Saltburn (2023)

Jag var ganska pepp på Saltburn. Detta är en mysteriefilm som delvis utspelades i universitetsmiljö och det är en genre som jag ofta gillar. Dessutom var det en buzz om filmen bland filmnördar så jag såg fram emot den. Spänningen!

Filmens första halva är helt klart intressant och jag gillar stämningen. Handlingen är ordinär om en fattig stipendiat som börjar umgås med de rika och populära slynglarna på campus. Sommarlovet närmar sig och vår huvudperson blir inbjuden av skolans populäraste kille att följa med på sommarlov på hans familjs slott - Saltburn.

Vår huvudperson Oliver spelas av Barry Keoghan. Detta är en skådespelare som jag aldrig riktigt gillat. Det är lite synd för jag tror att en varmare skådespelare med mer charm hade gjort filmen mycket starkare. Med Keoghan i filmen blir twisten inte lika effektiv.

Vid sidan av Oliver står familjen Catton i centrum som presenteras med en illa dolt avsky av Emerald Fennell. Pappan spelas av Richard E Grant som knappt står att känna igen. Han är inte bra i denna film, så synd på en annars utomordentlig skådis. Den extremt spåniga mamman spelas av Rosamund Pike och hon är ännu sämre (än Grant), men det är kanske inte mer än vad man räknar med från henne. Däremot gillade jag alla tre skådespelarna som gjorde syskonen Felix och Venetia Catton samt deras kusin Farleigh. De gör sina karaktärer rätta. Jacob Elordi som Felix är otroligt snygg och charmig som få. Ingen tvekan om att han gör Felix närvarande och levande. Archie Madekwe är suverän som den motsträvige kusinen Farleigh. Han är briljant som ömsom arrogant och elak, ömsom sårbar och undflyende. Till sist har vi Alison Oliver som systern Venetia. Hon är likaledes riktigt bra som fragil och på förhand dömd till olycka.

Det är när filmens stora twist kommer som filmen faller pladask som korthuset som byggts för högt och rämnat. Hela premissen vi köpt under filmens första del kastas undan då det visar sig att Oliver planerat och utfört en ondskefull plan. Han är en psykopat och förgörare av världar.

Hela filmen bygger på twisten, utan en effektiv twist är det inget kvar förutom regissörens förakt mot överklassen. Jag älskar smarta manus som lockar åskådaren att se om filmen, att fundera på teman och sanningar i filmens mylla, att tillsammans med andra filmnördar diskutera och försöka förstå. Denna film har inget av detta, inget i filmens första halva sätter upp twisten eller avslutningen på ett bra sätt. Oavsett hur fans av filmen försöker skohorna in "bevis" under inledningen.

Och anledningen till detta har att göra med "unreliable narrator"-problematiken. Ofta i mysteriefilmer har vi en "point of view" från en neutral person som försöker förstå vad som händer/hänt. Ibland råkar vi ut för en "unreliable narrator" som ett vittne och då skapas lager på lager av lögner och villspår. Rätt utfört kan det addera mycket till en mysteriefilm.

Men här har vi Oliver (Barry Keoghan) som inte bara spelar ett spel och föreställer sig när han umgås med Felix, Farleigh och deras gäng. Oliver spelar detta spel också när han är ensam med kameran!! Vi ser alltså Oliver i scener då han inte har någon i filmens värld att lura, de enda som ska bli lurade är vi åskådare via Olivers agerande. Filmen för åskådaren bakom ljuset på ett "oärligt" sätt och då faller hela mystiken med en mysteriefilm. Detta är "sloppy writing" och det gör twisten ganska uddlös, "lame" som de skulle sagt på engelska.

I mina ögon blev filmen inte speciellt spännande. Ganska intetsägande under första delen, det kändes som om vi satt och väntade på något, för att sedan bli meningslöst efter twisten. Ondskan Oliver visade upp var inte spektakulär och sättet han utförde sin plan var menlös, eftersom allt var tillrättalagt av regissören och inte byggdes upp organiskt.

Jag lämnas med en akut känsla av att jag verkligen vill se en filmatisering av The Secret History. En filmatisering har potentialen att kunna bli en fantastisk adaption, inte enkelt såklart men med rätt manus och rätt regissör så...

Betyg: 2/5