Malmö Filmdagar 2013

Här kommer en kort rapport från Malmö Filmdagar 2013. I år hade ett gäng från Filmspanarana blivit inbjudna till filmdagarna som arrangeras av Svenska Filminstiutet. Filmdagarna är en filmfestival men också ett bransch-event där alla parter från branschen möts för affärer, intervjuer och trivsel.

Jan Göransson från SFI

Vi var totalt åtta filmspanare som sammanstrålade nere i Malmö och det var extra trevligt att träffa Plox-Jonas som jag aldrig träffat tidigare utan bara haft kontakt med via kommentarsfälten på våra bloggar. Jonas var en trevlig prick. De övriga var Johan, Fiffi, Sofia, Johan och Erik från podden samt Jessica.

Filmdagarna pågick i tre fullmatade dagar och jag såg hela elva filmer från årets Filmdagar. Dessa filmer kommer revyas här på bloggen inför respektive films premiär. Det visades endast filmer som kommer ha svensk biopremiär under hösten och vintern. Mellan filmerna serverades kaffe och delicato-dammsugare. Olika distributionsbolag etc delade ut vatten, godis, filmer och böcker. Trevligt! SFI stod för den finaste presenten då alla med ackreditering fick en goodie-bag innehållandes en skiva, en bok, en blu ray, två dvd:er och ett reseparaply (!) samt reklam.

Erik överraskade med veckans, och årets, coolaste t-shirt. 

You can't take the sky from me.

På måndagen gick de flesta av oss på ett seminarium om filmkritik. Det var intressant att lyssna på även om det inte gavs så många svar. Vid sidan av moderatorn stod folk från tre morgontidningar (DN, SvD och Sydsvenskan) samt chefredaktören Alexander från MovieZine.se på scenen. Representanterna från tryckt media pratade om problem att attrahera yngre läsare samtidigt som de ryckte på axlarna åt "privata recensenter" med bloggar. Det fick mig att tänka på Ines Uusmanns "internet är en fluga". Samtidigt sa han från SvD att läsarna hittar den recensent som de gillar och som de kan förstå, och att läsaren kan bli vägledda av den recensenten om en film är bra eller ej. Precis, exakt så fungerar det! Man hittar de som skriver om film på ett sätt som man gillar och förstår, och de skribenterna får man större tilltro till. Det enda som SvD-mannen inte fattade är att den skribenten lika gärna kan vara en "privat recensent" på en filmblogg! Det är kanske så att vanligt folk till och med föredrar en privat bloggare över en professionell recensent i morgontidningarna, speciellt om läsaren gillar personliga åsikter mer än klassisk kritik. En annan sak som förvånade var att tidningarna verkar ha stängt av möjligheten att kommentera de recensioner de lagts upp på tidningens hemsida. Vi privata recensenter har i alla fall kommentarsfältet öppet på våra bloggar. Kan vissa läsare uppskatta möjligheten till tvåvägskommunikation? Jag tror det... När frågan om åsikter kontra kritik i filmrecensioner ställdes svarade inte någon av representanterna från morgontidningarna. Tyvärr följde moderatorn inte upp frågan utan lät den bero. Däremot var det mycket tydligt att tidningsrecensenterna alla var emot att betygsätta filmer. Det som är så roligt! Som helhet var seminariet mycket trevligt, där det som inte sades var lika intressant som det (lilla) som sades.

Filmkritikseminariet

På måndagskvällen gick vi på två invigningsfilmer med jazziga toner och brummande fartvidunder. Tisdagen var helt fullsmockad med film. Jag tror att vi såg hela fem filmer från morgon till kväll som avslutades med mingelfest på Victors Bar. Vi stod och snackade film och tv-serier till långt inpå natten. Svårt att somna när vi kom tillbaka till hotellet? Nejdå. Jag och Johan delade rum och efter lite debriefing somnade jag snart på den tunna hotellkudden. Onsdagen var lite kortare, bara tre filmer. Vi avslutade med en brakmiddag på TGiF. Stor förrätt. 

På torsdagen deltog jag på Jojjenitos graffiti-jakt i Malmö. Det var en solig och vacker dag.

Graffiti på hjul

Sedan blev det långfika med de tappra tre som var kvar innan tåget tog oss hem på eftermiddagen. 

Nostalgi. Koppen!

Hela resan var helt underbart. Vi befann oss i en filmbubbla tillsammans med en massa folk som gillar och fattar film. Publiken var så härlig och inget prat mitt i filmen även om en och annan snarkning kunde höras mellan raderna. Men det är förståeligt när det blir så många filmer i rad. Många av filmerna var jättebra, en del lite mindre bra. Men överlag var nog filmerna ändå över förväntan bra. Speciellt blev jag positivt överraskad av de tre svenska filmerna jag såg.

Under andra dagen var jag också med på en podcastinspelning med Johan och Erik från Har du inte sett den? Underbart var kort kan man säga om denna lilla inspelning. Och den slutade med förvirring om twitternamn och annat från min part. Bjud in mig igen grabbar! Det är skoj.

Tystnad! Poddning pågår.

Filmerna jag såg under filmdagarna samt deras premiärdatum:
Monica Z (Regi: Per Fly, Sverige, premiär 13/9)
The Grandmaster (Wong Kar-Wai, Hong Kong/Kina/USA, 13/9)
Schimpansen (Fothergill / Linfield, USA, 13/9)
Before Midnight (Richard Linklater, USA, 20/9)
Rush (Ron Howard, USA, 4/10)
Hotell (Lisa Langseth, Sverige, 4/10)
Cykla med Molière (Philippe Le Guay, Frankrike, 25/10)
Don Jon (Joseph Gordon-Levitt, USA, 25/10)
The Summit (Nick Ryan, UK, 1/11)
Mig äger ingen (Kjell-Åke Andersson, Sverige, 8/11)
Mud (Jeff Nichols, USA, 15/11)

I väntan på invigningdfilmen

Projektet Decennier - Introduktion

Klicka mig

I våras drog jag igenom alla bondfilmer i ett stort projekt här på bloggen och jag fick blodad tand av den upplevelsen. Det är nördigt kul med projekt. 

I slutfasen av bondprojektet fick jag en fråga från kompisen och filmbloggarkollegan Movies-Noir om jag ville köra ett projekt med honom. Och det ville jag såklart. Så jag föreslog ett projekt jag haft i huvudet ett längre tag. Projektet Decennier.

