Visar inlägg med etikett Brandon Sanderson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brandon Sanderson. Visa alla inlägg

måndag 27 oktober 2025

"The Well of Ascension" by Brandon Sanderson


Det var svårt för mig att inte ha för höga förväntningar på Brandon Sandersons hyllade Mistborn trilogi. Hans författarskap är "top notch" och han gjorde något helt fantastiskt när han lyckades avsluta The Wheel of Time efter Robert Jordans olyckliga avsked. Till detta har jag sett fler än en eller två booktubers som ger alla tre Mistborn "10/10".

Den andra boken "The Well of Ascension" följer samma struktur som den föregående "The Final Empire". De har en kurva som en hockeyklubba. Länge en lägre nivå för att sedan explodera i slutet med en stark kurva uppåt. Tyvärr var den svåra andra boken i trilogin ett klart snäpp ner från första boken.

Oavsett "action" vs. "drama", "händelserikt" vs. "långsamt" börjar jag med karaktärerna, detta gäller extra mycket i denna genre. Fantasy utan fängslande karaktärer är sällan bra oavsett hur mycket "tv-spelsaction" de slänger in. Första bokens lysande stjärna Kelsier dödde i slutet av första boken och jag borde redan då ha anat var detta skulle leda.

Här i andra boken har vi tre huvudpersoner skulle jag säga; Vin, Elend och Sazed. Om det är svårt att hålla ner förväntningarna på Sandersons böcker är det än svårare att inte jämföra hans böcker mot Jordans och hans egna alster från The Wheel of Time. Det är något jag varken vill eller kan komma ifrån oavsett om det är rättvist eller ej. Sandersons "röst" kommer för alltid påminna mig om vad han gjorde med böcker 12-14.

Vin, Elend och Sazed var det ja. De är bra, jag håller på dem, oklart varför dock. Det är väl för att Sanderson skriver dem som några man ska hejja på. Men jämför med galleriet av karaktärer i WoT skulle de inte ens bryta in på någon topplista oavsett hur lång sådan jag skulle sätta upp. Det är ett projekt för en annan gång för övrigt, kanske vid nästa läsning av serien?

Är Vin en bra beskriven karaktär ens? Hon är typ starkast i världen men fortfarande här i bok två är det ett evigt tjat om hennes dåliga självförtroende. Elend är en ganska ointressant naiv idealist som snarare irriterar än skapar en livslång kärleksrelation med mig, läsaren. Sazed var spännande i första boken (kanske den näst mest intressante efter Kelsier, eventuellt i konkurrens av Marsh). Men här spenderar han hela boken med att våndas över olika religioner, hans egen tro och hans kärlek till terriskvinnan Tindwyl. Javisst, gulligt med deras relation men det räcker som en krydda, inte en huvudrätt. Ett kärlekspar som inte var speciellt gulligt var Vin och Elend. Deras relation beskrivs som om den vore tagen från en sliskig tonårsserie på TV4s eftermiddagssändningar. Detta eviga "will they, or won't they". Sablans tråkigt att läsa!

Ok, så handlingens intensitet över boken kan beskrivas som en hockeyklubba. I princip allt som händer för att föra huvudhistorien framåt trycks ihop i den sista sjättedelen, och det är varken berättartekniskt ekonomiskt eller upplevelsemässigt lyckat. De första fem sjättedelarna hade kunnat vara bra om karaktärerna och deras utmaningar hade varit engagerande, men detta är mycket segare än "the slog" någonsin var i WoT, till och med mer än bok 10!

Detta är "slog" på riktigt. Under hela boken är huvudstaden Luthadel under belägring. Vi får evighetslånga diskussioner om stadsskick, vem ska vara kung och varför, hur ska vi klara oss undan att bli anfallna osv. Va fan, boken är nästan 800 sidor med pytteliten font. Det politiska i WoT finns där som en kontext, omnämnt i förbifarten, som en krydda, sällan som själva huvudsaken. På detta får vi Vins evighetslånga grubblerier om sina förmågor och hennes roll. Sazed och Twindyl spenderar hundratals, om inte tusentals, sidor att diskutera religion. Vilket för övrigt inte leder någon vart. Såklart.

Till sist är jag inte ett stort fan av magisystemet. Alla magiker är olika starka "bara för att". Det är bara si eller så på något sätt. Vi hör sällan om att de tränar sig eller gör något för att bli starkare, bättre, mäktigare, mera fantastiska. Visst Vin tränade med Kelsier i första boken men det var det lilla och efter det har hon vuxit i styrka allt eftersom handlingen krävt det, lite väl mucket "deus ex machina" över det hela. Och vad tusan var det där i sista kapitlet? Elend, en vanlis, blir en Mistborn bara genom att äta en liten metallbit? Tala om en manlig "Mary Sue"... "Gary Stu"? "Marty Sue"?

