The Adjustment Bureau (2011)

All I have are the choices I make.

Hur väljer man vilka filmer man ser? Tiden är knapp och det finns bara ett ändligt antal filmer man kommer ha hunnit se innan liemannen kommer och söker efter en. I mitt fall försöker jag bedöma en film utifrån olika parametrar samtidigt som jag försöker undvika att bli "spoilad". Jag kollar då efter vem regissören är, vilka skådespelare är med, vilken genre det är, vem har skrivit manus eller vilket material bygger filmen på, samt att jag får en hel del tips från min favorit-podcast Filmspotting. Filmtrailers används över huvud taget inte i min urvalsprocess.

När jag satt mig ner igår blev valet "The adjustment bureau". Jag kände inte till regissören, men Matt Damon gillar jag. Dessutom skulle det vara någon slags thriller (?) som i vissa läger jämförts med "Inception". Att filmen bygger på en short story av Philip K Dick var bara ett plus.

Men nej, nitlott. Jag blev inte speciellt lycklig över mitt filmval denna gång. Det är en otroligt spännande grundstory, och jag skulle gärna läsa orginaltexten vid tillfälle. Historien behandlar människans fria vilja, de val vi gör och effekten av dessa val, ödets existens, religion och gudens stora plan för oss alla. I detta skjuts en "episk" kärlekshistoria in. Det är här det slår slint för mig, eller hammaren på tummen om du vill. Matt Damon är suverän som den unge kongressledamoten som aspirerar på en plats i Senaten. Han är fullständigt trovärdig i rollen och jag skulle lätt rösta på honom. Men tyvärr lever inte hans motspelerska Emily Blunt upp till den nivå som satts av herr Damon. Jag köpte inte deras obrytbara kärlek, de har helt enkelt inte personkemin mellan sig som krävs. Jag börjar inse att jag inte gillar Emily Blunt speciellt mycket. Hon var med som den jobbiga systern i "Sunshine cleaning" där båda tjejerna var bra, men där Amy Adams insats är den som satt sig kvar i minnet hos mig. Faktum är att den snyggare tjejen faktiskt kan vara den bättre skådespelerskan!

Killarna på Filmspotting gav den ett blandat betyg. Adam gav den 2/5 och gästvärden Steve gav den 4/5. Jag befinner mig i Adams läger i detta fall.

Jag ger "The adjustment bureau" två livsavgörande val av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Julie & Julia (2009)

"The Book:
 "Mastering the Art of French Cooking".  First edition, 1961. Louisette Berthole. Simone Beck. And, of course, Julia Child. The book that launched a thousand..."

Så börjar första inlägget på Julie Powell's nya blogg, publicerad augusti 2002. Julie hade bestämt sig att försöka laga alla recept i den klassiska kokboken, hela 536 stycken, under ett år. Författare till boken är den legendariska Julia Child.

Nora Ephron har gjort filmen som bygger på de två kvinnornas böcker. Filmen är humoristisk och den har ett varmt hjärta. Skådespelarinsatserna sticker verkligen ut. I rollen som Julia Child ser vi giganten Meryl Streep som jag normalt sett inte hetsar upp mig allt för mycket för, trots att jag inser att hon är förbaskat duktig. Hennes yngre efterföljare, den bloggande amatörkocken, spelas av den förtjusande Amy Adams, vars lägstanivå enligt Frasse ligger på 9.9 på en 10-gradig skala. Stanley Tucci spelar Mr Paul Child och han är alltid bra (Americas sweethearts, Easy A, The devil wears Prada osv).

I filmen hoppar vi mellan Julia Childs liv i Paris och andra europeiska städer, och Julie Powells liv i Queens i New York City. Båda historierna har sin charm. Scenen då Julie ska tillaga hummer och problemen hon har att ta död på djuren var rolig på flera sätt, på grund av personliga erfarenheter av undertecknad. Scenerna med Julia Child på kockskolan i Paris ligger inte i lä och de är också mycket underhållande. Filmteamet har fångat Paris på 40- och 50-talen perfekt. Och vissa scener är inte så lite lustiga heller:

Meryl Streep: These damn things are as hot as a stiff cock!

Som slutord kan jag säga att jag njöt när jag såg filmen, som om jag avnjöt en perfekt tillagad mousse au chocolate tillagad av Julie *or* Julia. "Julie & Julia" får tre extra klickar äkta smör av fem möjliga.

Julia Child: Bon appetit!

Betyg: 3/5

THE JULIE/JULIA PROJECT
Nobody here but us servantless American cooks...

Julie Powell's blogg är fryst och den finner du här.

Paul (2011)

Paul: Probing time!

Simon Pegg och Nick Frost är två lustiga britter som skriver manus och spelar huvudroller i sina filmer. De har tidigare gjort bland annat "Shaun of the dead" och "Hot fuzz", filmer som jag otroligt nog inte sett än. De ligger på "att se"-listan.

Deras nya komedi heter "Paul" och däri gör de sig roliga över sci-fi-nördar och deras värld av Comic Con och obskyra serietidningar, samt hela myten kring att USA i hemlighet håller en alien fången på Area 51.