Om du tittar lite längre ner till höger på min blogg finner du en lista av Etiketter. Den första är "1920s", det vill säga filmrevyer som jag givit etiketten "1920s" - filmer från 20-talet. Där finns idag bara en enda film. Det är Charlie Chaplin's The gold rush (betyg 4/5). Från 30-talet har jag bara tre filmer och så vidare.

När man pratar film med vänner, läser på internet eller lyssnar på podcast kommer gamla filmklassikers på tal då och då. Jag tänker då ofta mer eller mindre automatiskt "den vill jag se någon gång...". Nu har tiden kommit för att börja diska av dessa filmer.

Jag och Movies-Noir ska ta ett decennium per månad. Vi börjar med 1920-talet nu i september, sedan fortsätter vi med 30-talet i oktober och så arbetar vi oss framåt. Vi kommer boka in fredagarna för inlägg i projektet. De två första fredagarna varje månad vigs åt de två filmer vi kommer samposta om. Vi väljer en film var. Och sedan kommer vi fylla på med fler filmer från det aktuella decenniet under övriga fredagar, filmer som vi valt utan koordination oss emellan.

Vi hoppas att du kommer tycka om att läsa våra tankar om dessa gamla filmer. I sinom tid blir det yngre filmer. Projektet tar inte slut förrän vi kommit ikapp vår tid! Och jag hoppas att du som läser vill hänga med och delta, det vill säga titta på filmerna och skriva revyer på dem! De första gemensamma filmerna är... Battleship Potemkin (fredagen 6/9) och La passion de Jeanne d'Arc (fredagen 13/9). Vilka de övriga tre filmer jag sett från 20-talet är får bli en överraskning för de övriga fredagarna i månaden!

Poppa popcorn, värm upp projektorn, slå dig till rätta i biostolen och låt filmen starta!

Samlingssidan för projektet finner du här.

Oblivion (2013)

Julia's daughter: Who's that?

Jag missade Oblivion är den gick på bion och såg den nu istället hemma i min egen bion tillsammans med polaren Per. Jag hade uppfattat att den mottagits med blandad kritik och att det var något fel med slutet. Oj så fel det var. Detta var en av de största positiva överraskningarna på länge. En riktig sci-fi i min bok. Tom Crusie har true star quality och han bär filmen på sina axlar. Men storyn är också mycket bra, speciellt slutet gillar jag mycket. Musiken ger det en episk känsla och det bitterljuva är oslagbart i en film som denna. Jag förstår inte dem som tycker att filmen tappar mot slutet.

Från första stund kändes detta som en riktig sci-fi, inte en gimmick som används för att kunna få sprida politiska moralpredikningar, ja jag tittar på dig Elysium. Som många bra sci-fi är det inte så många karaktärer i filmen. Biroller spelas av Morgan Freeman, dansken Nikolaj Coster-Waldau från Game of thrones samt bondbruden Olga Kurylenko. De är alla bra även om Morgan Freeman inte spelar sin karaktär Beech, han spelar bara Morgan Freeman. Och jag hade hellre sett Jessica Chastain i rollen som Julia.

Ingen mer fotboll på denna stadion.

Filmen påminner mig om flera andra filmer från genren. Att låna av varandra behöver inte vara dåligt och jag tyckte att det funkade denna gång. Oblivion påminner om 2001: A space odyssey, Moon och The Matrix.

Miljöerna är top notch. Jag gillade speciellt bilderna på den söndeskjutna månen. Om månen skulle gå sönder på det viset skulle i och för sig livet på jorden upphöra i det kaos som skulle utbryta. Och det var väl i princip vad som skett också. Drönarna är ganska balla och Sally är intressant... Fuck you, Sally.

Månen. Sönder.

Ibland finns det inte så mycket att säga mer om en film. Oblivion är en riktigt bra helt enkelt. Det är den klart bästa sci-fi hittills i år. Eller ska man räkna World War Z som en sci-fi?? Nä, den är väl något annat? Båda filmerna innehåller scener eller bilder från människans desperata kamp mot en övermäktig fiende, och människan använder i båda fallen atombomben.

Jag ger Oblivion fyra välförtjänta "sista ordet" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

 

Bernie (2012)

Townsperson: They're making it out worse than it really is. He only shot her four times, not five.

Bernie är en lite bortglömd film från den solida regissören Richard Linklater. Filmen bygger på en osannolik men sann historia som utspelades i den lilla staden Carthage i Texas i slutet av 90-talet. Bernie Tiede var en allmänt älskad medborgare som plötsligt en dag anklagades för mordet på en gammal rik änka som han hjälpt och umgåtts med under en längre tid. Han arbetade på en av stadens begravningsbyråer och han var aktiv inom kyrkan och det verkar som att de flesta i staden inte kunde tänka sig att han skulle kunnat begå ett brott.

Filmen har suveräna skådespelarinsatser. Det är lätt att överdriva och hylla skådespelare i tid och otid, men i detta fall stämmer det faktiskt. Filmen lever också helt och hållet på dessa skådespelare. Historien är om än intressant lite träig och inte så värst kul, men det kan bli en bra film ändå. Och detta är en bra film.

I huvudrollen ser vi Jack Black i hans kanske livs roll. Han är som född att spela den homosexuelle och udda figuren Bernie. Den galna Jack Black som så många stör sig på är långt borta i denna tolkning. Han är riktigt bra. Mordoffret Marjorie Nugent spelas av giganten Shirley MacLaine. Och sist men inte minst, och den största anledningen att jag såg filmen, har vi Matthew McConaughey i rollen som den lokale åklagaren. McConaughey är fasiken en av de bästa skådespelarna just nu. Han är så skön i denna roll att jag ler bara när jag tänker på honom.

I övrigt är filmen småputtrigt trevlig, det är en drama men den är samtidigt hysterisk rolig i vissa scener. Jag gillar filmer där "det lilla livet" i USA kommer fram. Livet långt från storstäder, maffia, våld och actionfilmer. För er som sett David Lynch's The straight story vet vilka miljöer jag tänker på. Det är landsbygden där folket är reko och goda innerst inne. Tills en dag vargen i ulvkläder tittar fram.

De skarpa skådespelarinsatserna gör att filmen är behaglig att se, men den gav inte mig något större intryck trots allt. Jag tyckte handlingen var lite för trälig. Linklater har dock lekt lite med filmtekniken. Stora delar av filmen sker via intervjuer med "riktigt fôlk" och det är ofta riktiga människor från Carthage som vi ser på skärmen, inte skådespelare. Det är ett fräscht grepp som ger filmen en dokumentär känsla. Hela filmen är som ett långt reportage på nyheterna men med lite mer scener bakom kulisserna än normalt.

