulle de behövt skaka om konceptet rejält och givit oss något nytt.

Istället får vi tre nya känslor som belyser svagheten i konceptet på ett smärtsamt sätt. Lustigt nog hade inte de vuxna i den första filmen dessa vuxna känslor vilket hade varit ett snyggt grepp. Men denna uppföljare har såklart kommit upp som idé långt efter Peter gjorde filmen om sin dotter ursprungligen.

Dinsey står nu för tiden för det värsta av Hollywood och att piska en häst till döds verkar vara deras nmelodi, dvs köra sequels och re-makes in absurdum.

Jag fann i alla fall att jag var helt oengagerad i Joy, Sadness, Anger och de övriga och än mer ointresserad av de nya karaktärerna Anxiety, Envy eller Embarrassment. Det är inte annat än att jag önskar att de gjort något smart och engagerande med de tre nya känslorna. Hur Envy gör Joy mindre, hur Embarrassment gör Anger större eller hur Anxiety gör Disgust och Sadness större...

Sidohistorien om Riley på hockeyläger och den trötta tropen om ungdomar som måste välja mellan den "snygga/populära" gruppen och "de riktiga vännerna" är så genomlyst av John Hughes att denna film inte adderade ett lingon i frågan.

Betyg: 1/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - Toppfilmer 2015, del 2

 

De bästa filmerna från 2015 - ett retrospektiv

Vi fortsätter resan fram mot vår gemensamma etta från filmåret 2015.

I detta avsnitt pratar vi om de filmer som fått plats på två eller fler listor, våra "consensus picks".

Vi kommer till slut fram till vår gemensamma etta, årets film enligt Specialen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

An Inspector Calls (2015)

Även om Green Room inte blev en kandidat för min uppdatering av listan för 2015 så hittade jag guld med den brittiska tv-filmen An Inspector Calls. Detta var en stor positiv överraskning.

Jag är just nu inne i en Agatha Christe-fas och nu när jag sett klart Suchets majestätiska och omfattande tv-serie är jag ständigt på jakt efter nya Branagh-adaptioner eller andra filmer i samma genre... "Whodunnit?" eller pusseldeckare som det också kallas. Pysseldeckare hade varit ett roligare namn men icke.

Ok, så vad är då An Inspector Calls? Well, det ska jag väl inte avslöja här. Men det är inte en berättelse lik Poirot, åtminstone inte på ytan. Jag kan tillstå att ett fåtal Poirot framkallar liknande känslor som denna film men den är i grunden långt från det jag känner till från Agatha Christies verk i alla fall.

Filmen bygger på en teaterpjäs med samma namn av brittiske J B Priestley. Dramat i tre akter uruppfördes 1945, i Moskva av alla ställen. Den är starkt kritisk till borgarklassen och de feta kapitalisterna så valet av premiärort är kanske inte så konstigt (men jo det är konstigt så in i helvete ändå...).

Filmen liknar Green Room i och med att i princip hela handlingen utspelas på en enda plats, matsalen i familjen Birlings gigantiska hus utanför Brumley, Midlands.

Vad som skiljer denna film från Green Room är att alla karaktärer är magnetiska, engagemanget hos mig slår i toppen många gånger om. Handlingen är vanvettigt spännande och skådespelarinsatserna är briljanta. Som filmad pjäs för tv får vi endast nöja oss med två lite kändare namn med David Thewlis som the Inspector och Miranda Richardson som Fru Birling. Men jag vill hävda att alla skådespelarna är av yttersta toppklass, såsom brittiska teaterfolk ofta är. Varje blick, varje lilla rörelse som säger så mycket och varje minimala paus i leveransen av dialogen säger oss åskådare allt vi behöver veta. Detta är en film som inte tar åskådarna för idioter utan litar på att vi förstår, känner in och lider med filmen.

Detta är en fantastisk film och en stark rekommendation till alla som gillar brittiska kostymdramer med utsökt manus och tillika perfeka skådespelarinsatser.

Betyg: 4/5

Green Room (2015)

Green Room är en dramathriller med en hel del våld, dvs en typisk Jeremy Saulnier-film. Den var ganska hypad när den kom ut som efterföljare till hans Blue Ruin och nu inför retrospektivet över 2015 års bästa filmer klippte jag den för att kolla om den var något för min nya topplista.

