Pink Floyd: The Wall är en annorlunda filmupplevelse. Det är inte en konsertfilm men det är absolut en musikfilm mer än en spelfilm. Behållningen ligger i musiken, narrativet som framförs medels sångtexter och till detta bilder och intryck som förstärker de två.
Vi ser Bob Geldof i rollen som den avstängde rockstjärnan Pink, Eleanor David som Pinks fru som han distanserar sig så ifrån att hon till slut söker sig bort med otrohet som det självklara resultatet och Bob Hoskins som Rock and Roll managern som endast vill att stjärnan ska ta sig upp på scenen hur mycket det än tar emot.
Alan Parker har filmat en suggestiv ström at scener. Det är flashbacks, flashforwards och en oklart och bruten nutidslinje. Dessutom adderas Gerald Scarfes fantasifulla animationer som förstärkning av Pinks mardröm.
Filmen kan ses bokstavligt där alla som gjort Pink illa bidrar till hans fall ner i galenskap och instängdhet bakom muren. Det är pappans död i andra världskriget som används som förklaringsmodell till det mesta av det onda men också en överbeskyddande mor, en pennalistisk skollärare, en otrogen fru och en alienering från världen han befinner sig i.
Jag föredrar dock att tolka filmen som att allt är tankar och känslor i Pinks huvud. Hela filmen utspelas i hans hjärna. Bygget av muren är givetvis symboliskt men det känns säkert mycket verkligt för honom i hans förvirrade tillstånd.
Att Pink själv blir en fascist som vuxen känns omtumlande när Pinks/Rogers pappa dödades när han stred på Europas stränder i kampen mot fascismen. Det blir sedan rejält ironiskt när Roger Waters nu på gamla dagar har kommit ut som både Putinsympatisör och antisemit. För mig innebär detta en sorg, som en gammal vän som man glidit ifrån och inte känner sig komfortabel att umgås med längre.
Nostalgiskt är dock upplevelsen stark och de tre "normala" musikerna i bandet balanserar det hela mycket bra. Pink Floyds musik är så mycket mer än bas och lyrics. För mig är Gilmours gitarrspel och sång, Masons trummor och Wrights synthesisers absolut nödvändiga element för helheten. Detta bevisades till slut när Waters hoppat av bandet 1983 och hans solomaterial inte känns som Pink Floyd, medan Gilmour-ledda Pink Floyd efter 1983 i allra högsta grad känns som "the real thing".
Svårt att bedöma betyget på grund av allt ovan. Men det är en häftig film som är något av ett unikum. Plus en massa nostalgi. Japp, så får det bli...
Betyg: 4/5
Lyssna på Shinypodden Special om albumåret 1979.
Jodå jag gillar filmen den är iofs lite pretto men samtidigt ganska läcker - det hjälper en hel del om man gillar musiken.
SvaraRaderaWaters som person verkar vara....besvärlig men en viss förståelse fick jag för honom när jag läste Bengt Liljegrens bok om bandet - rekommenderas varmt.
Efter The Wall har jag inte lyssnat mycket på bandet. Waters musik är väl sisådär och De två Pink Floyd plattorna efter ha hoppat av är väl ok men lite av en fattigmans Floyd - magin är borta.
Javisst är det pretto, mycket pretto, men ändå ett ganska coolt konstprojekt. Av de tre elementen är filmen den svaga länken men ändå mycket intressant. Om man gillar musiken förstås.
RaderaTycker att Gilmours Floyd skiljer sig mycket från de senare alstren av bandet, då Waters tog över mer och mer. Men båda albumen är riktigt nice med The Division Bell som klart bättre. Och live 1987-89 samt 1994 var det magi så det blev över. :-)