Murder on the Orient Express (2017)

Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

Blithe Spirit (2020)

 

Nu blir det "Dan Stevens"-festival två dagar i rad. Vad har vi här då? En komedi och kostymdrama med Isla Fischer? Okey då. Let's go.

Men nej, detta blev inte bra. Isla Fischer är bra och det är den manlige huvudrollsinnehavaren Dan Stevens också. Däremot är jag inte ett stort fan av Leslie Mann har jag insett. Dame Judi Dench är med i rollistan och jag trodde hennes rolls kulle vara pytteliten men hon är med en hel del vilket alltid är ett plus.

Charles Condomine (Stevens) är en författare med skrivkramp. Det är brittiskt 40-tal. Han och hans fru Ruth (Fisher) ställer till med bjudning där de på skoj bjudit in ett medium, Madame Arcati (Dench). Under seansen råkar olyckligtvis Charles döda exfru Elvira (Mann) återuppstå. And so it begins.

Detta är en komedi som inte är speciellt roligt. Ett stort fail för en komedi! Det kunde varit ett romantisk drama om odödlig kärlek eller lika gärna en rysare om spöket som hemsöker de levande, men nej nu ska detta föreställa en komedi. Men då måste det vara roligt! Istället försöker de skohorna in någon slags sense moral i slutet, som inte känns förtjänad över huvud taget.

Dessutom tycker jag att de skulle bytt roller. Isla Fisher skulle spelat Elvira och Leslie Mann Ruth istället. Det kändes som att deras energier, eller auror, hade använts bättre så. Dessutom var den sista delen av filmen extremt svag. Framför allt Ruths karaktär ändrade skepnad hux flux men också till viss del Elviras. Det slarviga manuset hjälpte inte till att höja filmen.

Jag var uttråkad mest hela tiden. 

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att morgondagens film med Dan Stevens i en stor biroll bjuder på lite bättre "utdelning".

Victoria and Abdul (2017)

Victoria and Abdul är en brittisk dramakomedi om den gamla brittiska drottningen och en indisk muslimsk man som blir kompisar. Filmen bygger på verkliga händelser som det heter men hur många delar sanning, fiction och fantasy som anrättningen innehåller kan ingen svara på. Den är i alla fall patetiskt enkelspårig och pinsamt dålig.

Lika dåligt som det är med negativa stereotyper är positiva stereotyper och fyrkantiga förenklingar, även om det görs i gott syfte. I denna film är den indiske mannen så underbar att det växer blåsippor ur öronen på honom. Allt han gör, säger, tänker och förmedlar är helt perfekt. Alla andra runt drottningen, hela det förbaskade hovet, är eländiga makthungriga assholes. Vilket kanske inte var så långt från sanningen i och för sig, men filmen gör dem platta som om de vore klistermärken på en glasruta. Trist för oss i publiken.



Jag vet inte om "kampen" att promota det mångkulturella samhället vinner på att göra så enkelspåriga och ensidiga filmer som denna. Dessutom känns mycket av det som sker i filmen galet. Att Abdul så snabbt och så fullständigt skulle bli en knähund till drottningen, kyssa hennes fötter och sjunga halleluja för att han får vara en av hennes undersåtar känns långsökt. Urk, vilken dynga.

Det hade kanske varit mer intressant att få se en film om de muslimska upproret mot britterna där borta i Indien. Det är en historisk händelse jag aldrig hört om tidigare men den omnämns i filmen.

I denna film spelas Victoria upp som en härskare som inte har en aning om vad som försiggår ute i riket, som en annan Marie Antoinette. Eller? Hur vill de framställa drottningen egentligen? I en scen spelar Victoria överraskad över att de brittiska soldaterna plundrar helgedomar på dess juveler. Jaha, var skulle annars alla juveler som fyller de brittiska slotten komma från? Kolgruvorna i The Wales? I en annan scen ställer sig Victoria upp och rabblar en lång lista av avancerad statistik och fakta om vad hon gjort och ett litet "state of the Nation". Jasså, var det inte hon som inte fattade något om vad som hände ute i riket? Detta vara bara ett exempel på tillrättalagda scener som ska passa in i ett manus vars enda syfte är att romantisera och skönmåla en exotisk kultur. Så politiskt korrekt det kan bli...

Nej, detta var inte en film för mig. Tyckte den var helt värdelös. Det enda lite lustiga var att andra Dumbledore spelade Lord Salisbury och att komikern Eddie Izzard spelade Prins Bertie (smeknamnet på Edward VII).

Jag ger Victoria & Abdul en oväntad vänskap av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att mina medresenärer fann mer att gilla i denna film:
Jojjenito
Har du inte sett den - Carl

Filmen har premiär på svensk bio på fredag.