Nej, tyvärr, detta var inte så bra. Det tog mig en lång tid att läsa igenom och då körde jag mycket talbok ändå. Boken läses av den ypperliga Michael Kramer, som med sin fru Kate Reading för övrigt läst in hela WoT, alla femton böcker.

Betyg: 2/5

PS, jag läste min revy från i våras på första boken, The Final Empire, efter jag skivit klart texten ovan, och jag ser att det är mer eller mindre en kopia. Ber läsarna om ursäkt. Kan dock notera som svar på min egen spaning att denna bok inte gjorde världen speciellt mycket större...

måndag 28 april 2025

"Mistborn: The Final Empire" by Brandon Sanderson


"Tsundoku: the practice of buying a lot of books and keeping them in a pile because you intend to read them but have not done so yet; also used to refer to the pile itself."

Japp, jag tsundokar en hel del. Inte minst Brandon Sandersons böcker. Jag blev så förtjust i hans mästerliga sista tre böcker av The Wheel of Time. Så, nu har jag cirka femton av hans böcker i bibliotekshyllan... Det blir lätt så. Tsundoku.

Jag gav mig på Brandons första bok Elantris (2005) för flera år sedan, men den var vrång mot mig. Nu har jag istället läst den första delen av Mistbon-trilogin - The Final Empire (2006). Den och många andra av hans böcker har stått i bokhyllan och gjort sig fina för att få mig att läsa dem.

Jag hade mycket höga förväntningar inför läsningen då Brandon Sanderson oftast hyllas av fans av fantasy. Och jag kommer för alltid vara ett fan jag också för att han avslutade WoT på ett så värdigt och finjusterat sätt. 

Tyvärr blev jag inte blown away av The Final Empire. Det började bra, som en bang mitt in i handlingen. Ingen liten by på landet med några ungdomar och så kommer det en magiker och säger till dem att de måste gå iväg och lämna allt... Nej vi kastas in en mörk och otäck värld och möter den lilla pojkflickan Vin, "a street urchin" som det står på Wikipedia. Men ganska snart segar boken till sig rejält. Det är i sig lite lustigt med tanke på att folk pratar om "the slog" i början av andra halvan av WoT… Här var det en egen sorts slog som bredde ut sig som ett regn av svart aska över läsningen. Jag messade Daniel med 200 sidor kvar av boken att jag inte var imponerad. 

Men det hämtade sig rejält mot slutet och jag var åter igen helt engagerad under de sista kapitlen, som lästes fort, fort. Jag började skönja Brandons grundidéer med historien. Jag är sugen att läsa vidare och andra bokens titel antyder vad den kan handla om - The Well of Ascension.

Precis när jag just startat boken skickade Daniel en länk där en tjej lagt ut ett inlägg om en trilogi där alla tre böckerna är 10/10. Det var Mistborn. Så, boken går som sagt hem hos många fans... Varför inte lika mycket hos mig undrar jag förtvivlat. Jag tror att jag kanske blivit lite "förstörd" av att ha läst WoT. Det är svårt att inte jämföra den med andra fantasy när jag har en värld etsad in i min hjärna. 

Magisystemet i WoT är överlägset det i Mistborn. Båda är "hard-rational magic" men i WoT är det organiskt och känns mer naturliga på något sätt. Inledningsvis kan magin i WoT upplevas som oförståelig, men det beror på att nästan all text är skriven ur olika karaktärers pov och inledningsvis förstår de (flesta) inte världen de lever i. 

Här i Mistborn känns magin det mer som skills man kan få i ett dataspel eller kanske ett brädspel. Det etableras aldrig på ett bra sätt hur starka olika karaktärer är inom magin. I slutet av boken är Vin mycket stark men jag missade helt hur hon kom dit från hur hon var i inledningen av boken. Det var som att hon hittat en "potion" på golvet i en rum och plockat på sig den och "snap" nu var hon stark... Det där med att svälja metall är inte det största problemet, utan mer vad magikerna kan göra med sina krafter och hur. Jag tyckte inte att det var så spännande som världsbygge och actionscenerna kändes som dataspel som beskrivs i ord. Både The Lord Ruler och hans Inquisitors var också gravt underutvecklade. Det blir inte lika spännande när man som läsare inte förstår vidden av de ondas krafter. 