Filmen är bra, spännande och lite ruskig i partier. Vi får följa ett slarvigt punkband som råkar hamna ute på vischan för en hastigt ihopdragen spelning på en bar för nynazister. Anarkipunkarna och nynazisterna går inte ihop så bra och det slutar med dödande, tandagnissel, knivar, skjutvapen och mördarhundar. Punkare och nazister går åt i parti och minut. Några enstaka vandrar vidare i livet dagen efter med obra minnen och sargade kroppar.

Filmens styrka är också dess största svaghet, filmens lokation. Efter en kort inledning utspelas allt på en enda plats, baren ute på vischan. Stora delar av filmen utspelas dessutom endast inne i rummet där bandet förbereder sig inför spelningen, väntrummet, the green room. Filmen är samtidigt spännande men också lite långtråkig på grund av den snäva lokationen. Kanske skulle filmen ha vunnit på några karaktärer som man kunde sympatisera med? Jag vet inte, men detta är ofta avgörande för en film.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna men det kändes lite udda när endast "the bad guys" var intressanta, men med skådisar som Patrick Stewart och Macon Blair på den sidan är det kanske inte så konstigt. Punkarna och deras sida representerades av Anton Yelchin och Imogen Poots. Nej, det duger inte.

Men spänningen att få veta hur det går tar filmen en bra bit på vägen ändå. 

Betyg: 3/5

Shinypodden Special - Toppfilmer 2015, del 1

De bästa filmerna från 2015 - ett retrospektiv

John Ford-podden får vänta ytterligare två veckor innan den fortsätter! 

Efter Specialen om albumåret 1979 kommer här Specialen tillbaka med filmåret 2015, ett retrospektiv nio år senare. 

Om hösten sammanstrålar Jojje, Carl, Niklas hos Henke och pratar om våra favoritfilmer från 2015. Del ett med våra "outliers" denna vecka och del två med våra "concensus picks" nästa vecka.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

Pink Floyd: The Wall (1982)

Pink Floyd: The Wall är en annorlunda filmupplevelse. Det är inte en konsertfilm men det är absolut en musikfilm mer än en spelfilm. Behållningen ligger i musiken, narrativet som framförs medels sångtexter och till detta bilder och intryck som förstärker de två.

Vi ser Bob Geldof i rollen som den avstängde rockstjärnan Pink, Eleanor David som Pinks fru som han distanserar sig så ifrån att hon till slut söker sig bort med otrohet som det självklara resultatet och Bob Hoskins som Rock and Roll managern som endast vill att stjärnan ska ta sig upp på scenen hur mycket det än tar emot.

Alan Parker har filmat en suggestiv ström at scener. Det är flashbacks, flashforwards och en oklart och bruten nutidslinje. Dessutom adderas Gerald Scarfes fantasifulla animationer som förstärkning av Pinks mardröm.

Filmen kan ses bokstavligt där alla som gjort Pink illa bidrar till hans fall ner i galenskap och instängdhet bakom muren. Det är pappans död i andra världskriget som används som förklaringsmodell till det mesta av det onda men också en överbeskyddande mor, en pennalistisk skollärare, en otrogen fru och en alienering från världen han befinner sig i.

Jag föredrar dock att tolka filmen som att allt är tankar och känslor i Pinks huvud. Hela filmen utspelas i hans hjärna. Bygget av muren är givetvis symboliskt men det känns säkert mycket verkligt för honom i hans förvirrade tillstånd.

Att Pink själv blir en fascist som vuxen känns omtumlande när Pinks/Rogers pappa dödades när han stred på Europas stränder i kampen mot fascismen. Det blir sedan rejält ironiskt när Roger Waters nu på gamla dagar har kommit ut som både Putinsympatisör och antisemit. För mig innebär detta en sorg, som en gammal vän som man glidit ifrån och inte känner sig komfortabel att umgås med längre.

Nostalgiskt är dock upplevelsen stark och de tre "normala" musikerna i bandet balanserar det hela mycket bra. Pink Floyds musik är så mycket mer än bas och lyrics. För mig är Gilmours gitarrspel och sång, Masons trummor och Wrights synthesisers absolut nödvändiga element för helheten. Detta bevisades till slut när Waters hoppat av bandet 1983 och hans solomaterial inte känns som Pink Floyd, medan Gilmour-ledda Pink Floyd efter 1983 i allra högsta grad känns som "the real thing".