Philomena (2013)

Vid sidan av intressanta tankar om moral och etik kan några synnerligen allvarliga spoilers dölja sig i texten nedan. Läses på egen risk...

Philomena är en bra film med två bra skådespelarinsatser från Steve Coogan och Judi Dench (mestadels). Stephen Frears har regisserat och han har gjort ett bra hantverk. Men framför allt behandlar den ett mycket intressant ämne. Filmen innehåller ett antal mycket smärtsamma och känslosamma scener. Det är på gränsen till manipulation av åskådarens känslor men jag tycker att Frears höll sig på rätt sida mestadels.

En del filmer ska man bara ta in rent känslomässigt medan andra inbjuder till, ja till och med kräver, att åskådarna tänker lite själva. Jag sållar Philomena till den andra kategorin. Och jag har således tänkt lite.

Efter jag sett Philomena insåg jag att man kan jämföra denna film med den så hett debatterade The wolf of Wall Street. Båda är BOATS (based on a true story). Båda filmerna visar upp svinaktiga människor som begår riktigt vidriga brott, åtminstone i den ena filmen, nämligen Philomena. I The Wolf of Wall Street får vi följa Jordan och hans anhang som har en taskig människosyn och som utför marginella brott som skattefiffel, otrohet, konsumtion av droger och den tveksamma synden att mäkla dåliga aktieaffärer åt folk som vill vinna lättförtjänta pengar (och som till stor del borde få skylla sig själva). Ok, The wolf of wall Street = kass människosyn men små brott.

I Philomena får vi lära oss om en massa katolska nunnor som utfört och fortsätter att utföra extremt allvarliga brott mot en stor mängd unga tjejer och en massa helt oskyldiga barn. Som vanligt döljer sig kyrkans anhang bakom en fasad av "godhet", kyrkan gör anspråk på att ha en god människosynd (samtidigt som den fördömer och pekar med pekpinnar åt alla möjliga håll). I Philomena visas alltså mycket hemskare brott upp som begås av människor som av stora delar av samhället anses som "goda". Det brott nunnorna begår mot tjejerna är extra allvarligt eftersom de, nunnorna/kyrkan, tagit på sig ansvaret för dem. Nunnorna och den institution de representerar ska står för dessa människors trygghet och värde. Istället anser dessa nunnor sig stå över tjejerna på ett moraliskt plan och använder dem som slavar, låter dem dö genom att inte ge dem läkarvård vid födslarna och till råga på allt säljer de deras barn. Helt barbariskt. Summering, Philomena = "god" människosyn men grava och livsförstörande brott.

Det är intressant att det klankas ner på The wolf of Wall Street, men Philomena får allmänna hyllningar. Detta är intressant att analysera. Antingen klankar man ner på en film för att den visar upp vedervärdiga människor och då ska man klanka ner på Philomena mer än The Wolf of Wall Street! Men icke.

Eller så ser man filmerna som bra trots att det finns vedervärdiga personer i dem. Personligen tycker jag att The Wolf of Wall Street är överlägsen Philomena då det gäller filmiskt värde, men mer om det nedan. En stor skillnad dem emellan som antagligen är det största skälet till att dessa filmer mottas så olika är givetvis att i den ena filmen är det huvudpersonen som är ett svin och i andra filmen är det antagonisterna som är svin. Personligen hoppas jag att vi som publik ska klara av att hantera båda fallen.

Nåväl, det var det om jämförelse med The Wolf. I The Wolf såg jag scener, dialog, skådespeleri och en hejdlöshet som jag knappt har sett på bio förr. Hur står sig Philomena som film då?

Philomena är ett "helt normalt drama". Jag kan inte säga att jag såg något i filmen som jag inte sett förut. Den lever på kärnhistorien och skådespelarna. Och den viktigaste är givetvis huvudkaraktären Philomena. Men tyvärr är inte allt fridens liljor här. Hon skaver och är ojämn. Det är inget problem att hon är en enkel kvinna med enkla önskemål. Hon framställs som enkel och ibland klok. Konsistent och bra (än så länge).

Men i en del scener framställs hon som korkad. Hon har arbetat som sjuksköterska hela sitt liv och ändå framställs hon nästan som om hon vore på gränsen till förståndshandikappad i vissa scener. Jag har svårt att tro att hon skulle klarat jobbet (och utbildningen) som sjuksköterska som hon beskrivs i vissa scener. Detta var en naggande känsla jag hade under hela filmen men jag kan inte dra några exakta scener som "bevis". Jag vet inte om det är fel i manus, hos regissören eller med Judi Dench's rolltolkning.

