Green Room (2015)

Green Room är en dramathriller med en hel del våld, dvs en typisk Jeremy Saulnier-film. Den var ganska hypad när den kom ut som efterföljare till hans Blue Ruin och nu inför retrospektivet över 2015 års bästa filmer klippte jag den för att kolla om den var något för min nya topplista.

Filmen är bra, spännande och lite ruskig i partier. Vi får följa ett slarvigt punkband som råkar hamna ute på vischan för en hastigt ihopdragen spelning på en bar för nynazister. Anarkipunkarna och nynazisterna går inte ihop så bra och det slutar med dödande, tandagnissel, knivar, skjutvapen och mördarhundar. Punkare och nazister går åt i parti och minut. Några enstaka vandrar vidare i livet dagen efter med obra minnen och sargade kroppar.

Filmens styrka är också dess största svaghet, filmens lokation. Efter en kort inledning utspelas allt på en enda plats, baren ute på vischan. Stora delar av filmen utspelas dessutom endast inne i rummet där bandet förbereder sig inför spelningen, väntrummet, the green room. Filmen är samtidigt spännande men också lite långtråkig på grund av den snäva lokationen. Kanske skulle filmen ha vunnit på några karaktärer som man kunde sympatisera med? Jag vet inte, men detta är ofta avgörande för en film.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna men det kändes lite udda när endast "the bad guys" var intressanta, men med skådisar som Patrick Stewart och Macon Blair på den sidan är det kanske inte så konstigt. Punkarna och deras sida representerades av Anton Yelchin och Imogen Poots. Nej, det duger inte.

Men spänningen att få veta hur det går tar filmen en bra bit på vägen ändå. 

Betyg: 3/5

Experimenter (2015)

Experimenter är en biografi över Stanley Milgrams socialpsykologiska försök om lydnad och grupptryck. Jag finner dessa försök mycket intressanta. Hans mest kända försök är det där en försöksperson tror sig ge en annan person elstötar med ökande spänning allt eftersom den andra svara fel på frågor. Dessa försök utfördes under tidigt 60-tal, mindre än 20 år efter andra världskriget. Milgram ville se hur många "vanliga amerikanare" böjde sig för en stark auktoritär person i labbrock trots att det verkade som att den person som fick stötarna inte ville vara med. Hur många skulle "bara följa order". Hela 65% av försökspopulationen gick hela vägen. Senare återupprepningar av försöket har påvisat liknande siffror. Milgram gjorde också försök inom grupptryck och han arbetade med konceptet om "six degrees of separation". Efter hans oväntade resultat inom obedience-försöket har Milgram blivit anklagad för sadistiska tester (trots att ingen i testen de facto fick några stötar, det var ju bara skådespeleri och lurendrejeri). Han blev, som alla nytänkare, motarbetad av forskarkåren och etablerade institutioner.

Filmen är inte som en vanlig torr och trist biografi, de som jag så ofta finner tråkiga. Peter Sarsgaard i rollen som Stanley Milgram adresserar hela filmen igenom oss i publiken som om han berättade hela sitt vuxna livs historia i berättarformat. Den fjärde muren bryts igenom så ofta att den till slut har blivit helt pulveriserad. Jag fann denna teknik uppfriskande och engagerande. Hans fru Sasha spelas av den gamla favoriten Winona Ryder. Hon är sig lik även om hon som vi alla har några fler år på nacken nu än när det begav sig.

Filmen blev den sista från årets festival jag såg. Jag ville se den för att jag finner experimenten så spännande. Sarsgaard är en riktigt bra skådespelare och jag tog mina chanser trots att det var en biografi. Den annorlunda tekniken med berättandet gjorde att filmen fick liv. Jag kan rekommendera filmen till alla som har intresse i ämnet. Jag fann denna snäppet bättre än filmen om Enigma, The imitation game.

Jag ger Experimenter tre missförstådda genier av fem möjliga.

Betyg: 3/5


På onsdag kommer sammanfattningsinlägget för Filmfestivalen 2015 med Fripp Awards. Stay tuned.