Filmen är bättre än mitt betyg kanske antyder och vissa av er kommer med säkerhet ha mer nöje av den än vad jag fick. Jag ser en mycket stabil film som inte tilltalade mig personligen helt enkelt. Men jag ger den godkänt och därmed blir det två begravningar av fem möjliga för Bernie.

Betyg: 2/5

48 Hrs. (1982)

Reggie: I've been in prison for three years. My dick gets hard if the wind blows.

Det blev inte så mycket film under semesterresan till Sicilien. Jag såg några filmer som ska ingå i nästa stora projekt, som jag för övrigt ska annonsera på fredag. Annars såg jag och Frans bara på en enda film. Han hade med Netflix på datorn och en sen kväll när jag blev sugen på lite nostalgi lånade jag skärmen och letade efter en komedi eller actionrulle. När jag såg 48 hrs. i listan tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och se en action-komedi från det underbara filmdecenniet 80-talet.

Jag kom ihåg denna tidiga 80-talsfilm som en riktigt rolig rulle och jag skulle kunnat svära på att den var jättebra. Men ack, tiden förvanskar alla gamla sanningar. Komedi är en färskvara och mitt sinne har sett så många filmer sedan jag såg denna. Tyvärr visade det sig att denna film inte alls levde upp till mina förväntningar som byggts upp genom minnets förlåtande behandling.

Handlingen påminner lite om en annan favorit från 80-talet, Stakeout, men jag vågar inte ens gå i god för att den fortfarande är bra! Dialogen i 48 hrs. är stabbig och Nick Nolte skriker ut sina repliker helt onyanserat. Detta var kanske Eddie Murphys genombrottsfilm och han besitter en viss charm, men den biter inte lika mycket på mig nu för tiden som då. Det är mest en massa svordomar och sexskämt, men dessa känns förstelnade och daterade. Actioninnehållet är inte något att hänga i julgranen, trots att filmen är regisserad av en av veteranerna inom actionfilmens värld Water Hill.

Nej, det mest älskvärda i denna film är faktiskt alla välkända ansikten i biroller. Man skulle kunna köra ett drinking game på denna film, ta en drink varje gång ett känt ansikte kommer upp. Vi har David Patrick Kelly från Walter Hills The Warriors där han spelar den lille elaka marodören Luther. Här heter han också Luther vilket knappast kan vara ett sammanträffande. Eftersom han blev dödad i slutet av The Warriors måste någon dock tänkt fel där. Också från The Warriors, och tillika Dexters pappa, ser vi James Remar som skurken i 48 hrs. I The Warriors spelar han den lustigaste gängmedlemmen Ajax. Sen har vi Brion James som spelar androiden Leon i Blade runner från samma år som 48 hrs. Och till sist har vi Sonny Landham som var med i både The Warriors och Southern comfort men som framför allt spelade Billy i The Predator. Har jag missat någon? Skriv in i kommentarerna!

Nej, det är helt klart riskfyllt att se om gamla filmfavoriter. En del klarar av tidens test galant men flera faller ner från den upphöjda plats de har i minnets skimmer till en mer realistisk bedömningsnivå. 48 hrs. får nu ett knappt godkänt betyg, den levde inte upp till förväntningarna. Jag ger 48 hrs. två steg lägre på betygsskalan än vad jag hoppats den skulle få anno 2013.

Betyg: 2/5 

Million Dollar Listing NY - Season 2 (2013)

Inför andra säsongen har den allmänt tråkige Michael bytts ut mot den karismatiske lille latinon Luiz. Nu är galleriet av karaktärer klart starkare.

Säsongen har utökats från nio till tolv avsnitt om 42 minuter. Det är en hel del fokus på Fredrik och hans fästman Derek som sedermera gifter sig. Bröllopet verkar ha varit fantastiskt och vi får se en hel del från det i det elfte avsnittet. Där får vi också se podcastfavoriten Sigge i flera scener. Way cool.

Fredrik är lite mer gayig i denna säsong, vilket mest känns spekulativt. Hela säsongen känns mer regisserad än den första säsongen. Personligen tror jag inte på den utvecklingen. Om man inte får känslan av att titta in bakom kulisserna på riktiga fastighetsaffärer tappar serien allt.

Nu verkar det som att serien mest går ut på att visa hur Fredrik blåser Ryan, hur Ryan hämnas på Fredrik, hur Fredrik blir vän med, sedan blåser och sedan ber om ursäkt till Luiz. Lite för mycket soap opera för min smak.

Luiz är en frisk fläkt och ett lyft över den trista Michael från förra säsongen. Annars är Ryan helt klart favoriten. Hans minspel är lysande. Se speciellt avsnittet när han hanterar den gris han fått av en lycklig kund. I säsongsfinalen är dock Ryan inte en favorit, snarare tvärtom. En av säsongens komiska höjdpunkter är dock Ryans co-listing med en kvinnlig kollega som inte håller måttet.

Jag vet inte om det planeras en ny säsong av detta. Om det blir så kommer jag nog kolla vidare i alla fall. Det fanns en cliff hanger i slutet där Fredrik kunde få chansen att få in Donald Trump som kund. Spännande!

Betyg: 2/5

Sigge andra från vänster

Million Dollar Listing NY - Season 1 (2012)

Jag hörde om denna tv-serie via Alex och Sigges podcast. Sigges bror Fredrik Eklund är ju en av de tre fastighetsmäklarna man får följa i programmet. Sigge berättade om showen då man tydligen får se scener från Fredriks sagolika bröllop på en ö utanför Florida. Men detta sker i säsong två av serien. Jag blev i alla fall nyfiken och bestämde mig för att kolla in serien.

Under första säsongen får man följa Fredrik, den framgångsrika, Michael, nykomlingen som förlitar sig på stöd från sin pappa samt Ryan, före detta skådespelare. Det är en bra mix av personligheter. Självklart "hejjar" man på Fredrik och han framställs också som den mest erfarne och seriösa av de tre.

Serien har inte någon egentlig handling utan vi får följa de tre och se lite bakom kulisserna från deras affärer. Alla lägenheter de säljer är av den lyxiga sorten och det är fascinerande att se dessa ofantliga lägenheter. Priserna är allt som oftast astronomiska vilket bara gör det mer kittlande. 