Kan det ha varit Judi Dench's rolltolkning? I vissa scener hade jag svårt att inte se henne som M från Bondfilmerna. Jag påmindes om M vid flera tillfällen. Det var i de scener där Philomena spelades upp som en vis och stark människa. Men i andra scener var det inget problem att glömma M. Det var i de scenerna då det verkade som att Philomena var född i farstun. Medvetet otydligt? Eller bara inte så bra genomfört? Philomena blev en otydlig karaktär för mig, "all over the place" som de säger...

Steve Coogan var mycket bra då han spelade sin Martin Sixsmith med små medel, inget överspel här inte vilket var välkommet. Jag delade också Martins vrede över den oförrätt som Philomena utsatts för. Steve Coogan kände tydligen samma sak då han till stor del står bakom denna film som initiativtagare och filmens producent.

Jag hade tänkt se filmen på filmfestivalen och jag hade till och med en biljett som jag aldrig använde. Nu såg jag istället filmen i tisdags med filmspanarvännen Movies-Noir. Filmen visades på en av de små salongerna på Saga. Biografen var fullpackad av mestadels pensionärer. Filmen är ju rosamärkt hos SF! Några tanter på raden bakom oss satt och babblade under flera scener i filmen. Speciellt ett babbel kommer jag ihåg då en tant undrade vilken bilmodell som syntes på duken (!) och alla hennes väninnor var tvungna att ropa ut sina gissningar. Oklart om någon av dem gissade rätt. Kacklet dog ut efter en minut (vilket är en lång tid när man sitter i en biograf).

Tyvärr var det så trångt mellan raderna att den långa killen framför mig var tvungen att böja sig helt framåt lite då och då för att inte få krupp och vid dessa tillfällen såg jag bara hans stora skalle plus kanterna av filmduken. Heja film på bio!

Den okända killen till höger om mig gjorde en massa konstiga ljud precis för filmen. Just efter han och hans flickvän satt sig ner lät han ljuda högljudda suckar och ett högt utdraget ljud som från en fabriksvissla. Jag anade oråd men han höll sig i skinnet under filmen. Under hotellfrukostsscenen satt han dock och grät ganska ljudligt. Grät en skvätt gjorde vi nog alla vid den scenen men vi lyckades nog hålla ner ljudnivån lite olika bra.

Vad har då filmen för budskap? Att det är stort att förlåta? Är man en bra människa då? Eller är man så nedtryckt i skorna av "systemet" att man inte ställer större krav? Betyder det inte helt enkelt att "de" har lyckats med "anpassningen"? Mycket intressanta frågor.

Jag fann Philomena ganska otillfredsställande. Jag hade läst om filmen att den kritiserats som fientlig mot religion, medan dess försvarare hävdade att den skulle vara balanserad. Njae, var den det? Var den balanserad? Jag såg inget förmildrande över kyrkans beteende (som dessutom fortsatte sitt övergrepp decennium efter decennium). Mycket grumligt. Jag hoppas verkligen att målet med filmen inte vara att släta över brotten. Nej, den enda som var förmildrande över nunnornas beteende var Philomena själv, och om något skulle jag hellre sett att hon tydligare tog avstånd från sina bödlar.

The Wolf of Wall Street ställer frågor om moral, etik, människosyn och brott och straff. Men Scorsese ger inga direkta svar. Åskådaren tvingas att se filmen och tänka själv. Det är i det formatet satiren fungerar som bäst.

Frears och folket bakom Philomena gör inte alls på detta sätt. De ställer lika intressanta frågor om moral, etik och rätten att styra och förstöra människors liv. Men sedan kommer den stora skillnaden filmerna emellan. De ger en hel del svar om rätt och fel i denna film. Det onda slätas över och den enda personen som reagerar rimligt anklagas nästan för att vara trångsynt. Nej, i denna film hade jag hellre sett ett tydligare ställningstagande. Philomena är inte en svart satir. Detta är ett ärligt rakt drama där det du ser är det du får. Man behöver inte skrapa under ytan för att lösa "gåtan" Philomena. Tyvärr låter de djävlarna komma undan.

Precis som att jag hade problem med att man ignorerade faktiska händelser under andra halvan av dokumentären Searching for Sugarman, tycker jag att man tonar ner brottet i slutet av Philomena (filmen) och väljer istället att lyfta upp Philomenas (karaktärens) förlåtelse och sedan trycka på med filmmaskineriets alla trix för att sälja in att hon gör rätt. Det är manipulation av åskådarens känslor och det är ett tillrättaläggande som jag reagerar negativt på.

