Uppföljaren till Jumanji: Welcome to the jungle (2017) är lika lekfullt underhållande med galna upptåg och ett överflöd av glimten i ögat som föregångaren. Detta är en perfekt film för fredagskvällen om man vill ha ett mustigt äventyr med en massa humor.
Personligen håller jag denna som snäppet lägre än föregångaren. Mest för att de två nya figurerna, spelade av Dannyarna DeVito och Glover, inte adderar speciellt mycket utan snarare "stjäl" tid från de jag vill se mer av; Dwayne "The Rock" Johnson, Karen Gillan, Kevin Hart och Jack Black. Även Awkwafina har tillkommit i stjärn-casten. Hon är hyfsat underhållande men jag håller det ursprungliga gänget som filmernas styrka. Första halvan lider av uttunningen, men den senare delen av filmen kompensera så att vi kommer upp i närheten av första filmens nivå.
Jag har en känsla av att denna film fokuserar lite mer på action är karaktärer och humorn.
Men som helhet är detta helt klart mycket trivsamt. För er alla som låter er underhållas av lättviktiga underhållsfilmer är detta ett bra alternativ. Se den gärna tillsammans med den förra filmen.
Jumanji: Welcome to the jungle är en varmhjärtad actionkomedi med den underbare stenen Dwayne Johnson i huvudrollen. Jag får här erkänna att jag inte sett den första filmen från 1995, den med Robin Williams. Enligt en källa var den mer skrämmande än humoristisk. Den nya filmen är i alla fall mer en komedi än något annat och som sådan är den mycket lyckad. Detta är den perfekta filmen för fredagskvällen efter en god middag och en lång arbetsvecka.
Dwayne Johnson fortsätter att imponera. Han är charmig som få och spelar sin roll med en perfekt balans av ärligt allvar och lekfull glimten i ögat. Han backas här upp av den mycket underhållande Kevin Hart, den orättvist hatade Jack Black och så charmiga Karen Gillan. Henne har jag knappt sett förut. Visst, jag vet att hon spelar den blå systern i Guardians-filmerna men där är hon så sminkad att man har svårt att känna igen henne. Hon är en frisk fläkt, dansar bra. Jack Black spelar en självupptagen tonårstjej som är av typen "snyggast och mest populär i skolan". Han gör det på ett glimrande sätt och mycket av humorn i filmen, både den under bältet och den lite mer sofistikerade, kommer från honom. Kevin Hart är en stor skådespelare och han gör bra ifrån sig även om hans roll känns som den minsta av de fyra. Bäst av alla och filmens kapten är ändock The Rock. precis som i Baywatch sitter jag och blir mer och mer småförtjust i honom. Han är för skön helt enkelt. Hatten av för honom.
Kul film som inte kommer gå till historien för dess komplexa eller "viktiga" handling. Dess uppgift är att underhålla för stunden och det lyckas den med utmärkt. Job well done, film!
Jag ger Jumanji: Welcom to the jungle tre dansfajter av fem möjliga.
Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.
Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.
Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.
Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.
Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.
Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.
Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.
Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.
Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!
Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:
Charlie: It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous? More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age. They make very superficial judgements.
Tre tropes
A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.
B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)
C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men ingen verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...
Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".
Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...
Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.
Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.
En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...
Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.
Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.
Betyg: 5/5
Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.
The School of Rock? Denna film har skapat en del förvirring hos mig genom åren. Jag har blandat ihop filmen regissör. Cameron Crowe eller Richard Linklater? Javisst, det är den senare. Tyvärr. Linklaters forte är pratfilmer och indyfilmer. När det handlar om dramakomedier med ett stort hjärta som handlar om musiker är uppenbarligen Cameron Crowe bättre.
Ok, nu var det alltså Linklater. Vad har han då att erbjuda i denna film? Framför allt två irriterande skådespelare. Först och främt har vi en absurt överspelande Jack Black. Han beter sig som en sinnesstörd med sprattelsjuka. Man vill bara skicka honom till psyket och en dos med elchocker. Sen har vi tjej som alltid får spela andrafiolen - Joan Cusack. Hon brukar aldrig vara speciellt bra och här är hon tämligen usel. Hennes finaste stunder är kanske Grosse Pointe Blank och Sixteen candles?
Filmen hade trots allt potential. En udda vikarie i en John Keating-liknande roll ruskar om ett gäng ung studenter och visar dem musik som en konstart. Men filmen saknar allt som Döda poeters sällskap hade. Humorn är allt för simpel, allvaret är i princip obefintligt och slutet är för tamt. Och då är det ändå de sista tjugo minuterna som lyfter filmen lite i alla fall. Lyfter den upp från bottenskrapet.
