Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

We Are Marshall (2006) Re-revy

We are Marshall!

Inför sportfilmstemat satt jag mig ner och såg We are Marshall. Detta är en BOATS (based on a true story) och en film om ett universitetslag inom amerikansk fotboll, min favoritsport. Detta är första gången under bloggens era som jag sett om en film utan att kommit ihåg att jag sett den förut. Jag hade för mig att jag bara sett inledningen. Men så sent som våren 2012 såg jag filmen eftersom jag just sett en match med Marshalls fotbollslag inom college-fotbollen. Men filmen gjorde inte alls starkt intryck på mig vid den titten. Så svagt intryck att jag tydligen helt glömde av att jag sett den, men denna gång gillade jag filmen en hel del. Så kan det tydligen gå.

Denna sanna historia är samtidigt sorglig på det allmänmänskliga planet, och en mäktig underdog story som idrottshistoria. På vägen hem från en bortamatch hösten 1970 kraschade planet som bar på i princip hela Marshall University football team inklusive coacher, spelare, föräldrar och sponsorer. Alla ombordvarande förintades i eldklotet. Kvar var bara fyra spelare som stannat hemma på grund av skador samt en coach valde att åka bil.

Inledningen av filmen är hjärtskärande och upprivande. Det är såklart flagrant manipulation av åskådarens känslor men i en film som denna stretar jag inte emot. Det ska vara lite blödigt och mäktigt i en film av detta slag. Den sanna historien adderar till tyngden och känslorna är äkta även om de är sliskigt tillrättalagda.

Ur askan reste sig... inte laget. Man diskuterade på allvar att lägga ner football-programmet. Men när studenterna gick ihop och krävde att de skulle föra tradition och sin gemensamma historia vidare var det upp till den lite svage universitetspresidenten att börja bygga upp verksamheten igen.

För detta letade man efter etablerade och upphöjda coacher. Man letade och letade, men alla sa nej tills den galne men charmig coachen från det lilla College of Wooster, Jack Lengyel, erbjöd sin tjänster. Han spelas av den förträfflige skådespelaren Matthew McConaughey. Oh my gosh, vad han är sig lik i denna film. Matthew är ljuvlig att beskåda.

Sedan puttrar filmen på och man får följa återuppbyggnaden av laget. De har en massa motgångar och några få medgångar. Allt under ett flor av sorg över de förlorade sönerna.

Filmen har tre extra känslosamma och peppande scener. Den första är scenen där Jack har sin intervju med universitetspresidenten. Det är klart att det kanske inte gick till exakt så men det är en himla fin scen och Matthew är extra bra. En annan scen som jag minns med glädje är presidenten står i regnet och bönar och ber om att Marshall ska få använda yngre spelare i sitt lag. En typisk sportfilmsscen, men hey, funkar det så funkar det.

Men filmens i särklass starkaste scen är en lång sekvens där Jack och andretränaren Red åker till West Virginia University, det största och mäktigaste fotbollsprogrammet i divisionen. Coacherna ber helt enkelt, rakt upp och ner, sin motståndare om hjälp med taktik och spelsystem. Scenerna som följer är suddiga för mig, så dammigt blev det i rummet! Speciellt scenen när två WVU spelare "råkar" komma in i filmrummet och leta efter något. WVU har en symbol på sina hjälmar i en hyllningsgest för de döda. Det är en liten detalj, men också sportfilm och BOATS när den är som bäst.

Skådespelare tillsammans med de gubbarna de spelar i filmen

Jag ger We are Marshall fyra återlämnade förlovningsringar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Idag postar Fiffi tre om en om sportfilm och jag tror bestämt att jag hör något från hennes blogg... We...Are... Marshall.

Kolla också in vad jag tyckte om filmen första (?) gången jag såg den. Min första revy.

Årliga minnesstunden för de döda på Marshall University

We Are Marshall (2006)

Nate: Coach, that... was my team. They left it in my hands.
Coach: No... no, they did not. They just left.

Den första gången jag hörde om Marshall Thundering Herd var när college-laget i American Football skulle möte ärkefienden West Virginia i september 2010. Det var det tionde mötet sen 1911 mellan lagen och Marshall hade aldrig vunnit mot storebror. Just denna dag var enligt kommentatorerna första gången som Mary Jane Tolley, änkan till lagets coach under säsongen 1970, såg Marshall spela igen. Huruvida det är sant eller ej vet jag inte, men Marshall gjorde en mycket bra match trots allt. Till slut förlorade de på övertid med 21-24. Nu för tiden möts lagen varje år och inför höstens möte står det 11-0 i matcher genom tiderna för WVU.

Vad var det då som hade hänt 1970? I princip hela laget och de flesta coacher dog i en flygplanscrash på väg hem från en match i Greenville, NC. Marshall University förlorade i ett slag hela sitt fotbolls-lag och det tog mycket möda och några svåra beslut för skolan att bygga upp laget igen.

Filmen We are Marshall bygger på denna sanna historia. Den inleds med den sorgliga crashen och vi får följa flera av människorna i och runt laget under det första året efter olyckan. Mathew McGonnalloollogollyy spelar den nya coachen Jack Lengyel och Lost-stjärnan Matthew Fox spelar en av de överlevande coacherna som fortsatte arbeta för laget. I rollen som skolans rektor (president) ses den mycket respektabla karaktärsskådespelaren David Strathairn.

Filmer från och om sportens värld kan vara hur bra som helst, eller hur dåliga som helst. Eftersom filmen bygger på verkliga händelser (precis som 2009 års The blind side) förväntade jag mig starka känslor. Jag var lite orolig för att det skulle bli allt för kletigt sentimentalt. I och för sig såg jag fram emot att se Matthew McConaughey spela huvudrollen, han brukar vara intressant att se.

Resultatet blev en ganska intetsägande film. Den var inte överdrivet sentimental, men den var inte heller speciellt engagerande. Skådespelarna gjorde ett ok jobb, men ingen stack ut i mängden. David Strathairn var mer eller mindre fel-castad. Matthew Fox mer eller mindre osynlig och Matthew McConaughey spelade sin Jack helt "normalt". För folk med särintresse i amerikansk college-fotboll är detta ett måste, och för dem som älskar BOATS-filmer om sport är den ett alternativ om inget bättre finns att hyra. Men det stora flertalet av filmälskare kan lugnt skippa denna.

Jag ger We are Marshall två Young thundering herds av fem möjliga.

Betyg: 2/5