Men som slutsats intressant och mestadels mycket bra. Jag ger Philomena tre olyckliga barndomar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5 

Jag såg filmen med Movies-Noir. Blev han lika förbryllad av avsaknaden av ställningstagande tro? Kolla här.

PS, jag satt länge och undrade var jag kände igen Martins editor Sally Mitchell från, och till slut kom jag på att det var ju mamma Stark från Västerås!

Bond, James Bond: Casino Royale (2006)

Bond nr 21: Casino Royale

Utgivningsår: 2006
Regissör: Martin Campbell
Locations: Prag, Uganda, Madagaskar, London, Nassau, Miami, Montenegro, Lake Como, Venedig

Plot: Bond blir befordrad till 00-agent med licens att döda. Första uppdraget går ut på att jaga finansiärer av internationell terrorism. Bond får upp spåret efter Le Chiffre. Chansen att snärja honom uppstår och Bond beger sig in i en high stakes pokerturnering med mål att fälla Le Chiffre. Med sig har han kollegan Vesper Lynd. Detta var den första kvinna som fick Bonds hjärta att hoppa över några slag och Bond kastas in i ett dödligt spel där pengar, kärlek och lojalitet vinns, förloras och byts.

Cast
James Bond - Daniel Craig
Vesper Lynd - Eva Green
Le Chiffre - Mads Mikkelsen
Mr. White - Jesper Christensen
Alex Dimitrios - Simon Abkarian
Solange Dimitrios - Caterina Murino
Felix Leiter - Jeffrey Wright
René Mathis - Giancarlo Giannini
M - Judi Dench


Revy
Casino Royale var första filmen med Daniel Craig. Den var också första äventyret i hela bondhistorien då den bygger på första boken. Den hade inte kunnat filmats av EON Productions förrän nu på grund av problem med rättigheterna. I och med den nya filmen gjorde man någon form av re-boot. De nya filmerna är hypermoderna jämfört med alla tidigare upplagor och denna film är starkt influerad av Bourne-filmerna som revolutionerat actionfilmen några år tidigare. Och Daniel Craigs Bond är stenhård och iskall, något annat tillåts inte med så iskallt blå ögon!

Som av en händelse avslutar jag detta projekt med de två filmer som handlar om de två gånger Bond faller för en kvinna. Vesper var den första. Hon förrådde honom. Tracy var den andra och hon dog i hans armar. Bond vågade sig ut ur ensamhetens fängelse två gånger och började fantisera om en annan framtid men båda gångerna slogs han brutalt ner och kastades tillbaka in i sin isoleringscell. Muren blev hårdare och högre.

Prologen: 8

Inledningen är spektakulärt snygg. Hela prologen går i svartvitt men filmen är snygg som svartvita fotografier kan vara. De gör inga krusiduller med introduktionen av den nye skådespelaren. Inga zoomningar eller undvikande av Bonds ansikte. Han sitter bara där helt plötsligt i fåtöljen i hans nästa offers arbetsrum.

Scenerna från Bonds första "kill" på toaletten är utsökta, och mycket Bourne-lika. Filmen går från svartvitt till färg när prologen går över till titelsekvensen. Busen sträcker sig efter pistol och Bond svänger runt och skjuter. Den klassiska posen, pistolpipan, blodet som rinner, färg. Snyggt.

En liten Fripp Funderar: De blir befordrade till 00 status med licens att döda efter två "kills". 00 betyder kanske just två "kills"?

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Jag gillar Chris Cornell. Han är en av de bästa sångarna i vår generation och här har han och filmens kompositör David Arnold fått ihop en riktigt bra låt med namnet You know my name. Bond? Den ligger något snäpp under de bästa men den är bra. Titelsekvensen andas psykedeliskt sextiotal med fokus på spelkort och stilistiska agentfajter mellan siluettfigurer.

Storyn: 9

Storyn är givetvis bra för att originalhistorien från första bondboken äntligen filmats "på riktigt". Bonds första uppdrag är också ett renodlat agentuppdrag vilket är bra. Filmen lever mycket på actionscenerna vilka är top notch. Men jag gillar också samspelet mellan Bond och M. Personkemin mellan dem är lysande. Vid sidan av den högintressanta inblicken i en ung Bond och hans första uppdrag borde kanske historien mellan Bond och Vesper vara filmens behållning, men den kommer tyvärr inte upp i samma nivå som den i OHMSS.