Det är mest kul att följa Fredrik på grund av hans intressanta affärer och Ryan på grund av att han är lite crazy. Michael är något av en mes och inte speciellt duktig på vad han gör. Han får nog leva på pappas pengar ett tag till.

Säsongen hade bara nio avsnitt och de flög förbi. Efter de första avsnitten blev jag lite hooked. Perfekt avsnitt att se under den såsiga timmen efter middag men före sena kvällen.

Jag fortsätter genast med säsong två.

Betyg: 2/5

"A Memory Of Light" by Robert Jordan and Brandon Sanderson

I somras läste jag den fjortonde och sista delen i Robert Jordans fantasyepos The Wheel of Time. Vilken avslutning! Vilken grej. Jag började läsa första boken på en flygresa hem från nordamerika våren 1995. Det är drygt 18 år sedan. Under hela denna tid har The Wheel of Time funnits i mitt huvud, mer eller mindre långt fram i medvetandet. Jag har sedan den allra första boken fantiserat och spekulerat om hur slutet skulle se ut. Hela serien består av fjorton böcker plus en prequel. Jag har läst drygt fyra miljoner ord utspridda på nästan 12 000 sidor.

Jag ser Robert Jordans serie som tre enheter. Den första består av de första sju böckerna som är otroligt bra enligt min mening. Sedan kommer bok åtta till och med tio där Jordan tappar tempo och fokus på huvudpersonerna. De böckerna är fortfarande bra eftersom man som läsare får återbesöka världen och träffa favoriterna men böckerna håller helt klart lägre genomsnittlig kvalitet än de första sex. Den sista enheten är Jordans sista (bok elva) samt det tre avslutande böckerna som skrivits av Brandon Sanderson.

Tidigt trodde fansen att serien endast skulle bli sju böcker, men sedan adderades bok efter bok och Jordan blev anklagad för att mjölka fansen på pengar. Samtidigt blev han diagnostiserad med en ovanlig och dödlig sjukdom och sen dog han före han hunnit skriva klart serien. Roberts änka och tillika editor hyrde då in Brandon Sanderson för att skriva klart serien. Jordan hade lämnat efter sig story boards, inspelade instruktioner, anteckningar i massor samt seriens epilog som han helt skrivit färdigt.

De tre avslutande böckerna blev en fulländad succé i mina ögon. Sanderson gav serien en välbehövlig vitamininjektion. Han ökade tempot och istället för att bara skapa nya trådar började händelserna knytas ihop mot det ofrånkomliga slutet Tarmon Gai'don - The Last Battle. Sanderson har också fått in en lite mer humoristisk ton i vissa delar av berättelsen. Mycket passande och en återgång till de inledande böckernas ton.

Vad kan man säga om sista boken då? A memory of light. Den magnifika avslutningen med Rands fajt mot The Dark One kom till slut ner på pränt. Jag tycker boken är suverän, men samtidigt kan jag förstå de fans som saknar specifika "scener" som de fantiserat om. Scener där olika karaktärer ses för en sista gång och "tar farväl" eller att fans är besvikna på vissa av upplösningarna på händelsetrådar som startats i tidigare böcker. Jag tycker tex att slutet för Padan Fain var lite skruttigt. Det är en tråd som startades i ett av de första kapitlen i den allra första boken. Men samtidigt som det finns kritik, framför allt för saker som inte kommit med, så känner jag att detta nästan var ett omöjligt uppdrag och i det perspektivet tycker jag att Sanderson lyckats osannolikt bra med boken.

I vissa av de tidigare böckerna har det funnit beskrivningar över stora slag men allt som oftast har detaljerna i slagen hoppats över, som ofta är vanligt inom fantasylitteraturen. I denna den sista boken får vi följa The Last Battle in i minsta detalj och karaktärsutveckling sker under och i slaget. Normalt sett brukar jag läsa ett kapitel eller två per gång, de brukar vara cirka 15-20 sidor. Men sedan kommer man till kapitel 37 på sidan 617 och där startar kapitel "The last battle" som är 190 sidor långt. Quelle magnifique!

En bit in i den sista striden började det se ganska mörkt ut för ljusets styrkor och då började jag bli orolig. Hur skulle det gå för vännerna? Jag undrade om detta skulle bli som i Sagan om ringen där ingen av de viktiga karaktärerna dör, eller, ve och fasa, skulle det bli som i Game of thrones där ingen är helig och vem som helst kan dö. Jag ska väl inte avslöja allt för mycket här men svaret var inte någondera, men framför allt inte det första svaret. Det blev dammig i rummet både en och två gånger under läsningen. Argh, varför...

Till slut lästes boken ut nere i värmen på den Sicilianska östkusten. Sagan var slut. Den hade funnits i mitt huvud i arton år. Vilken sällsam känsla. Vilken tomhetsskänsla. Det var en separationsångest som var större än när jag läst ut sista Harry Potter-boken till och med. Vad göra nu tänkte jag... Jag ska nog ta och lyssna på talboken. Börjar med första boken i veckan som kommer! Yipee, Rand al'Thor, Mathrim Cauthon, Perrin Aybara, Egwene al'Vere, Nyanaeve al'Meara, Moiraine Damodred, Lan Mandragoran, Elayne Trakand, Min Farshaw och Aviendha, here I come... Again.

2 Days In New York (2012)

Efter den magnifika första filmen 2 days in Paris såg jag mycket fram emot denna uppföljare. Det har gått några år och Marion och Jack har fått en son men de har till slut separerat. Jag kan i alla fall med belåtenhet konstatera att jag tolkade slutet på förra filmen korrekt. De hängde ihop efter de två kaotiska dagarna i Paris. Men allt har ju ett slut och så även för deras förhållande.

Nu lever Marion ihop med kollegan Mingus (Chris Rock) och deras respektive barn från tidigare förhållanden. En modern familj. Filmen utspelas under de två dagar som Marion's gamle far Jeannot och psykotiska syster Rose kommer på besök. Oannonserat har syster tagit med sig sin pojkvän Manu, som givetvis också är en av den sexuellt frigjorda Marions gamla expojkvänner. Kaoset kan börja. Filmen har sedan sina stunder, men...

Jag blev lika besviken av denna film som jag blev överraskad av den första 2 days-filmen. Julie Deply har haft en svår balansgång mellan crazyness och bra drama-komedi i båda filmerna. Där hon lyckades hålla balansen i första filmen faller hon pladask på magen i denna film om och om igen. Uppföljaren är inte mer än en blek kopia av originalet. Vi får inga nya nyanser i Marions liv utan det mesta är ett försök till upprepning av det som var roligt eller intressant i första filmen, dvs kulturkrockar respektive Marion och Jacks relations berg och dalbana.