Sen har vi karaktärsbeskrivningarna. Här saknar jag verkligen WoT där personerna sitter stenhårt och exakt, precis som i Firefly och Buffy för övrigt. Trots att jag läst den första av tre tegelstenar känner jag att jag endast lärde känna två karaktärer bra; Vin och Kelsier. Resten i besättningen är diffusa och jag skulle inte kunna redogöra för vad de heter eller deras allomancy-förmågor utan att ta hjälp av the internets. Det är lite förbluffande. Jag hoppas att detta är en effekt av att detta endast är Brandons andra bok. Det blir kanske bättre.

Storyn är också rejält begränsad, även om världen i boken känns stor, så är det mer eller mindre en heist-book. Jag utgår från att bok två och tre ökar på scope och stakes. Miljön till sist var mest deprimerande. Precis som med magin och fajterna kändes det som något som taget från dataspelsvärlden.

Men det fanns som sagt en hel del att gilla också. Mest spännande var Vins karaktärsutveckling. Jag gillade hennes tid vid hovet. Hennes och Kelsiers relation var fin, även den lite smått begränsad, men ett steg i rätt riktning i alla fall. Lojalitet är ett viktigt inslag i boken vilket jag uppskattar. Jag tror att det återstående två böckerna har potential att utveckla världen och på så sätt göra denna första bok bättre i efterhand.

Betyg: 3/5 


söndag 25 augusti 2013

"A Memory Of Light" by Robert Jordan and Brandon Sanderson



I somras läste jag den fjortonde och sista delen i Robert Jordans fantasyepos The Wheel of Time. Vilken avslutning! Vilken grej. Jag började läsa första boken på en flygresa hem från nordamerika våren 1995. Det är drygt 18 år sedan. Under hela denna tid har The Wheel of Time funnits i mitt huvud, mer eller mindre långt fram i medvetandet. Jag har sedan den allra första boken fantiserat och spekulerat om hur slutet skulle se ut. Hela serien består av fjorton böcker plus en prequel. Jag har läst drygt fyra miljoner ord utspridda på nästan 12 000 sidor.

Jag ser Robert Jordans serie som tre enheter. Den första består av de första sju böckerna som är otroligt bra enligt min mening. Sedan kommer bok åtta till och med tio där Jordan tappar tempo och fokus på huvudpersonerna. De böckerna är fortfarande bra eftersom man som läsare får återbesöka världen och träffa favoriterna men böckerna håller helt klart lägre genomsnittlig kvalitet än de första sex. Den sista enheten är Jordans sista (bok elva) samt det tre avslutande böckerna som skrivits av Brandon Sanderson.

Tidigt trodde fansen att serien endast skulle bli sju böcker, men sedan adderades bok efter bok och Jordan blev anklagad för att mjölka fansen på pengar. Samtidigt blev han diagnostiserad med en ovanlig och dödlig sjukdom och sen dog han före han hunnit skriva klart serien. Roberts änka och tillika editor hyrde då in Brandon Sanderson för att skriva klart serien. Jordan hade lämnat efter sig story boards, inspelade instruktioner, anteckningar i massor samt seriens epilog som han helt skrivit färdigt.

De tre avslutande böckerna blev en fulländad succé i mina ögon. Sanderson gav serien en välbehövlig vitamininjektion. Han ökade tempot och istället för att bara skapa nya trådar började händelserna knytas ihop mot det ofrånkomliga slutet Tarmon Gai'don - The Last Battle. Sanderson har också fått in en lite mer humoristisk ton i vissa delar av berättelsen. Mycket passande och en återgång till de inledande böckernas ton.

Vad kan man säga om sista boken då? A memory of light. Den magnifika avslutningen med Rands fajt mot The Dark One kom till slut ner på pränt. Jag tycker boken är suverän, men samtidigt kan jag förstå de fans som saknar specifika "scener" som de fantiserat om. Scener där olika karaktärer ses för en sista gång och "tar farväl" eller att fans är besvikna på vissa av upplösningarna på händelsetrådar som startats i tidigare böcker. Jag tycker tex att slutet för Padan Fain var lite skruttigt. Det är en tråd som startades i ett av de första kapitlen i den allra första boken. Men samtidigt som det finns kritik, framför allt för saker som inte kommit med, så känner jag att detta nästan var ett omöjligt uppdrag och i det perspektivet tycker jag att Sanderson lyckats osannolikt bra med boken.

