Green Room (2015)

Green Room är en dramathriller med en hel del våld, dvs en typisk Jeremy Saulnier-film. Den var ganska hypad när den kom ut som efterföljare till hans Blue Ruin och nu inför retrospektivet över 2015 års bästa filmer klippte jag den för att kolla om den var något för min nya topplista.

Filmen är bra, spännande och lite ruskig i partier. Vi får följa ett slarvigt punkband som råkar hamna ute på vischan för en hastigt ihopdragen spelning på en bar för nynazister. Anarkipunkarna och nynazisterna går inte ihop så bra och det slutar med dödande, tandagnissel, knivar, skjutvapen och mördarhundar. Punkare och nazister går åt i parti och minut. Några enstaka vandrar vidare i livet dagen efter med obra minnen och sargade kroppar.

Filmens styrka är också dess största svaghet, filmens lokation. Efter en kort inledning utspelas allt på en enda plats, baren ute på vischan. Stora delar av filmen utspelas dessutom endast inne i rummet där bandet förbereder sig inför spelningen, väntrummet, the green room. Filmen är samtidigt spännande men också lite långtråkig på grund av den snäva lokationen. Kanske skulle filmen ha vunnit på några karaktärer som man kunde sympatisera med? Jag vet inte, men detta är ofta avgörande för en film.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna men det kändes lite udda när endast "the bad guys" var intressanta, men med skådisar som Patrick Stewart och Macon Blair på den sidan är det kanske inte så konstigt. Punkarna och deras sida representerades av Anton Yelchin och Imogen Poots. Nej, det duger inte.

Men spänningen att få veta hur det går tar filmen en bra bit på vägen ändå. 

Betyg: 3/5

The Art of Self-Defense (2019)

The art of self-defense är med i årets filmfestival i sektionen American Independent och detta är en mycket typisk film från just den sektionen. Filmen är den andra filmen från regissören Riley Stearns. Jag har inte hört om en enda av produktionsbolaget End Cues tidigare filmer och den är distribuerad av Bleeckers Street som tidigare distribuerat smala, men bra, filmer som Paterson, Captain Fantastic och Without a trace.

Denna film är något av en modern Falling down. Denna gång är det Jesse Eisenberg som ramlar ner och bestämmer sig för att inte ta skit mer efter att han blivit rånad och misshandlad av ett gäng busar en mörk kväll. Han bestämmer sig för att börja träna karate!

Filmen är quirky på det bra sättet. Karaktärerna är alla lite egna och man vet inte riktigt var man har filmen mest hela tiden. Den överraskar både då det gäller handlingen men också hur karaktärerna är och hur de beter sig. Jesse Eisenberg är väldigt bra och som klippt och skuren för sin Casey. Men filmen behållning är ändå Alessandro Nivola i rollen som Sensei, karakteklubbens andlige och fysiske ledare.

Jag kan varmt rekommendera filmen för er som vill se bra film från oberoende film-Amerika. Om inte annat för att få lära sig tekniken att penetrera någons skalle med ett finger! Amerikansk independentfilm är vital och den har här levererat en mycket intressant och bra film. Jag har tänkt mycket på filmen sedan jag såg den och det är möjligt att den kommer växa än mer allt eftersom. Den har något speciellt.

Betyg: 3+/5