Filmens svagheter ligger i hos skurkarna i filmen samt den onödigt långa pokersekvensen. För de som inte förstår poker och som likt Vesper vill tro att det har mest att göra med tur måste de spännande givarna inte varit så mycket att hurra för. Men för oss som förstår poker får tyvärr dessa scener istället löjets skimmer över sig. I sista given har tex Bond "the nuts" och ändå verkar det som att han inte vet om han ska våga syna eller ej. I boken tror jag att de spelar baccarat, men här har de fångat upp trenden med Texas hold'em vilket jag gillar, men det hade kunnat gjorts bättre.

Bondskurkarna: 6

Jag tycker att filmens mest intressanta skurk är Mr. White. Filmen hade blivit bättre om de lagt mer fokus på Quantum som organisation. Mads Mikkelsen i rollen som Le Chiffre är långt ifrån perfekt. Jag känner inte att han är en riktigt värdig motståndare till Bond. Han är bara ett mesigt schackgeni, i samma klass som Kronsteen i From Russia with love, dvs en andra klassens skurk som tror att han är smartare än vad han är. Det hade varit bättre om Bond kommit närmare MR White. Nu lämnas den tråden till nästkommande film Quantum of solace och där fumlar de lite med bollen.

Skurken Alex Dimitios är däremot riktigt slajmig och skön. Otrevlig typ. Han blir summariskt knivad av Bond inne på museet i Miami. Även honom hade de kunnat göra något bättre av.

Till sist får vi inte glömma den eldhärjade parkour-killen på Madagaskar. Djäklar vad han kunde springa.

Bondbruden: 6

Vesper. Jag har lite svårt för henne. Det är något som skaver hela filmen igenom. Visst, du säger att det kommer från manuset, att hon bär på sin mörka hemlighet, men jag tror inte att det bara är det. Jag vet inte ens om det är Vesper som karaktär eller skådespelerskan Eva Green som bär skulden.

Men jag gillar inte Vesper speciellt mycket i alla fall. Så är det bara. På pappret är hon en jättespännande egensinnig och stark motvikt till den burduse Bond. Hon är intelligent och rapp i käften vilket gör att dialogen mellan henne och Bond blir smått sensationell. Jag tänker självfallet på restaurangvagnsscenen. Dessutom får hon Bond nyfiken och då borde jag bli detsamma, men jag känner mig lika sval inför Vesper som jag kände mig het inför Tracy. Det är så konstigt.

Sista scenen med Vesper påverkar mig inte alls på samma sätt som sista med Tracy. Den är dock givetvis effektiv. Bilden då hon drar in vatten i lungorna är spektakulär och den förföljer mig, men det känns ändå inte ända in i hjärtat. Muren tar emot.

Medhjälparna: 5

Eftersom detta är den första historien om Bond får vi se hur han träffar Felix Leiter för första gången. Leiter som vanligt spelad av en ny skådespelare gestaltas denna gång av Jeffrey Wright. Felix Leiter, a brother from Langley. Han återkommer senare i Quantun of solace.

Annars är ju René Mathis den intressante medhjälparen. Jag gillar honom, men jag hade nog inte gjort det om han inte dykt upp igen i Quantum of solace. För även om det uttalas i filmen tycker jag att det förblir lite oklart om Mathis hade bytt sida eller ej. Jag misstänker att detta beror på ett slarvigt skrivet manus. Det känns som en sak som borde vara stor nog att försöka vara lite tydligare med. Eller kan det varit så att de ville ha kvar ett frågetecken runt honom inför efterföljande film? Jag vet inte.

Actionscenerna: 10

Casino Royale är seriens bästa actionfilm helt klart, utan diskussion. Prologen har två actionscener som många bondfilmer skulle dödat för att få. Inledningens parkour-scen är helt enkelt suverän. Den korta men våldsamma biljakten. Förgiftningen och Bond's hjärtstillestånd. Miami flygplats. Till och med tortyren av Bond och hans juveler ser jag som en riktigt svettig actionscen.

Avslutningsscenen är också maffig med det sjunkande huset. Den scenen är tyvärr lite rörig och svår att hänga med i, men bra ändå. Allt som allt är actioninnehållet i denna film och känslan runt de scenerna filmens styrka. Aldrig tidigare har en bondfilm känts så "på riktigt" och känslan av realism adderar en ny dimension till filmen. Daniel Craigs fysik och närvaro bidrar i högsta grad till denna känsla.

Gadgets: 5

Filmens mest notabla gadget måste vara den portabla akutavdelningen med serum mot diverse gifter och defibrillator som Bond har tillgång till i handskfacket i hans Aston Martin. Bra att ha om man är spion visar det sig.

Det är trist när det blir allt för uppenbar produktplacering i filmens värld. Och det är helt uppenbart att Sony och Sony Ericsson har produkter placerade överallt i filmen. De prylarna ser jag inte som bondgadgets.