Only Lovers Left Alive (2013)

Adam: She drank Ian.

För andra gången denna höst fann jag mig tweeta om upplevelsen efter jag sett en film på bio. Första filmen som genererade ett översvallande tweet var Gravity. Den andra filmen var Jim Jarmusch's nya film Only lovers left alive som visades på filmfesten. Filmfestivalens synopsis beskriver filmen som ett romantiskt vampyrdrama om en musiker som har blivit deprimerad av mänsklighetens utveckling. Det jag visste om filmen innan visningen var alltså knapphändigt. Den handlade om vampyrer och det är Jim Jarmusch. Jag har sett åtta eller nio av Jarmusch's filmer och de är ofta långsamma betraktande dramer med en speciell atmosfär. Hans tidigare filmer har en hel del underfundig humor, men senare alster som The limits of control (2009) var helt obegriplig.

Med Only lovers left alive har Jarmusch gjort en storstilad återkomst till filmen. Jag blev lika förhäxad av filmen som om jag vore fast i en äkta vampyr's hypnotiska ögon. Vilken häftig film! Festivalens mäktigaste upplevelse utan tvekan. Det jag tweetade när jag åkte hem i novembermörkret var "Ybercool. Supersnygg. Magnifik musik."

Musiken? Jim Jarmusch verkar vara klart intresserad av ämnet. I hans film Dead man från 1995 fick han min husgud Neil Young att göra filmmusiken. Den var en drömsk och komplicerad elgittarbaserad filmmusik den gode Neilan kom upp med. Två år senare dokumenterade Jarmusch Neil Young and Crazy Horse i filmen Year of the horse. I Only lover left alive påminner filmmusiken lite om den i Dead man. Det är en gitarrbaserad och kosmisk.

Ybercool. Wow, vilka coola vampyrer. Jag säger bara wow. Igen. Wow. Tilda Swinton är en skådespelerska som jag inser är ganska duktig, men som jag alltid sett som väldig "kall". Jag har haft lite svår för henne. Här passar hon helt perfekt som tidlös vampyr. Hon är lugn och självsäker och hon ser för skön ut i sina kläder, speciellt den vita munderingen med de vita läderhandskarna. Tom Hiddleston börjar komma upp i ropet. Han är ju Loke i Thor-filmerna och Avengers för er som inte gjort kopplingen. Jag har varit osäker på vad jag tycker om hans insats i Avengers än så länge. Jag hade ju hellre sett en skådis som Benedict ta den rollen. Men här som den tidslöse gitarrsamlande depprockaren som också är vampyr är han sanslös cool och het på samma gång. Hans Adam är filmens stjärna trots konkurrens av Tilda Swintons Eve.

Snygg. Filmen är som en rad med konstverk. Det händer inte så mycket, och trots att jag känner Jarmusch tar det en stund för mig att komma på att det inte kommer ske så mycket i denna film heller, trots vampyrtemat. Istället får vi snygga kameraåkningar över Adam och Eve i deras långsamma inaktiva liv. Vi får snygga scener där de dricker blod ur små kristallglas. är det dessertvinsglasen som används tro?

En sak som är både snygg och cool är hur Jarmusch redefinierad vampyrlegenden en del. Vampyrerna måste också i denna värld bli inbjudna för att få komma in i någons hem, men de skrattar bara åt den löjliga myten om att vampyrer inte tål vitlök. De tål som vanligt inte solljus, men till skillnad från vissa legender sover de inte i en kista på natten. En del av de vanliga "reglerna" i vampyrsagorna gäller alltså, medan andra är ändrade. Jag finner den värld Jarmusch byggt upp både uppfriskande och spännande. Jag skulle gärna se mer från denna värld.

Det enda jag saknar i denna film är bara en liten scen där man får se Adam och Eve vara mer bad ass än vad de får visa i filmen som den är. Man ser dem båda vara blixtsnabba när de fångar en sak som faller mot marken eller när de tar en pistol från en vimsig ungdom. Men vi får aldrig se dem verkligen visa sina muskler så att säga. Det hade jag gärna sett och då hade kanske filmen kunnat få full poäng.