Nej Richard, detta var inte ok. Gå hem och fortsätt att filma på Boyhood 2 istället! Manhood?
Jag ger The school of rock med nöd och näppe två livekonserter av fem möjliga.
Townsperson: They're making it out worse than it really is. He only shot her four times, not five.
Bernie är en lite bortglömd film från den solida regissören Richard Linklater. Filmen bygger på en osannolik men sann historia som utspelades i den lilla staden Carthage i Texas i slutet av 90-talet. Bernie Tiede var en allmänt älskad medborgare som plötsligt en dag anklagades för mordet på en gammal rik änka som han hjälpt och umgåtts med under en längre tid. Han arbetade på en av stadens begravningsbyråer och han var aktiv inom kyrkan och det verkar som att de flesta i staden inte kunde tänka sig att han skulle kunnat begå ett brott.
Filmen har suveräna skådespelarinsatser. Det är lätt att överdriva och hylla skådespelare i tid och otid, men i detta fall stämmer det faktiskt. Filmen lever också helt och hållet på dessa skådespelare. Historien är om än intressant lite träig och inte så värst kul, men det kan bli en bra film ändå. Och detta är en bra film.
I huvudrollen ser vi Jack Black i hans kanske livs roll. Han är som född att spela den homosexuelle och udda figuren Bernie. Den galna Jack Black som så många stör sig på är långt borta i denna tolkning. Han är riktigt bra. Mordoffret Marjorie Nugent spelas av giganten Shirley MacLaine. Och sist men inte minst, och den största anledningen att jag såg filmen, har vi Matthew McConaughey i rollen som den lokale åklagaren. McConaughey är fasiken en av de bästa skådespelarna just nu. Han är så skön i denna roll att jag ler bara när jag tänker på honom.
I övrigt är filmen småputtrigt trevlig, det är en drama men den är samtidigt hysterisk rolig i vissa scener. Jag gillar filmer där "det lilla livet" i USA kommer fram. Livet långt från storstäder, maffia, våld och actionfilmer. För er som sett David Lynch's The straight story vet vilka miljöer jag tänker på. Det är landsbygden där folket är reko och goda innerst inne. Tills en dag vargen i ulvkläder tittar fram.
De skarpa skådespelarinsatserna gör att filmen är behaglig att se, men den gav inte mig något större intryck trots allt. Jag tyckte handlingen var lite för trälig. Linklater har dock lekt lite med filmtekniken. Stora delar av filmen sker via intervjuer med "riktigt fôlk" och det är ofta riktiga människor från Carthage som vi ser på skärmen, inte skådespelare. Det är ett fräscht grepp som ger filmen en dokumentär känsla. Hela filmen är som ett långt reportage på nyheterna men med lite mer scener bakom kulisserna än normalt.
Filmen är bättre än mitt betyg kanske antyder och vissa av er kommer med säkerhet ha mer nöje av den än vad jag fick. Jag ser en mycket stabil film som inte tilltalade mig personligen helt enkelt. Men jag ger den godkänt och därmed blir det två begravningar av fem möjliga för Bernie.
Sommarklubben! Steffo borta på Flmr kör just nu Sommarklubben. Han tittar på gamla godingar. Direkt när jag såg benämningen "Sommarklubben" visste jag att det passar till mina sommarfilmer också. Själv tar jag med mig nyare filmer som jag av olika anledningar inte sett än på semesterresan. Det är filmer som är så förväntat jaha-iga att de kan passa att ses på en ipad i sommarstugan. Det kan vara komedier eller actionfilmer som jag känner att det kan vara ok att inte se på stor skärm. Filmer som jag misstror lite. Nåväl, även om jag har en annan definition av begreppet "Sommarklubben" än vad Steffo har, så kör jag nu igång min egen "Sommarklubben".
Första filmen ut är komedin (?) The big year. Komedi skriver jag då huvudrollerna är besatta av Jack Black, Steve Martin och Owen Wilson. Något av ett dream team inom komedi (speciellt om man är en Hollywood-mogul). Det lustiga med denna komedi är dock att den inte är en komedi. Detta är en tämligen seriös drama, med några humoristiska scener. Det är också en film som bygger på en bok och det är en BOATS-film (bygger på en sann historia).
Filmen handlar om det spännande ämnet fågelskådning. Jag har faktiskt en gång provat på seriöst fågelskåderi med min svåger Calle, en fågelskådare av stora mått. Jag har gått upp i natten och åkt ut till en sjö och suttit i ett fågelskådartorn. Som alltid är det roligare att vara med och testa hobbies med folk som är kunniga och entusiastiska. Dessutom var morgonkaffet till soluppgången spektakulärt gott.
