48 Hrs. (1982)

Reggie: I've been in prison for three years. My dick gets hard if the wind blows.

Det blev inte så mycket film under semesterresan till Sicilien. Jag såg några filmer som ska ingå i nästa stora projekt, som jag för övrigt ska annonsera på fredag. Annars såg jag och Frans bara på en enda film. Han hade med Netflix på datorn och en sen kväll när jag blev sugen på lite nostalgi lånade jag skärmen och letade efter en komedi eller actionrulle. När jag såg 48 hrs. i listan tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och se en action-komedi från det underbara filmdecenniet 80-talet.

Jag kom ihåg denna tidiga 80-talsfilm som en riktigt rolig rulle och jag skulle kunnat svära på att den var jättebra. Men ack, tiden förvanskar alla gamla sanningar. Komedi är en färskvara och mitt sinne har sett så många filmer sedan jag såg denna. Tyvärr visade det sig att denna film inte alls levde upp till mina förväntningar som byggts upp genom minnets förlåtande behandling.

Handlingen påminner lite om en annan favorit från 80-talet, Stakeout, men jag vågar inte ens gå i god för att den fortfarande är bra! Dialogen i 48 hrs. är stabbig och Nick Nolte skriker ut sina repliker helt onyanserat. Detta var kanske Eddie Murphys genombrottsfilm och han besitter en viss charm, men den biter inte lika mycket på mig nu för tiden som då. Det är mest en massa svordomar och sexskämt, men dessa känns förstelnade och daterade. Actioninnehållet är inte något att hänga i julgranen, trots att filmen är regisserad av en av veteranerna inom actionfilmens värld Water Hill.

Nej, det mest älskvärda i denna film är faktiskt alla välkända ansikten i biroller. Man skulle kunna köra ett drinking game på denna film, ta en drink varje gång ett känt ansikte kommer upp. Vi har David Patrick Kelly från Walter Hills The Warriors där han spelar den lille elaka marodören Luther. Här heter han också Luther vilket knappast kan vara ett sammanträffande. Eftersom han blev dödad i slutet av The Warriors måste någon dock tänkt fel där. Också från The Warriors, och tillika Dexters pappa, ser vi James Remar som skurken i 48 hrs. I The Warriors spelar han den lustigaste gängmedlemmen Ajax. Sen har vi Brion James som spelar androiden Leon i Blade runner från samma år som 48 hrs. Och till sist har vi Sonny Landham som var med i både The Warriors och Southern comfort men som framför allt spelade Billy i The Predator. Har jag missat någon? Skriv in i kommentarerna!

Nej, det är helt klart riskfyllt att se om gamla filmfavoriter. En del klarar av tidens test galant men flera faller ner från den upphöjda plats de har i minnets skimmer till en mer realistisk bedömningsnivå. 48 hrs. får nu ett knappt godkänt betyg, den levde inte upp till förväntningarna. Jag ger 48 hrs. två steg lägre på betygsskalan än vad jag hoppats den skulle få anno 2013.

Betyg: 2/5 

Parker (2013)

Parker: I don't steal from anyone who can't afford it, and I don't hurt anyone who doesn't deserve it.

När jag spekulerade i att actionfilmen har fått ett uppsving i och med filmer som The last stand och Bullet to the head visste jag inte hur rätt jag hade. Nu har nämligen ännu en riktigt schysste actionfilm dykt upp. Denna gång är det inte en gammal actionhjälte som axlar huvudrollen utan en av de nyare i Jason Statham. Däremot är det en riktigt gammal räv som gjort filmen. Taylor Hackford som stod bakom klassikers som En officer och gentelman och den gravt underskattade Against all odds med Jeff Bridges, James Woods och Rachel Ward, har regisserat Parker.

Filmen bygger på en av böckerna, Flashfire, i författaren Richard Stark serie om den duktige bankrånaren Parker. Statham spelar här Parker som blir lurad av ett gäng skurkar som han gjort en stöt med och lämnas för död vid kanten av en landsväg. Parker har dock en ängels tur och ett mycket gott läkekött och han klarar (såklart) livhanken, flyr från polisen och börjar planera sin hämnd. För som han säger, om man inte lever efter vissa principer blir allt kaos och kaos är inte trevligt. I sin jakt på hämnd tvingas han samarbeta med den pengadesperata fastighetsmäklaren Leslie Rodgers i Palm Beach, spelad av ingen mindre än Jennifer Lopez.

Parker håller ett högt tempo och actionscenerna är manligt brutala, köttigt blodiga och riktigt bra. Jag gillade bland annat en scen där Parker motar en kniv med handflatan istället för att bli knivad i halsen. Det är ett rimligt försvar som man sällan ser i liknande scener i actionfilmer.

Jag är ganska neutral till Jason Statham. Jag tycker han har varit ok i det jag sett av honom, men här är han rent ut sagt cool. Han är mer eller mindre perfekt för rollen som Parker i alla fall. Jennifer Lopez är som vanligt bra. Hon ger sin Leslie en full karaktär och en trovärdig bakgrund. I en scen mellan henne och Parker inne på hennes kontor är hon extra bra. Hon spelar tuff men man ser i de små gesterna och darret på handen när hon dricker sitt vin att hon är rädd. Små detaljer kan tyckas men det är de som lyfter en film som denna.