I 2 days in New York driver Deply scenerna lite för långt hela tiden. Systern tar för mycket plats och är rent ut sagt vidrig. Inte på ett roligt sätt på grund av tokiga kulturkrockar, utan en vidrig personlighet punkt slut. Pappan har gått från excentrisk till skitig och äcklig. Systerns pojkvän är också en irriterande typ. Samtidigt ger Deply oss ett porträtt av Marion som genomlever någon form av livskris just under dessa dagar, men den intressanta storyn drunknar i alla överdrivna scener med sexgalna och högljudda fransmän. Det blir så orealistiskt att det inte längre är en karaktärsstudie, utan det blir mer farsartat. Och som ni vet hatar jag farsartad humor.

Taget från en av filmens värsta scener

Filmens ljuspunkt blir nu Chris Rock i rollen som Mingus (rimmar på cunnilingus!). Han har inte varit en favorit hos mig tidigare, men här skiner han igenom. Eller så är det så enkelt att han spelar den enda friska personen i hela filmen och det kanske är det jag reagerar så positivt på? Han är bra i alla fall. Nämnde jag att jag fann Marion charmerande i första filmen? Här lyser dock charmen med sin frånvaro. Hon framträder som egoistisk, naiv och med helt fel prioriteringar i denna film. Inte så nice om du frågar mig. Brustna illusioner...

Hela filmen blev till ett rörigt ihopkok. Varken hackat eller malet. Den dramatiska tyngden från den första filmen är som bortblåst. Vad handlade försäljning av sin själ om egentligen? En idé för mycket som trycktes in i filmen? Den var helt onödig i alla fall.

Tyvärr kom inte den karaktärsdrivna humorn fram i detta spektakel till film. Med tanke på att filmen var tillägnad Julies mor som gått bort (i verkligheten) borde hon hellre valt att tona ner tokigheterna och gjort en mer lågmäld film. Hon hade kunnat hedra sin mor på ett finare sätt, och ändå få fram sina tankar om hur svårt det är att få relationer att gå ihop och samtidigt hylla livets mirakel. I en pivotal scen i slutet filosoferar Marion om livets oändliga kretslopp, föräldrarna, oss och våra barn...

Jag fnyser irriterat över försatta chanser och ger 2 days in New York två blowjobs i världsklass av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mingus och Jeannot i ångbastun

2 Days In Paris (2007)

Jack: This isn't Paris. This is hell.

Ojojoj, vilken film. Svallande känslor av igenkänning. Mer om det lite längre ner. Filmen var först och främst lite överraskande för mig. Jag trodde att det skulle vara en renodlad komedi. Istället förstår jag nu varför den nämns i samma meningar som Linklater's Before sunrise och Before sunset. Och den kopplingen görs uppenbarligen av fler skäl än att Julie Delpy spelar den kvinnliga huvudrollen i alla dessa filmer. Denna film har hon dessutom både skrivit och regisserat vid sidan av att spela huvudpersonen.

Men anledningen till att filmerna är besläktade är att precis som i Before-filmerna handlar 2 days in Paris om en man och en kvinna som går omkring i en stor stad, Paris, och pratar och pratar och pratar. Delpy spelar Marion och Adam Goldberg spelar hennes sambo Jack. Hon är fransyska, med allt vad det innebär, och Jack är amerikan, med allt vad det innebär. Det franska folket framställs som kaotiska, frispråkiga, sexfixerade, lättsamma, opålitliga och inte så lite annoying.

Marion och Jack bor i New York och de är nu på väg hem från en semester i Venedig. På vägen stannar de två dagar i Marions lägenhet i Paris. Där träffar de på hennes karismatiska familj och lever några dagar i hennes "gamla liv", dvs träffar hennes familj och vänner i en miljö som är självklar för henne men helt ny för honom. Dessutom träffar de en eller fem av hennes gamla pojkvänner. Jack utsätts för en hel del må jag säga.

Just detta med att som sambo åka hem till den andras familj, låt säga hennes sommarhus, och där utsättas för allt det nya samtidigt som sambon tycker att "allt ju är som det brukar" kan jag känna igen mig i. Även om man inte är svartsjuk av sig kan gamla band och hennes gemensamma historik med den ena kufen efter den andre verka hotfullt. Det finns en liknande känsla i scenen då Ben Stillers Gaylord träffar på hans flickväns före detta pojkvän suveränt spelad av Owen Wilson i Meet the parents.

Den andra känslan av igenkänning jag fick gäller Marions personlighet. Jag har en väninna som är fransyska och jag skrattade gott åt flera scener där Marion var så lik min väninna. De är inte lika på allt, men där finns en underbar lätthetskänsla som båda har. Lite rycka på axlarna och viljan att ha kul och inte grubbla för mycket. Det är nog framför allt kul att vara kompis med sådana människor, men givetvis kan jag förstå att det kan finnas två sidor av myntet.

Deply tar verkligen ut svängarna i sitt porträtt av Marion. Jag ser bland kommentarerna på imdb flera inlägg från fransyskor och fransmän som inte alls skriver under på bilden av de sexuellt frigjorda liv som Deply målar upp. Det verkar nästan som att de tror att hennes film på något sätt skulle representera alla fransmän och fransyskor. Encroyable! Jag tycker i alla fall att Marion är störtskön och det är en person som jag skulle vilja lära känna och hänga med. Dessutom påminner hon mig utseendemässigt om en tjej jag kände för länge sedan i Uppsala.

Filmen är mycket rolig, men lika ofta som jag skrattade högt fastnade skratten som en klump i halsen. Marions föräldrar spelas av Deplys föräldrar vilket ger en extra krydda. Både pappan och mamman verkar vara helt galna om de är det minsta lika dem som visas upp i filmen. När Julie skriver, regisserar, skådespelar och har med sina föräldrar i rollerna som hennes föräldrar är det ju lätt tänkt att denna film kan vara lite åt det självbiografiska hållet. Om det egentligen är Julie vi ser på duken, bara lätt förklädd med namnet Marion, vet jag inte men så är det antagligen.

Under bilden kommer jag diskutera en sak om slutet av filmen som är en spoiler för er som inte sett filmen. Läses på egen risk.

Spoiler alert!!

