tisdag 6 juli 2021

Murder on the Orient Express (2017)


Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

8 kommentarer:

  1. Minsann! Blir förvånad över att hitta någon som gillar den här filmen. Branagh är ju bra skådis, inte minst i Shakespearepjäser, men varken jag eller någon jag känner stod ut med denna film. Plottrig i alla hörn för att göra en storslagen, smart och cool film trots de svårigheter att den sålts som bok i miljonupplagor i årtionden. Och för att Sidney Lumets film är så bra som boken kan göras, tror jag: mindre stökig, mindre plottrig, mindre bullrig och mindre krystad. Bättre agerad också, alternativt är den nya sämre klippt eller så ha regissören försökt pressa in för mycket. Branagh borde nog inte ha regisserat den. Han har här fastnat i en teaterfilm gjord både som teater och actionfilm på ett sätt som inte fungerar, för många.

    Som du skriver togs den inte emot väl ens av kritikerna när den kom. Och jag kollade på IMDB där det kanske är en amatörrecensent som skriver, men jag tycker det är rätt träffande:

    This Version Is A Train Wreck
    If you have any affection for Sidney Lumet's 1974's stellar version of "Murder On the Orient Express", do not bother watching this new version, you will be very disappointed.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då står jag och Frans ensamma för en annan åsikt! :-)

      Radera
  2. Jag kan förstå att man gillar andra adaptioner bättre om man är van vid dem, det är väl så vi fungerar. Jag kommer från böckerna snarare än filmer och tv-serier så det kanske är naturligt att jag tyckte om denna adaption, liksom Suchets serie. Den som till äventyrs vill ha en mer genomgående förklaring får lyssna på podden :-)

    Jag kan rekommendera att läsa till exempel endless night (ospoilad, läs inte baksidestexten ens), the mirror crack'd from side to side och appointment with death. Jag vet inte om de är de bästa exemplen på vad jag säger men det var dem jag kom att tänka på i stunden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag det är tydligt att du kommer från bokvärlden in till filmen. Jag kommer från Suchets tv-serie. Båda fokuserar mer på dramat och ofta mörkret i berättelserna än komiska kammarspel där pusseldeckargåtan står i fokus. Även om jag gillade den festliga långfilmen från 1974 lutar den mer mot det senare medan denna nya version har en tonalitet som mer liknar både böckerna och Suchets version. Om man lyckas ignorera petitesser som de adderade actionscenerna och Branaghs monstrositet till mustasch är denna film njutbar. :)

      Radera
  3. Jag vill minnas att jag tyckte denna version ändå var helt ok - och jag ser fram emot nästa film i serien!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du sällar dig till oss. Även om det är med nöd och näppe! ;-)

      Radera
  4. Här kommer en till! Säger Halo helt OK. Mer balanserad än 74 versionen där Ingrid Bergmans prestation gör att jag famlar efter skämskudden och Finneys Poirot är alldeles för aggressiv för min smak.
    Dock dras filmen med ett mustasch problem och jag ogillar att man försökt hottat upp rullen med lite actionscener - är mycket konservativ när det rör Christie.
    Ser fram emot nästa rulle men det är lite synd att man väljer de mest kända böckerna kunde varit roligare med en annan lite mer okänd förlaga

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen till vårt lag, Johan! :-D

      Jo, trots att jag njöt av '74-versionen är det precis som du är inne på. Det var mer en stjärnkavalkad där produktionen inte ville göra sig fri från skådisarnas stjärnglans, med överspel och därmed en overklig känsla som resultat.

      Men så kommer du likt Frans och jag in till filmen från böckerna och Suchets tv-serie...

      Vi båda rynkar unisont på näsan åt mustaschen och de adderade actionscenerna! Hi5 på det. :-D

      Håller med om att de gärna fått lyfta någon av de mindre kända historierna. Yup.

      Radera