Quotes: 6

Det finns många bra citat från filmen och de flesta är tuffa eller coola, men sällan humoristiska.

Från prologen kommer kanske hela filmens bästa utbyte:
Dryden: How did he die?
James Bond: Your contact? Not well.
Dryden: Made you feel it, did he? Well, you needn't worry. The second is...
[Bond shoots Dryden]
James Bond: Yes... considerably.

Bond och drinkar:
James Bond: Dry Martini.
Bartender: Oui, monsieur.
James Bond: Wait... three measures of Gordon's; one of vodka; half a measure of Kina Lillet. Shake it over ice, and add a thin slice of lemon peel.
Bartender: Yes, sir.

James Bond: [after Bond has just lost his 10 million in the game, to the bartender] Vodka-martini.
Bartender: Shaken or stirred?
James Bond: Do I look like I give a damn?

James Bond: I think I'll call it a Vesper.
Vesper Lynd: Because of the bitter aftertaste?
James Bond: No, because once you've tasted it, that's all you want to drink.

Bond och M har en massa intressant karaktärsbeskrivande dialog:
M: Christ, I miss the Cold War.

James Bond: I always thought M was a randomly assigned initial, I had no idea it stood for...
M: Utter one more syllable and I'll have you killed.

M: Arrogance and self-awareness seldom go hand in hand.

James Bond: So you want me to be half-monk, half-hitman.
M: Any thug can kill. I need you to take your ego out of the equation.

M: You don't trust anyone, do you?
James Bond: No.
M: Then you've learned your lesson.

Bond och Vesper:
Vesper Lynd: [introducing herself to Bond] I'm the money.
James Bond: Every penny of it.

James Bond: Why is it that people who can't take advice always insist on giving it?

Vesper Lynd: Am I going to have a problem with you, Mr. Bond?
James Bond: No, don't worry, you're not my type.
Vesper Lynd: Smart?
James Bond: Single.

Sista scenen: 7

Menar man sista scenen med Vesper, eller sista sista scenen? Jag tar sista sista scenen. Den är kort men grymt cool. Ni kommer ihåg? Mr. White anländer hem, telefonsamtalet, Bonds skott och till sist som sista replik i filmen: The name's Bond... James Bond.

Och där på trappan står Bond med det avancerade automatvapnen. Bilden som lätt redigerad används som poster till nästa film. En liten koppling mellan filmerna.

Jakt i udda fordon
Jag måste välja "antifordonet" människokroppen. Inledningsscenens parkourjakt var sensationell och den blir därmed filmens jakt i udda fordon.

Sammanfattning

Casino Royale är en riktigt bra actionfilm och en otroligt bra introduktion till den nye Bond, Daniel Craig. Scenerna mellan Bond och M är filmens bästa ur ett karaktärsperspektiv. Daniel Craig passar bra som Bond och han ger Bond ett mörker som jag välkomnar med öppna armar. Dessutom ger han Bond en fysisk närvaro som inte funnits sedan de två första skådisarnas tid. Djäklans vad vältränad han är, den gode Daniel.

Filmen är dock inte fulländad då historien om Vesper faller lite kort på grund av en okarismatisk skådespelerska, eller om det nu är manuset som gör henne sådan. Historien är ändå högst intressant. Det handlar trots allt om den ena av endast två gånger då Bond blir förälskad, sänker garden och börjar fundera på en framtid. Tyvärr köper jag inte personkemin mellan Bond och Vesper och deras historia gör inte lika ont som den om Bond och Tracy.

Totalsumma: 69
Betyg: 4/5

Trailer
Trailer (fan made)


Not: Puh, det var den sista av de 23 officiella bondfilmerna. Det gick! Det trodde jag aldrig... Nu återstår bara överkursen och sen tentamen, slutredovisningen. Håll utkik framåt helgen och under nästa vecka...

Bond, James Bond: Die Another Day (2002)

Bond nr 20: Die another day

Utgivningsår: 2002
Regissör: Lee Tamahori
Locations: Nordkorea, Hong Kong, London, Havana, Island

Plot: Bond blir tillfångatagen av nordkoreanerna på ett uppdrag och hamnar i ett 14-månaders tortyr camp. Han tradas till väst men misstros. M tror att han har knäckts under tortyren och börjat läcka information. För att rentvå sitt namn måste Bond ta saken i egna händer och ta reda på vem som förrådde honom är samt kämpa ner ett gäng unga krigsälskande nordkoreanska militära hetsporrar.