Svårt att bedöma betyget på grund av allt ovan. Men det är en häftig film som är något av ett unikum. Plus en massa nostalgi. Japp, så får det bli...

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om albumåret 1979.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1979, del 2

Andra delen av Shinypodden Special om albumåret 1979 är här. Kommer Henke och Niklas åter igen att ha samma album som etta? Spänningen är olidlig!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Lord of the Rings: The Rings of Power - Season 2 (2024)

FOX kommer givetvis alltid vara det värsta filmbolaget för att de dödade potentiell greatness i dess linda när de la ner Firefly. Men Amazon kommer inte långt efter när de nu har slaktat inte bara en utan två adaptioner av fantastiska fantasybokserier; The Wheel of Time samt The Rings of Power.

Dessa två Amazon-serier har egentligen en rad olika problem, men också ett stort gemensamt problem som övertrumfar alla andra saker de gör dåligt. Serierna ger mig som åskådare inte rätt känsla av sagorna!

Efter många och långa funderingar om vad det är som gör att de inte fungerar är detta det mest betydelsefulla svaret jag funnit, och detta är egentligen det enda jag inte kan vara utan för att uppskatta serierna tror jag... Är det för mycket begärt att adaptionerna känns rätt, att samma känsla som jag får när jag läser böckerna återfinns i tv-serierna, åtminstone lite grann? Detta viktiga element saknas i båda. För övrigt är det just detta med rätt känsla som gjorde att Game of Thrones lyckades så väl, så länge de hade originalböcker att adaptera det vill säga. 

Men det finns givetvis grader av elände i helvetet. The Wheel of Time är inte i närheten av The Rings of Power, den är bara usel i allt den gör. The Wheel of Time-serien är som ett berusat barn som röjer runt i en porslinsaffär och medvetet försöker förstöra så så mycket som möjligt och kallar det sen "sin version". Jag får i alla fall inte känslan att gänget bakom The Rings of Power medvetet försöker förstöra världen de har ansvaret att göra levande.

The Rings of Power är därmed klart bättre, men den har också ytterligare en utmaning. Tolkien har inte skrivit så mycket om den andra åldern förutom dialog som refererar eran och vissa skrifter som publicerats efter hans död. Därför fick Amazon friare ramar att skapa serien inom. De var dock tvungna att förhålla sig till det lilla som Toliken hade skrivit, den kanon som finns.

Men vad de misslyckas med är känslan i serien. Jag struntar i enskilda händelser hit eller dit. 

Både The Rings of Power och The Wheel of Time är "high fantasy", den tidlösa genre som Tolkien skapade. För mig är det centralt att också adaptionerna känns tidlösa. Detta misslyckas Amazon totalt med två gånger om. Serierna känns daterade så in i tusan. Peter Jacksons filmtrilogi Sagan om ringen lyckades mycket, mycket bättre med detta och det är en filmserie som kändes tidlös från första början och än idag känns tidlös.

Ett andra område där Amazon misslyckas är typen av saga de skapar med sina två serier. Det är inte mysterium som utgör kärnan i berättandet! "High fantasy" är hjältesagor, gott mot ont, symbolik och folksagor. Inte ett sådan bullshit som Rian Johnson tog sig an Star Wars med. ”Alla” kan vara hjälten... Det är modernt reformistiskt tänk som inte passar hemma i "high fantasy". Jag skulle älska att läsa eller se bra historier i den (moderna) genren också, men det är inte Tolkien eller Jordan. Här är det ”the hero's journey”. Så är det bara. Take it or leave it. När en massa chefer på Amazon försöker modernisera och förbättra äldre klassikers blir det uppenbarligen inte så bra. Klassiker är klassiker av en orsak...