Jack Black spelar Brad Harris, en uttråkad datatekniker som gör ett seriöst försök att slå rekordet i antal fågelarter som en fågelskådare sett under ett kalenderår inom USA's gränser. Owen Wilson's Kenny Bostick innehar rekordet med 732. Att försöka sig på rekordet kallas tydligen i dessa kretsar "a Big Year". Steve Martin spelar Stu Preissler en framgångsrik affärsman som pensionerar sig för att själv köra ett "Big Year". Bostick gör dock allt för att få behålla rekordet, eller slå sitt gamla rekord...
Självklart handlar filmen om mer än fågelskådning, även om nästan varje scen i hela filmen utspelas under fågelskådning, eller färden till fågelskådning, eller resan hem från fågelskådning... Ja, ni förstår. Under ytan handlar filmen om vad som är viktigt i livet, om förhållanden, brustna äktenskap och nya relationer. Om vänskap och tävlingsinstinkt. Om att få bli ihågkommen för något.
Fripp Funderar: hur tänkte de när de diskuterade denna film? Låt oss göra en film av denna ganska seriösa bok om tre killar som spenderar ett helt år att jaga fåglar över den nordamerikanska kontinenten. Låt oss sedan ta in Jack Black, Owen Wilson och Steve Martin. Och låt oss sedan inte göra en komedi. Men låt oss göra en trailer och poster som gör att biopubliken tror att det är en komedi...
Ok, jag blev lite besviken på att detta inte var roligare. Samtidigt är det ett ganska bra, gullig och intressant drama som är väldigt snäll (familjefilm!). Själv behöver jag lite mer för att ryckas med, men som en film i "Sommarklubben" var den helt ok.
Jag ger The big year två snowy owls av fem möjliga.
I left a piece of skin in a movie theater once so it could watch movies all its life.
The squid and the whale var en av 2005 års bästa filmer och den film som gjorde att jag upptäckte Noah Baumbach. Hans uppföljare blev Margot at the wedding. Men detta är mycket mer än bara det efterföljande filmprojektet av Baumbach, filmerna knyter an vid varandra och de kan mycket väl beskriva samma familj och historia.
Nicole Kidman spelar Margot som tillsammans med en av sina två söner åker till barndomshemmet för att hälsa på systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) som ska gifta sig med Malcolm (Jack Black). Margot och systern Pauline har ett komplext förhållande med många outredda oförätter och outtalade känslor. Pauline och Malcolm har sina issues. Margot är olyckligt gift och funderar på att skiljas med sin man Jim (John Turturro). Och till råga på allt skaver det i mor-sonrelationen mellan Margot och Claude (Zane Pais).
Margot
Om The squid and the whale var en varm dramakomedi om en familj med två separerade föräldrar som visar hur det påverkade de två sönerna, så är Margot at the wedding en kall drama med vissa lite småroliga scener om en än mer dysfunktionell familj. Jag blir nyfiken över hur mycket av denna film som är självbiografiskt. Portträttet av mamman, Margot, är allt annat än smickrande. Denna film är mer intressant än mysig. Jag tycker att den är för hård för att den ska kunna bli en favoritfilm, men den gör att du som åskådare lämnar filmen med en hel del tankar i huvudet.
Slutscenen var mycket annorlunda och jag undrar hur Margot tänkte där...
Paulie och Malcolm
Skådespeleriet är överlag bra. Jack Black spelar här en dramatisk roll, men hans Malcolm är lite "Jack Black"-ig så det blir lite hysteriskt ändå. Nicole Kidman är stabil, men jag känner ingen sympati för henne alls trots att jag tror att det var meningen att man skulle göra det. Först kände jag av någon anledning inte igen Jennifer Jason Leigh i rollen som Paulie, men visste var det hon. Hon är minst lika bra som Nicöl, men hon har inte den flashiga rollen.
Jag har tidigare skrivit att Noah Baumbach är Woody Allens kronprins och det står jag fast vid. Detta är en pratig film om en stor bunt nevrotiska människor. Även om det inte utspelas på Manhattan handlar filmen om typiska Manhattan-människor. Precis som Allen så får man nog räkna med att Baumbachs filmer kommer hålla lite ojämn kvalitet. Jag har nu sett fyra filmer av honom; Squid, Kicking and screaming, Margot och Greenberg. Squid och Greenberg har varit de två starkaste filmerna hittills.
Jag vet inte om Margot at the wedding skulle bli bättre, sämre eller lika bra om jag fick klarhet i om detta var självupplevt av Noah eller ej. Antagligen skulle filmen bli starkare om man visste att det var självbiografiskt. Någon som vet hur det står till med den saken?
Som det är nu ger jag Margot at the wedding tre nedsågade träd av fem möjliga.