Cast
James Bond - Pierce Brosnan
Jinx Johnson - Halle Berry
Gustav Graves - Toby Stephens
Miranda Frost - Rosamund Pike
Zao - Rick Yune
General Moon - Kenneth Tsang
M - Judi Dench
Moneypenny - Samantha Bond
Q - John Cleese
Damian Falco - Michael Madsen
Raoul - Emilio Echevarria
Verity - Madonna


Revy
Jag kan inte neka till att jag var väldigt spänd inför omtitten av denna film. Jag hade inte sett den på en sådär tio år. I kommentarer och diverse bondfilmsomröstningar hade det framgått tydligt att denna film inte hyllas direkt, många verkar ranka den mycket långt ner på listan. Jag gillar ju Brosnan en hel del och de tidigare filmerna har fallit väl ut i omtitten så jag undrade hur denna skulle stå sig.

Det största problemet jag kom ihåg med filmen är den EXTREMT fåniga osynliga bilen som Bond får av Q. en sådan sak kan förstöra en hel del, i värsta fall en hel film. Denna gång kunde jag bortse från denna fadäs lite enklare, då jag inte blev lika överraskad. Men tyvärr är inte filmen så bra i övrigt heller. Men det börjar bra, inledningen är mycket stark. Att Bond åker dit och sitter fast hos nordkoreanerna i över ett år och efterföljande skakiga relation med M är briljant. Men tyvärr följs detta inte upp med en bra skurk och istället får vi allt för mycket smörja. Genetisk experiment som gör att folk ser ut som någon helt annan? Osynliga bilar? (Nåja, jag kan kanske inte helt förlåta dem för det). Konstiga dräkter med ström i? Brinnande flygplan som inte störtar? Det blir bara för mycket.

Die another day är absolut inte så dålig som många förmedlat här på bloggen, men den är sannerligen ingen höjdare heller. Vad den är, är att den är otroligt ojämn.

Prologen: 8

Mycket stark prolog. Bond förlorar! Inget käckt skämt. Visst "saved by the bell", men till vadå? En ettårig date med giftiga skorpioner, både av mänsklig sort och insektssort. Jag gillar förstås inte att de surfar in till stranden. Orimligt! Men resten av prologen är mycket bra. Man måste tillstå att Bond sannerligen inte är feg i sina uppdrag. Vad tänkte han göra? Ta över hela nordkoreanska armén?

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Madonnas låt är riktigt djäkla bra. Det känns som att folk inte tycker att detta är en riktig bondlåt? Varför? För det första är det en riktig bondlåt för att det är en bondlåt. I like. Men här har vi framför allt en otroligt bra titelsekvens där vi både får se stilistiska och snygga bilder men också så mycket bättre då vi får se handling. Tortyren på Bond spelas upp framför våra ögon; skendränkningar, elektrisk tortyr, isvatten, eld och ack så många svarta blanka skorpioner. Allt övervakat av en iskall koreanska... Bond har det inte lätt med sina kvinnor.

Storyn: 4

Storyn är helt bakvänd. Vad är det storskurken vill göra? Oklart. Ska han använda GoldenEye 2 för att vinna krig? Samtidigt har han ett multinationellt företag och hur mycket pengar som helst... Finns det inte något lite mindre långsökt att ta sig för om han vill straffa Väst? Istället är Bonds personliga resa intressantare, men tyvärr fokuserar de inte på den i filmen. Hela grejjen att Bond blivit förrådd av en kollega fumlas bort. De gjorde en mycket bättre film om det nyligen, Tinker Tailor Soldier Spy tror jag den hette... Nej, storyn är inte det bästa med Die another day.

Bondskurkarna: 4

Vem var den store skurken? Gustav Graves eller spolingen till nordkoreansk överste? Den andra var ju lite lätt patetisk. Men Graves var inte mycket bättre. Jag älskade fäktningsscenen och det är en bra start att de låter skurken vara en äventyrlig snubbe, men han känns inte seriös eller elak nog.

Den glittrande Zao då? Vi får ju några actionscener ut av honom också, men han tillför inget i galleriet över favoriter. Nej, då är givetvis Miranda Frost den klart intressantaste av skurkarna i denna film. Jag tyckte det skavde med Pike i den rollen redan första gången jag såg filmen. När jag några år senare såg henne i An education såg jag hur otroligt rolig och begåvad hon är. Jag hade gärna sett henne mer i Die another day och att hon skulle varit Bonds huvudsakliga motståndare, det var ändå hon som dömde honom till 14 månaders helvete. Istället gick de för en klassisk "cat fight", mellan Frost och Jinx. Mjau.