Framträdande birollers innehavs av John Hurt (gammal vampyrmästare), Mia Wasikowska (Eve's bångstyrige lillasyster) och Anton Yelchin (Adams supplier av antika gitarrer). Hade inte Juno Temple passat bättre i Mias roll?

Som den är nu ger jag Only lovers left alive fyra odödliga kärlekspar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om visningen: Efter lite strul med bussar kom jag till slut ner på stan för en snabb bit före filmen. Fiffi hade intagit favoritbordet på Vapiano och en pasta slank ner via gommen. Efter maten sammanstrålade vi med både Vanessa och Jojjenito för att lite motvilligt släntra in på Park. Aj, jag får ont i rumpan bara av att tänka på den biografen. Visningen var knappt halvfull och vi hade inga problem med fri sikt eller så. Hur gick det då för mina filmbloggande vänner? Överlevde de vampyrattacken eller blev de uppdruckna?

Jojjenito och Fiffis filmtajm har tagit sig an denna film i textform.

Like Crazy (2011)

I thought I understood it. But I didn't. I knew the smudgeness of it. The eagerness of it. The idea of it. Of you and me.

"Like crazy" är ett romantiskt drama. Filmen handlar om brittiska Anna (Felicity Jones) och amerikanske Jacob (Anton Yelchin). Anna träffar Jacob på college i Los Angeles och på grund av deras stormande passion struntar hon i att åka hem till England för att förnya sitt visum. Relationen blir seriös, men då hon efter ett besök hemma vill återvända till sin Jacob kommer hon inte in i landet igen. Ett besvärligt och osäkert långdistansförhållande inleds. Anna och Jacob ansöker förtvivlat efter ett nytt visum. Under tiden pendlar relationen mellan intensiva möten i London och livets obönhörliga gång.

"Like crazy" utforskar vad som händer då romantiken inte följer de vanliga reglerna från Hollywood. De regler som lever efter devisen: Boy meets girl, boy loses girl, by gets girl. "Like crazy" vänder på begreppen och fokuserar helt på de scener som långsamt bryter ner relationen. Filmen utspelas under en lång period, mer än ett år. Vi får inte se vad som händer i Annas eller Jacobs liv utanför deras söndervittrande relation. Andra viktiga saker i karaktärernas liv lämnas utanför och vi får endast se dem indirekt. Både Anna och Jacob har tillfälliga romanser med arbetskollega respektive granne, men filmen fokuserar endast på de scener med Anna och Jacob som tar dem från den perfekta passionerade inledningen till det oundvikliga slutet.

Jag misstänker att en fotfetish har gjort filmen. Kameran följer Annas nakna fötter i scen efter scen, och det är alltid de scener då Anna mår bra och då hennes relation med Jacob är bra. Då är hon barfota och iklädd sköna kläder. I scener då hon är långt från Jacob, geografiskt eller mentalt, är hon klädd i hårda högklackade skor och klädd i exklusiva "fina" kläder. Jag ser en symbolik i detta, men är inte helt klar på vad symboliken betyder. Förutom att det är skönt att sparka av sig elaka skor och ha på sig sköna kläder.

Felicity Jones, som här dykte upp i andra filmen på årets filmfest, hon var lillasyster till Maggie Gyllenhaal i Hysteria också, var överlägsen sin motspelare Anton Yelchin. Hon ser ganska bra ut, men framför allt var hon charmig och dynamisk. Hennes Anna var full med personlighet. Anton Yelchins Jacob var en otroligt trist typ och jag hade ganska svårt att se att Anna, och andra kvinnor, skulle finna honom så oemotståndlig som manus verkar antyda.

Scenen då Anna och Jacob pratar i telefon mellan London och LA, och de låtsas att han kan komma över och hälsa på som om de bodde i samma kvarter var filmens bästa scen, faktiskt hjärtskärande.

Jag ger "Like crazy" tre öppna slut av fem möjliga.

Betyg: 3/5