Slutet? Jag har sett slutet tre gånger för jag fattade inte riktigt vad som hände där. Jack och Marion har sitt bråk. Början på slutet som det verkar, men det hon säger i voice over är att hon trots allt nått en punkt i livet då hon inte klarar av ett break up till, och att den hon har nu ändå är bättre än alla alternativ. Något sådant. Sedan ser man dem dansa ute på gatan i folkvimlet vid en kvarterskrog. Nu råkar jag veta att i uppföljaren 2 days in New York är Marion ihop med en annan snubbe (Chris Rock). Det verkar som att en del ser det som att Marion och Jack gör slut i slutet av denna film, men gör de verkligen det? Jag uppfattar det som att de fortsätter att vara ihop. Och så håller jag tummarna...

I vilket fall så älskar jag denna film nästan lika mycket som Before-filmerna. Denna film är mer överdriven än sina föregångare, men den håller sig inom gränserna för vad som är acceptabelt. Jag gillade Jack, det gjorde inget att han var lite butter och vresig - igenkänningshumor där också. Jag avgudar Marion, vilken frejdig och sprallig tjej! Jag skrattar åt kaoset med hennes föräldrar, nickar småleende åt alla hennes träffar med före detta pojkvänner och jag förundras över den närgångne killen på tunnelbanan.

Jag ger 2 days in Paris fyra känslor av fem.

Betyg: 4/5

Jack: Um, so what's the deal, man?
Marion: What?
Jack: That guy was looking at you like you were a big leg of lamb. It's like he had the fork and the knife and the bib.
Marion: I am a big leg of lamb.
Jack: I know, but you're my leg of lamb. How do you know him?
Marion: Well, we met many years ago, and we had a little thing. I think I gave... I gave him a blowjob. No big deal.
Jack: Really? A blowjob's no big deal?
Marion: Oh, I'm sorry.
Jack: I'm all right.
Marion: No I mean, it's no big deal in comparison to what's going on in the world. You know, there's George Bush, the war in Iraq, there's Avian flu and then there's a blowjob. You know what I mean?
Jack: Right, right.
Marion: In consideration, it's...
Jack: Nice transition.
Marion: It's a pretty minor event. Don't you think?
Jack: I would actually say it's not a minor event... if you wanna start talking in the grander political scheme of things. If you think about it, it was a blowjob after all, that brought down America's last chance at a healthy democracy.

We Steal Secrets: The Story Of WikiLeaks (2013)

Michael Hayden, former Director of CIA: We steal secrets; we steal other nations' secrets.

Filmfestivalsåret går från augusti till juli. Därför var det dags att köpa nytt medlemskort häromveckan. Första medlemsvisningen blev dokumentären We steal secrets: The story of WikiLeaks av regissören Alex Gibney som blanda annat gjort Taxi to the dark side.

Jag tycker att ämnet är minst sagt spännande så jag valde att gå och se filmen. Med mig hade jag filmspanar-Jojje och min gamle filmfestivalvän Johan S. Vi roades av det logistiska kaoset vid entrén, något som är så vanligt då Filmfestivalen står för arrangemanget. Man får se på det med glimten i ögat. Vi kom in till slut och fick till och med våra favoritplatser.

Jag hade hoppats på en stark och spännande dokumentär men var lite förvånad över den långa speltiden om två timmar och tio minuter. Dokumentärer brukar vara kortare. Tyvärr visade det sig att detta var en ganska trist och oskarp film som är alldeles för lång. Jag somnade faktiskt till en stund i mitten och båda Johan gäspade ljudligt flera gånger under filmen, även om de båda hävdade med bestämdhet att de inte slumrat till en endaste gång.

Filmen fokuserar på två personer. Första delen är mycket om WikiLeaks grundare Julian Assange och andra delen är om den amerikanske unerrättelsetjänstemannen Bradley Manning, han som tankat ner en biljon dokument från de hemligaste av hemliga servrar och skickat dem vidare för hantering hos WikiLeaks.

Som jag nämnde ovan är jag intresserad av ämnet och tyvärr överlappar denna dokumentär till stor del en annan dokumentär som gått på svensk tv för några år sedan (kommer inte ihåg namnet). De delar som behandlade Assange har jag sett det mesta av. Till och med samma arkivbilder återkommer i båda filmerna. Däremot var de delar som handlade om Manning mycket intressanta.

Tyvärr har regissören inte kunnat med att klippa ner filmen till en vettig längd. Kill your darlings, man! Det kändes som att han återupprepar sig om och om igen och även om det är en dokumentär bör filmen ha någon form av skönjbar dramaturgi. Den lilla "story" vi fick var utvecklingen av hur Assange framställdes under filmen. Först presenterades han likt den ikon och "hjälte" han själv byggde upp sin persona som. Men i slutet var det en mycket kritisk bild av den paranoide och troligen psykopatiske Assange som biobesökarna lämnade visningen med.

Anklagelserna om sexuella övergrepp som riktats mot Assange i Sverige gavs stort utrymme och först verkade det som att filmaren skulle ta ställning för Julian i det fallet, men sedan kom en av de svenska kvinnorna till tals och tonen var helt klart ofördelaktig mot Assange i slutet av filmen. Gott så. Men där i slutet av filmen hade jag redan tröttnat på återupprepade scener och långdraget tjatande om Assange och anhang. Stolarna på Skandia började kännas väldigt hårda och det var en fin kväll utanför...

Det var en mycket trevlig filmkväll tillsammans med Johan och Johan, men tyvärr var filmen en stor besvikelse för mig.

Jag ger We steal secrets: The story of WikiLeaks två ihåliga säkerhetsrutiner av fem.


Betyg: 2/5


Jojjenito och Fiffi har också sett filmen.

Elysium (2013)

He can save us all.

Jag hade fått den stora äran att välja månadens filmspanarfilm. Det är ett ärofyllt men också betungande uppdrag. Man vill ju att det ska vara en bra film som man lockar med de andra på. Vissa av mina filmbloggande vänner ser det mesta som går på bio verkar det som, men jag, och säkert fler, ser inte så mycket film ute på stan (ser mest film hemma). Redan på förra träffen visste jag att den nya sci-fi-filmen med Matt Damon Elysium skulle ha premiär i augusti och filmen valdes utan en sekunds tvekan.

Matt Damon är en skådespelare som jag gillar och litar på. Dels är han bra men än viktigare så verkar han välja bra projekt och han är också tillräckligt stor för att antagligen ha en hel del att säga till om i produktionerna. Resultatet har blivit att han är en av få skådespelare som jag kan välja film på grund av skådis mer än regissör, ämne eller annat.