Bondbruden: 8

Halle Berry kliver upp ur vattnet med kniv på bältet som en annan Ursula Andress. Och visst är hon läcker som få... Snygga lökar... Va, sa jag det högt? Nej, vänta nu. Jag menar, Halle Berry är en mycket bra skådespelerska och en fin människa. Hrmmmm. Vi går vidare!

Tyvärr känner jag ingen kemi mellan Bond och Jinx. Det är som att de vet om att de är med i en bondfilm och förväntas att kommunicera via one-liners. Det blir stelt och krystat. Poserande. Detta gör att Halle Berrys sexighet inte kommer till sin rätt. Det är något som saknas, något som inte riktigt fylls helt ock hållet, något som förblir lite halvslakt.

Medhjälparna: 4

Det är väl någon snubbe som hjälper Bond i Havana? Var han viktig? Jag finner ingen riktig medhjälpare. Michael Madsen's figur var bara bisarr, vad tusan gjorde han där? Nej, istället är det det gamla gardet man litar på. John Cleese har ju tagit över efter den gamla Q och nu har han tagit namnet också. Q alltså. Men Cleese passar inte alls i rollen. Han passade bättre som Nearly Headless Nick. M är med lite och hennes scen med Bond just när han frigivits var intensiv. Man är konsekvent med hennes stenhårda natur. Både M och Bond förtydligar att han inte borde utväxlats. M är hård, så hård, allt sammanstrålar mot Skyfall.

Intressantast blir därmed Miss Moneypenny. Efterson de tydligen ville ha Die another day som en light-science fiction låter de Bond träna i någon slags maskin som tar dig in i en virtuell värld. Det skulle vara lite chockerande att se Moneypenny skjuten i träningsscenen. Men jag kommer ihåg att jag inte för en sekund trodde att Moneypenny var död när jag såg scenen för första gången. Däremot tog det ett tag att avkoda kärleksscenen mellan Moneypenny och Bond mot slutet. Det var nog filmens humoristiska höjdpunkt.

Actionscenerna: 5

Det finns en scen som jag älskade. Det är fäktningen mellan Graves och Bond under överseende av Verity och Frost. Det var en riktigt bra actionscen, från samma skola som Bourne-filmerna. Det ser verkligt ut, det ser jobbigt ut. De blöder, de flämtar och de svettas. En garde!

Andra halvan av filmen är risig, allt efter den osynliga bilen introducerats, ungefär 1.06.24 in i filmen (satan, där är den igen, den där bilen). Jag nickade till och med till under de dödligt tråkiga scenerna från ishotellet. Vad händer? Varför händer det? Betyder det något? Brinner planet? Motorerna faller av men Bond och Jinx är fortfarande därinne utan en skråma och planet flyger fortfarande. Åhoj.

Gadgets: 2

En ring som vibrerar så att glas går sönder. En klocka som kan detonera en bomb. Och så några lite mindre lyckade... En surfbräda med vapen, en bomb och ett satellitsystem i sig. Till sist... Monstrositeten

Quotes: 7

En del smarta citat, en del roliga, men ojämn leverans av dem. Känslan infinner sig inte fullt ut.

James Bond: Saved by the bell.

Chinese masseuse: I'm Peaceful Fountain of Desire, the masseuse.

Jinx: Ornithologist, huh? Wow. Now there's a mouthful.

Jinx: Are you always this frisky?


Miranda Frost: I know all about you - sex for dinner, death for breakfast.


James Bond: You burned me, and now you want my help?
M: Did you expect an apology?


Verity: I see you handle your weapon well.
James Bond: I have been known to keep my tip up.

Graves: Care to place a bet, Verity?
Verity: No, thanks. I don't like cockfights.


Miranda Frost: I take it Mr. Bond's been explaining his Big Bang theory?
Jinx: Oh yeah, I think I got the thrust of it.

James Bond: Vodka martini, plenty of ice... if you can spare it.

Jinx: Wait, don't pull it out. I'm not finished with it yet.
James Bond: See? It's a perfect fit.
Jinx: Uh-hm. Leave it in.

Sista scenen: 7

Efter Moneypennys lilla stund med Bond ser vi den riktiga Bond som leker gömma diamanten med Jinx. En avundsvärd position. Observera Halle Berrys skratt precis i slutet av scenen. Mums.

Jakt i udda fordon
Denna gång får vi en jakt i svävare. Mycket upplyftande!

Sammanfattning

Bra första halva men katastrof under andra halvan. Känns det igen? A view to a kill? Diamonds are forever? Die another day är bättre än sitt rykte, långt sämre än vad den kunde blivit och till slut en ok film.

Totalsumma: 56
Betyg: 2+

Trailer
Trailer
Trailer (man made)
Die another day (muisc video)