I vissa av de tidigare böckerna har det funnit beskrivningar över stora slag men allt som oftast har detaljerna i slagen hoppats över, som ofta är vanligt inom fantasylitteraturen. I denna den sista boken får vi följa The Last Battle in i minsta detalj och karaktärsutveckling sker under och i slaget. Normalt sett brukar jag läsa ett kapitel eller två per gång, de brukar vara cirka 15-20 sidor. Men sedan kommer man till kapitel 37 på sidan 617 och där startar kapitel "The last battle" som är 190 sidor långt. Quelle magnifique!

En bit in i den sista striden började det se ganska mörkt ut för ljusets styrkor och då började jag bli orolig. Hur skulle det gå för vännerna? Jag undrade om detta skulle bli som i Sagan om ringen där ingen av de viktiga karaktärerna dör, eller, ve och fasa, skulle det bli som i Game of thrones där ingen är helig och vem som helst kan dö. Jag ska väl inte avslöja allt för mycket här men svaret var inte någondera, men framför allt inte det första svaret. Det blev dammig i rummet både en och två gånger under läsningen. Argh, varför...

Till slut lästes boken ut nere i värmen på den Sicilianska östkusten. Sagan var slut. Den hade funnits i mitt huvud i arton år. Vilken sällsam känsla. Vilken tomhetsskänsla. Det var en separationsångest som var större än när jag läst ut sista Harry Potter-boken till och med. Vad göra nu tänkte jag... Jag ska nog ta och lyssna på talboken. Börjar med första boken i veckan som kommer! Yipee, Rand al'Thor, Mathrim Cauthon, Perrin Aybara, Egwene al'Vere, Nyanaeve al'Meara, Moiraine Damodred, Lan Mandragoran, Elayne Trakand, Min Farshaw och Aviendha, here I come... Again.

tisdag 4 oktober 2011

"The Gathering Storm" by Robert Jordan and Brandon Sanderson




Nu ska jag ta med er på en tidsresa tillbaka till Skövde på 70-talet. När jag och mina systrar var små läste vår far högt ur "Sagan om ringen". Det var en fantastisk värld med alver, dvärgar och trollkarlar som målades upp. Under högstadiet och gymnasiet läste jag om trilogin flera gånger. Silmarillion och andra verk av Tolkien slukades också. Jag drömde mig in i den fantastiska världen, men jag höll mig bara till Tolkiens värld, jag läste ingen annan fantasy.

Hoppa fram till 1995 då jag skulle flyga hem från Montreal och saknade en god bok att läsa. På en gigantisk bokhandel blev jag tipsad av en ung tjej om Robert Jordan och hans fantasy-epos "The Wheel of Time". Jag köpte de första böckerna i serien och blev omedelbart förtjust i Jordans skapelse. De första sex böckerna var mycket, mycket bra. Sedan tappade Jordan tempo i sin berättelse och de efterföljande böckerna blev lite sega. Storyn stod och stampade på stället. Sen blev han sjuk! Dödligt sjuk. Robert Jordan dog 2007 med ett oavslutat verk liggande på sitt arbetsbord.

Jämmer och elände. Miljontals fans världen över sörjde. Alla ville veta hur det skulle gå. Jordans väv av historietrådar är mer komplex än Tolkiens saga och alla huvudtrådar var oavslutade. Nästan alla karaktärer är djupa med både bra och dåliga sidor, medan i Tolkiens sagor allt är svart eller vitt. Kvinnor har en större roll i Jordans värld, en annan skillnad jämfört med Tolkien.

Jordan hann lyckligtvis skriva centrala delar av avslutningen. Till detta hade han dikterat handlingen för de avslutande böckerna och på så sätt förberett för någon annan att avsluta hans livsverk. Robert Jordans änka valde sedermera ut en ung fantasy-författare för att sammanställa bokserien, Brandon Sanderson.

Jag har nu läst den första av de tre böcker Brandon Sanderson kommer skriva, vilken också är den tolfte delen i serien (av totalt fjorton). Sanderson skriver mycket bra. Boken hade ett högre tempo än Jordans senaste och flera händelsetrådar avslutades. Sanderson har en skön stil som förvaltar Jordans arv med en extra touch av humor. "The Gathering Storm" stillade alla farhågor över att Jordans värld skulle splittras av en ny författare. Det är tydligt att hela eposet nu börjar knytas ihop. Boken avslutas med en otroligt häftig batalj där en av våra hjältinnor får skina i solen extra mycket.

Jag ser nu verkligen fram emot de två avslutande böckerna i kampen mot mörkrets härskare.