Bland skurkarna ser man bland annat stenen från Fantastic 4. Han är bra. Var med i någon polis-tv-serie också. En sliten Nick Nolte med en röst som förtäljer om mången whiskey shots syns också i en biroll. Som vanligt är det roligt när Sweden nämns i utländska filmer. Denna gång, som så många andra gånger, blandade de ihop oss med Schweiz, men ändå inte.

Om du är sugen på en actionpackad thriller om dåliga och mindre dåliga skurkar som är i luven på varandra så kan du ge Parker en chans. Den levererar ända fram till det överraskande slutet. Jag har bara en fråga kvar till Parker: A three way?

Jag ger Parker tre hederskodex av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Några andra filmbloggare har också sett filmen. Fiffis filmtajm skriver om sina tankar idag, och herrarna Filmitch och Flmr har redan varit i farten.

Gangster Squad (2013)

Jerry Wooters: Go home, Max. Now!

Filmen för denna månads träff med de förträffliga Filmspanarna blev Gangster Squad. Vad kunde man förvänta sig av en film som den? Den har en imponerande skådespelareensamble i form av Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Sean Penn, Nick Nolte, Mireille Enos, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi.

Filmen bygger enligt förtexten på verkliga händelser (mycket löst skulle jag säga). Vi befinner oss i Los Angeles i slutet av 40-talet. Gangstern Mickey Cohen har korrumperat nästan hela poliskåren och stora delar av domarkåren. En hemlig styrka sätts ihop vars mål är att förgöra ganstern till alla pris.

Man kunde kanske förvänta sig en De omutbara - del 2? Och det fick man. Denna film påminner inte så lite om Brian De Palma's gamla klassiker med Sean Connery och Kevin Costner till innehållet. Men inte till stil!

Man kunde kanske förvänta sig en våldsam och mörk film? Och det fick man delvis. Filmen inleds väldigt våldsamt, men den ändrar obemärkt karaktär ganska snart och blir mindre mörk och därmed mindre realistisk och relevant.

Man kunde kanske vänta sig en film noirig ganster-thriller i samma stil som Chinatown? Men nej, det fick man inte. Denna film andas inte alls lika mycket realism i miljö eller karaktärer. Gangster squad är som en mix av genrer. Den är glassig och snygg på ytan, som Ryan Goslings kostym med tillhörande hatt. Ibland är den brutal och då närmar den sig det skitiga och mörka, men mestadels är den artificiell. Den gav mig en liten vibb av filmer som de gamla Batmanfilmerna (Burton's) eller varför inte Watchmen även om den är inte lika stilistisk som de.

När jag såg filmen satt jag mest och log med hela ansiktet. Den är som en bra äventyrsfilm, underhållande och glittrande, men i efterhand har den svalnat tämligen snabbt. Den hade inte så mycket innehåll.

Skådespelarna var helt ok. Favoriter som Ryan Gosling (väldigt ljus röst), Emma Stone och Josh Brolin passerade revy utan att varken utmärka sig eller göra bort sig. Jag kände igen den erfarne prickskytten, men kunde inte placera honom tills Fiffi vänligt nog upplyste mig om att det var den gamle T-1000 bekantingen Robert Patrick. En för mig okänd skådespelerska dök upp i filmen, i en roll som klippt och skuren för allas vår favorit Jessica Chastain. Det var Mireille Enos spelade den delvis mustiga rollen som Connie O'Mara, och hon var bra, väldigt intressant. Hoppas att hon får chansen i fler filmer.

Jag måste nämna några ord om Sean Penn som spelar skurken Mickey Cohen. Penn har figurerat på en av mina listor nyligen. Han spelar över nåt helt otroligt i denna roll, antingen för komisk effekt (jag skrattade inte) eller så var det bara för att show off (ännu värre skäl). Problemet som jag ser det med detta överspel är att han inte bryr sig om sin karaktär. Vem om någon i filmen ska måna om Mickey Cohen? Rollen och karaktären behandlas respektlöst och det är ett av de största problemen med denna typ av over the top performances.

Detta gott folk var en film som kommer falla i glömska, men jag kan ändå inte helt bortse från att jag fann den underhållande. Mitt fåniga leende under visningen avslöjade mig. Jag skulle kanske inte rekommendera den för alla och envar, men för dem som gillar genren (vilken den nu än var), tidseran som behandlas eller varför inte några av skådespelarna kan detta vara ett stabilt val.

Jag ger Gangster squad tre överdrivet blodiga scener av fem.

Betyg: 3/5

Som vanligt lägger alla filmspanarna upp sina revyer om filmen samtidigt vilket underlättar för dig att få en bred och heltäckande beskrivning av filmen i fråga. Ett bättre sätt att mångsidigt belysa en film är nog svårt att hitta på internet. Yay! Här hittar du de övrigas texter:

Sofia på Rörliga bilder och skrivna ord

Johan på Jojjenito - om film

Jessica på The Velvet Café

Rebecca på Djungeltrumman

Fiffi på Fiffis Filmtajm
Syndare i filmparadiset