Filmens regissör är den intressante sydafrikanen Neill Blomkamp, ni vet han som gjorde långfilmsdebut med District 9 häromåret. Jag var ganska kluven då det gäller den filmen. Cool idé, snyggt gjord, men inte riktigt min kopp av te. Jag skulle nog givit den en 3/5 på min betygsskala.

Elysium är en sci-fi som utspelas på jorden, i en nära framtid. Utseende och tema gör att den nästan känns som en fortsättning på District 9. Men han har bytt ut Johannesburg med Los Angeles. Han fortsätter dock att behandla filosofiska frågor om rättvisa och de utstöttas kamp mot de privilegierade. Blomkamp har uppenbarligen en större budget denna gång och filmen är klart snyggare än den förra filmen. Om District 9 var en hemmagjord sci-fi är detta bombastiskt à la Hollywood.

Blomkamp vill uppenbarligen använda sci-fi-filmens format för att i en allegori prata om verkliga orättvisor på jorden. Men jag tycker inte att han träffat rätt i balansen mellan verkligt och påhittat, mellan fantastisk och realistiskt. Filmen var för lite sc-fi för att man skulle kunna kasta allt vad realism heter och bara åka med på "the ride", men samtidigt var den orealistisk på flera plan, och enligt mig tyvärr orealistisk på fel sätt. Konflikten mellan de rika på Elysium och de fattiga på jorden etablerades aldrig på ett bra sätt. De låg uppenbarligen inte i krig med varandra, eftersom de inte hade något effektiv skydd på Elysium mot invasion, men ändå fick man en känsla av uppror. Mycket i filmen känns otydligt när man har tänkt på den ett tag eller sovit på saken som jag så ofta behöver göra innan jag vet hur en film "landar" hos mig.

Ett annat problem var om hur långt hade framtidens medicinkunskaper egentligen kommit? Först dödas Kruger som det verkar, men sedan så räcker det att han ligger i en maskin några sekunder så har han fått ett helt nytt ansikte? Lite väl slappt manusskrivande, väl? Matt Damon åt sina piller och gick från dödssjuk till helt oberörd osv. I slutet verkar det som att människans gemensamma resurser trots allt räckte till åt alla behövande? Var det hela filmens budskap? Fred på jorden? Eller skulle det bli som Fredrik spekulerade om, att slutet på filmen var början till misär för ALLA, även för dem på Elysium?

Nej, det är fel typ av frågor som snurrar runt i mitt huvud. Och då har jag inte ens nämnt de smöriga avslutningsscenerna med smutsiga barn som springer i slow motion genom vattenpölarna mot ambulanserna... Eller de religiösa övertonerna med nunnan och frälsaren...

Men där fanns en hel del bra också! Mat Damon - bra såklart. Miljöskildringen över Los Angeles efter domedagen - suverän. Skurken Kruger - lustig (om än fylld av ologiska handlingar). Elysium där uppe i skyn - snygg. Samt några ok biroller som spelades av Jodie Foster och William Fichtner (ja just den gubben, Jojje!)

Detta var en intressant film, den tål att tänkas på och den får absolut ett godkänt betyg. Den var bättre och framför allt mer underhållande än District 9. Men jag hade hoppats på att kunna bjuda på en ännu bättre film nu när jag fick välja film för träffen.

Jag ger Elysium tre flodhästar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tag nu en rymdsäkrad skyttel och åk över till de övriga filmspanarna och kolla vad de tycker om filmen: Jojjenito, Sofia, Fiffi, Fredrik, Jessica, Har du inte sett den?, Movies-Noir, Filmparadiset.

This Is 40 (2012)

Debbie: all of a sudden we're a magnet of negativity. What did we do?

This is 40 är kanske Judd Apatows mest personliga film till dags dato. Det börjar också bli tydligt att Apatow börjat röra sig från lättsam komedier mot lite mer dramatiska "jaktmarker". Mycket talar för att hans senaste film är personlig då hans fru (Leslie Mann) och döttrar spelar frun och döttrarna i filmen. Det är bara rollen som pappan i familjen som lånats ut till en skådespelare utanför familjen, då allas vår bästa vän Paul Rudd. Apatow har gjort sig ett namn inom kontemporär komedi från Hollywood. This is 40 är också en komedi, javisst, men den är än mer ett drama.

Apatow startade sin bana med kultserien Freeks and geeks som gick runt millennieskiftet. Sedan slog han igenom med dunder och brak med The 40 year old virgin och Knocked up i mitten av förra decenniet. Samtidigt har han skrivit eller producerat en rad komedier som Anchorman, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers, Pineapple express, Get him to the Greek och Bridesmaids. Alla dessa filmer är mestadels harmlösa komedier utan allt för mycket allvar eller djupare mening under ytan.

Denna status gällde tills hans senaste film kom upp, Funny People. Det är en dramakomedi där Adam Sandler gör ett riktigt starkt porträtt av en lätt deprimerad superstjärna inom "stå upp"-komedi som reflekterar över sitt liv då han fått reda på att han har en dödlig sjukdom. Det är en film som handlar om humoristen, men som i grund och botten i första hand är ett drama.

This is 40 är också en dramakomedi med betoning på dramat. Paul Rudd och Apatows fru Leslie Mann spelar ett gift par där båda snart ska fylla 40 år. Filmen handlar om problem med ekonomin och skräcken över att inte kunna försörja familjen, problematiska relationer med föräldrar, problem med uppfostran av döttrarna (spelade av Manns och Apatows döttrar) samt var tog sexlusten vägen?

De humoristiska inslagen i huvudtråden i filmen är ganska få men de roliga scener vi får handlar mest om sex. Till exempel då Rudds Pete prövar Viagra och Debbie blir förbannad.

Debbie: I don't want a turbo penis. I want your medium soft one.

Och uppföljningen där Petes kompis Barry tillrättarvisar honom över misstaget.

Barry: That's the one thing you don't do. You don't tell her you took Viagra. I'm pretty sure it's on the warning label.

Filmen är lång, närmare 140 minuter och det är lite i längsta laget för detta material. Resan vi gör med Pete och Debbie är elände, elände för att mot slutet brytas av med lite mer elände. Filmen är inte elak, men den är inte rolig på ett mysigt sätt heller. Huvudpersonerna grälar mest och det skriks en hel del. Föräldrarna bråkar så mycket att döttrarna flippar ut och börjar skrika de också. Detta är en skrikig film helt enkelt. Filmen slutar i ett status quo utan den förväntade upplösningen som brukligt är med komedier från Hollywood.