I The Wheel of Time ville de införa ett mysterium om ”vem är the Dragon Reborn?” trots att det gick stick i stäv emot bokseriens grundpremiss, 14 böcker plus en prequel. Serien handlar om hur de manliga och kvinnliga magikerna måste samarbeta för att ens ha en chans att besegra ondskan, trots att alla manliga magiker snabbt blir galna av att använda magin. Detta balanseras upp av alla underbara superstarka kvinnliga magiker. Men "The Dragon Reborn" är per definition en man, och han är "The One" och han kommer att bli galen. Frågan är om de hinner rädda världen innan hans galenskap går överstyr eller ej. Där har ni en synopsis av The Wheel of Time i fyra meningar. 

I The Rings of Power lades all fokus i första och delvis i andra säsongen på ”Vem är Sauron?” och ”Vem är The Stranger?” Aspekter i berättarstil som jag inte kommer ihåg från Tolkien över huvud taget. Javisst, det må finnas några få förrädare i hans värld, men den är mer eller mindre svart eller vitt... Inga mysterium att prata om. 

En tredje sak som Amazon så katastrofalt misslyckas med är att serierna inte känns storslagna. "High fantasy" må vara en genre som kan ha tunna karaktärer eller enkla "problem" att lösa, men den saknar sannerligen inte ”stakes”, stämning och i slutändan karaktärer vi lär oss att älska. Karaktärer som kommer finnas kvar i oss för resten av våra liv. 

Storslagenheten när det gäller battles är överlägset störst i The Wheel of Time (böckerna), sedan Sagan om Ringen (böckerna), sedan några rejäla steg ner och ett till kommer vi till Peter Jacksons Sagan om Ringen (filmtrilogi), sedan ytterligare många steg ner och vi hamnar på The Rings of Power (tv-serien). På sista plats, vilket smärtar, The Wheel of Time (tv-serien). Allt detta är miserabelt. Amazon lägger i alla fall mycket pengar på The Rings of Power så den serien hade jag väntat mig mer från.

När jag ser alverna i The Rings of Power saknar jag helt känslan av "wonder". Jag saknar känslan av fantasiväsen som glimrar i skogen på väg mot De Grå Hamnarna. Alverna är odödliga, de är inte som oss, dödliga och halvt ruttnande människor. De är vackra och övermänskliga. De är gudarnas förstfödda. Peter Jackson gjorde ett riktigt bra försök att på duken visa på skillnaden mellan människor och alver. Här i The Rings of Power är det enda sättet att se om en karaktär är en alv att titta på hans eller hennes öron, med några enskilda undantag... Galadriel! Gil Galad kanske. I övrigt ser de flesta alver ut som vanliga människor. De är fula dessutom. Galenskapen.

The Rings of Power är dock mindre dålig än The Wheel of Time. Jag fanns vissa delar av säsong 2 intressant. Framför allt var det scenerna med Tom Bombadill såklart. Kanske den mest saknade delen av sagan i Peter Jacksons filmer har här kommit till liv på duken. Tack Amazon! 

I övrigt saknar jag karaktärer att gilla. Gandalf är vagt underhållande men det är ganska olidligt också att följa Nori och Poppys äventyr. Galadriel är en favorit, mest för jag inte kan slita mig från bilderna av henne från mitt huvud. Skådespelerskan gör inte ett jättebra jobb, men hon är duglig i alla fall. Arondir är till skillnad från alla andra alver en superfajter, känns mest lite malplacerat i tv-serien, om än inte i böckerna. Hans story dras ner av den extremt tråkige pojken han blivit ihoptuttad med. Sauron, Lord Celebrimbor och Adar är säsongens frontfigurer. Känner inte något speciellt för någon av dem. Hatar inte Sauron. Känner ingen sorg över varken Adars eller Celebrimbors död. Nja, saknar bra karaktärer rent generellt helt enkelt. Varför det blir så ligger nog i lika delar regi, produktion, manus och skådespeleri.

Eregions fall var extremt underväldigande. Jösses vad ovärdigt det blev.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1979, del 1

John Ford-podden tar nu paus två veckor för att det är ju dags för Shinypodden Special albumåret 1979.

I del 1 lyssnar och pratar Henke och Niklas om andra halvan av sina topp 10-listor. 

Vad har vi på 1979? Disco, dubbelalbum, post-punk eller symfonrock?

Vi pratar om en SVT-dokumentär om Noice. Den ligger åter uppe på SVT Play. Väl värt en titt!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.