Anatomy of a Fall (2023)

Anatomy of a fall är ett rättegångsdrama och en fransk "pratfilm". Den har blivit hyllad och jag såg fram emot filmen och förväntade mig ett vasst manus. 

Filmen är intellektuellt sett mycket stimulerande och den har mycket bra skådespelarinsatser med huvudrollsinnehavaren Sandra Hüller i spetsen. Men den var också ganska tråkig att se och mitt betyg direkt efter titten startade på en låg nivå. Nu har betyget hämtat sig en del under efterbehandlingen. Det var dock väldigt trist att den såg så ful ut, look and feel är närmast som om det vore ett inslag på Aktuellt eller någon lågbudgetdokumentär.

Filmen är ganska bra men jag skulle vilja gilla filmen mer än vad jag gör ändå. Vi får en sällsam betraktelse över hur svårt det kan vara att avgöra vad som hänt när vi saknar vittnen. Sonen Daniel är gravt synskadad och han var dessutom ute på promenad med hunden när fallet skedde. Den enda som vet svaret är Sandra. Hela filmen blir en nedbrytning av ett äktenskap i dess smutsiga kaos och ett etablissemang som ställer Sandras personlighet, etik och moral inför rätta.

Filmen är inte en "Rashomon" där olika vittnesmål ställs emot varandra. Den handlar heller inte om hur minnet fungerar hos vittnen. Vi vet helt enkelt inte om Sandra är ett vittne eller den skyldige som skulle ljuga och förvränga sanningen för att komma undan straff.

Filmen missar medvetet chansen att behandla de intressanta aspekterna ovan. Istället blir det ett drama mellan aktörerna i rättegången och Sandra samt, som jag upplever det, ett drama mellan Sandra och sonen Daniel.

Regissören Justine Triets val av namn på filmen, Anatomy of a fall, är en blinkning till Otto Premingers mästerliga Anatomy of a murder. Detta ledde mig att tro att fokus skulle ligga på rättegångsdramat. Och på ett sätt är det det, men med ett ganska trist resultat. Manuset är inte bra här. 

För att ett rättegångsdrama ska bli riktigt spännande och engagerande bör man som åskådare kastas mellan ytterligheterna, tro på den ena sidan och sen den andra och tillbaka. Vad är rätt och vad är fel? I denna film är den anklagande sidan för ensidig och överdrivet framförd. Åklagaren är överdrivet "elak", han tar det som en tävling och han förvränger allt som sägs eller kommer fram. Båda hans stora vittnen, dels polismannen som utredde fallet och Samuels terapeut var olidligt oprofessionella. Deras vittnesmål kändes inte verkliga eller seriösa, snarare som att de sa det som filmen behövde för att föra det svaga manuset framåt. Filmen hade vunnit på att ha mer mångfacetterade historier från vittnena och att ha en åklagare som inte är så absurt enformig.

Styrkan i filmen ligger istället i relationen mellan mor och son. Speciellt efter scenen mellan domstolens "barnpassare" Marge och Daniel, där Marge, mer eller mindre utanför sitt uppdrag, förklarar för Daniel att ibland när man inte kan veta vad som hänt, måste man till slut bara bestämma sig för det man tror mest på. Detta möte sätter upp slutet av filmen och jag fann det utomordentligt spännande vilken situation Daniel försatte sig i. Är hans mamma en oskyldigt anklagad eller är hon sin makes och hans pappas mördare? Inte en kul fråga att ha hängandes kvar i huvudet för sonen.

Som helhet är filmen mer intressant och tankeväckande än riktigt bra, men den har ett eget id och den utmanar de små grå cellerna som Hercule brukade säga och det är inte fy skam det heller.

Betyg: 3/5