Jag fann inte storyn njutbar. Som jag sa till en kompis. Vore det inte enklare om Judd Apatow beställde en tid hos en terapeut istället (för att göra en hel film om sina problem)?

Filmens starka del ligger då i birollerna. Filmen kryllar av roliga inslag från birollsinnehavarna. Där finns Melissa McCarthy som gör en skrikig och arg mamma till en klasskamrat till en av döttrarna. Missa inte den roliga outtaken med henne som spelas under eftertexterna. Megan Fox spelar den lyxprostituerade Desi och det blir några roliga scener med henne och Debbie. Speciellt en scen när Debbie ska känna på hennes bröst för att se om de är äkta var ganska kul. Den galne brodern från en i övrigt ojämn film Frankie go boom dyker upp som en av Pete's anställda. Skådisen heter Chris O'Dowd. Pete's och Debbie's respektive fäder spelas av filmens stabilaste skådespelare i Albert Brooks och John Lithgow. De klarar av komedi, men ingen av deras karaktärer är rent ut sagt roliga, de står mer för sorgliga historier i denna film. Jason Segel dyker också upp som en PT, personal trainer.

Apatow gör nästan precis samma sak som han brukar göra i sina filmer, men jag saknade det relativa djupet i denna film trots att den på ytan borde innehålla ett större djup än filmer som tex Forgetting Sarah Marshall (som jag älskar). Jag saknar också den värme för karaktärer och situationer som Apatows filmer brukar innehålla. Nu verkar det som att storyn har varit för personlig för honom så att han inte kunnat ha den distans som krävdes för att göra den bästa möjliga filmen på detta material. Som kirurgen som inte bör operera på en familjemedlem skulle Apatow kanske inte fått regissera filmen om hans familj (om det nu är det vi fick se)?

Jag borde kanske gillat denna film mer. Det kan mycket väl vara en film som är beroende på att man är på rätt humör för att uppskatta till fullo, men jag tycker nog att Funny people var klart bättre. Som det blev nu får denna godkänt men inte mer.

Jag ger This is 40 två avbetalningar på huset av 5 möjliga.

Betyg: 2/5

G. I. Joe: The Rise Of Cobra (2009)

Scarlett: He doesn't speak.
Ripcord: Why?
Scarlett: He doesn't say.

Om Sommarklubben är till för korkade actionfilmer träffade jag helt rätt med G. I. Joe: The rise of Cobra! Detta var inte bara dumt, vilket kan förlåtas och vara riktigt underhållande, se bara på Men in black eller Armageddon, men det var tråkigt också vilket inte är lika lättförlåtet.

Filmen är ändå gjord av Stephen Sommers som gjort de två extremt underhållande filmerna The Mummy och The Mummy returns. Där har han i och för sig en vettig om än enkel handling att jobba med, samt sköna skådespelare som Brendan Frazer, Rachel Weisz och John Hannah. I denna film har han en story som bygger på plastleksaker. Närmaste genren borde vara Comic Movie, men här finns delar av Sci-fi och Action också. Filmen har en namnkunnig men chanslös cast bestående av Channing Tatum, Sienna Miller och Joseph Gordon-Levitt. Arnold Vosloo, ni vet mumien i The Mummy-filmerna, är en av skurkarna och han stjäl de flesta scener han är med i.

Jag undrade länge vem som spelade Ana, jag kände igen henne men ändå inte. Det visade sig vara Sienna Miller som jag sett i filmen Interview med Steve Buscemi. Hade inte riktigt väntat mig henne i en actionfilm som denna.

Trots att jag satte på filmen fullt medveten om att detta skulle bli en urbota dum film hoppades jag ändå på en film med bra action, samt om jag hade tur lite kul dialog och gärna en riktigt bra skurk. Men tyvärr detta var dödligt tråkigt. Jag tyckte inte att Duke och Ripcord's gnabbande var speciellt upplyftande och bland skurkarna var Zartan med alldeles för lite, JGL var lite vek för den rollen och Sienna Miller var mest - vem är den där tjejen? Actioninnehållet var tyvärr inte heller så bra att det kunde höja filmen. Scenerna från Paris med två snubbar springandes i metalldräkter var verkligen inte bra och skurkarnas nya fantastiska vapen var mest skrattretande. Slutets attack på undervattensstaden med miniubåtar fick mig att nostalgiskt drömma mig tillbaka till Bondfilmerna.

Denna film konkurrerar på samma arena som filmer som Transformers och X-Men, men den är klart sämre än de två serierna. Transformers har maffigare och snyggare actionscener, X-Men bättre grundstory och karaktärer. Uppföljaren är kanske bättre? Sommarklubben lever vidare, men denna film får gärna bli glömd.

Jag ger G. I. Joe: The rise of Cobra en "nära" framtid av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Det är ju Sienna Miller!

The Best Of 2013 - So far

Vi har passerat den varmaste delen av året och går snart in i höstens mörker och vad kan passa bättre då än en liten topplista över de bästa filmerna från 2013 - än så länge. Denna lista är hastigt ihopsatt och dess inbördes ranking kan omvärderas många gånger före den definitiva årslistan för 2013 skrivs någon gång i vår. Dessutom kommer en massa mer film från 2013 tittas på under hösten och vintern, inte minst på den kommande filmfestivalen i november.

Så hära tycker jag just nu då...



10. Side effects

Steven Soderbergh ger oss medicin men den ger fel bieffekt.



9. Oz the great and powerful

Färgsprakande och skör som en porslinsdocka.



8. Bullet to the head

Sly är tillbaka med muskler och mord i sinnet.



7. Iron Man 3

Det finns bara en Robert Downey Jr, men alldeles för många Iron Man-kopior.



6. Trance

Ännu en "drömmar inom drömmar"-film. Inget är vad du tror.



5. Only God forgives

Mardrömslik våldsodyssé, lite lik Drive fast utan romantiken och handlingen.



4. The last stand

He's back!



3. World War Z

Skrämmande och smittsamt.



2. The way way back

Ljuvlig indy-film från Amerika.



1. Spring breakers

Nästan naket. Svettigt.





Men alla filmer platsar inte på topplistor. En del hamnar i bottenlistor. Hittills har jag sett tre ettor. De är After Earth, A good day to die hard och The great Gatsby (not so great actually...).

Vad tycker du? Rimlig lista? Bu eller bä? Kommentera gärna!