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på semester i USA. Först besöker de Comic Con i San Diego och sedan hyr de en stor fet RV, och ger sig ut på en "road trip" som ska ta dem igenom den sydvästra delen av USA. Där finns nämligen alla kända sci-fi platser, Area 51, Roswell, New Mexico osv.

Filmen startar otroligt starkt. Den första halvtimmen är vansinnigt rolig. Jag skrattade och log med hela ansiktet, mycket väl medveten om, och ivrigt minnandes att jag själv var på ett "convention". Vid det tillfället kände jag mig så där skönt nördig som filmens Graeme och Clive gör i början av filmen. Men när filmens huvudkaraktär Paul gör entré ändras filmen. Den tappar tempo och skärpa. Hela resan mot slutscenen är mindre intressant än filmens första tredjedel. Missförstå mig icke, det är fortfarande en rolig och charmerande film, men inledningen lovade något ännu större.

Jag tycker till och med att filmen skulle vunnit på att Paul inte fanns med över huvud taget. Det hade räckt långt med att Graeme och Clive gjort sin "road trip", och att humorn sprungit ur kulturkrockarna mellan old England och USA, samt mellan sci-fi nördar och småstadsfolk ute i vildmarken. Filmen har en hel drös med roliga karaktärer, allt från rödmosiga hillbillies till fanatiska religiösa anti-Darwinister, från "state troopern" som tror att poliserna i England inte har pistol till sköna expediter i affärer som säljer alien-dekaler till turister vid Area 51. Paul behövs inte. Graeme och Clive får gärna prata om honom, leta efter honom eller längta efter honom, men han behövs inte i bild. Tag bort den lilla datorgenererade figuren och bygg filmen på allt det material som ändå finns där, precis framför fötterna på herrar Pegg coh Frost. Den filmen skulle jag velat se.

Trots mina förbättringsförslag var "Paul" en kul och underhållande film och jag ger den tre välförtjänta Big Guys av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Ruth Buggs: Get away from her, you bitch!

X-Men: First Class (2011)

Peace was never an option.

Michael Fassbender? Michael Fassbender!! Shit, oh shit, vilken skådespelare.

"X-Men: First Class" är den femte X-Men filmen jag sett på kort tid och helt klart den med mest imponerande skådespelare. Michael Fassbender i rollen som Magneto/Eric är sensationellt bra. Herr Fassbender är magnetisk i sittskådespel. Detta är nu en ny favorit. James McAvoy i rollen som Charles Xavier är också mycket bra, en casting som jag var lite tveksam inför, men hans Charles talade direkt till mig, som om han vore i mitt huvud. Det var genomgående bra skådespelare i denna film. Kevin Bacon i rollen som skurken Sebastian Shaw var något suddig i vissa scener men i slutet var hans skådespeleri både explosivt och fullständigt förlamande. Den tredje största rollen gick till Jennifer Lawrence från "Winters bone". Hon spelar  Mystique/Raven med en mångfacetterad elegans. Hon har ett väldigt brett spektrum i sitt minspel.

Jag såg filmen med Diana i onsdags. Det var en mycket trevlig kväll som startades med en lång kaffe och sedan såg vi filmen på Rigoletto. Filmupplevelsen blev något sänkt då Sal 2 inte har sluttande golv och det givetvis satt sig en lång en framför mig. Dessutom satt några jobbiga typer på raden bakom oss. Vem var det som sa att man inte får prata på bion?

Filmens handling blev inte så central för mig, där fanns en stor potential till förbättring. Jag hade svårt att känna att det var så otroligt viktigt att ett kärnvapenkrig undveks. Filmen lyckades inte föra över karaktärernas känsla av fara till mig som åskådare. Att de väver in mutanternas historia i Kuba-krisen blir på gränsen till lite fånigt och fungerar i bästa fall som kontext för att driva karaktärsstudierna vidare. Och det var just karaktärerna som var filmens behållning. Alla kommande (i de gamla filmerna) konflikter grundades här, eller antyddes i alla fall. Jag hade hoppats på lite mer från regissör Matthew Vaughn. Han lyckades bra med att få en stark Bond-prägel på filmen, med kläder, miljöer och en u-båt som lösgörs från botten av ett mindre skepp. Men detta är inte Bond.

I filmserien var "X-Men: The Last Stand" mäktigare som film, men "X-Men: First Class" har det mer intressanta persongalleriet. Det var ändock något som fattades mig i historien. Jag ger "X-Men: First Class" tre starka fiender av fem möjliga.

Betyg: 3/5

X-Men Origins: Wolverine (2009)

I'm the best there is at what I do, and what I do best isn't very nice.

Shiny! Jag såg den fjärde filmen i X-Men serien igår kväll. Nu kallas det X-Men Origins, och vi får mycket riktigt se mera om Wolverine/Logans (Hugh Jackman) bakgrundsstory. Denna film har en helt annorlunda feeling än de första tre. Den är varmare på något vis. Filmen handlar om Wolverine och hans halvbror som hjälper och stjälper varandra omvartannat. Jag antog, newbie i X-Men världen som jag är, att Wolverine skulle ha ett mörkt förflutet, men han verkar ha varit en hyvens kille mest hela tiden. Hans bror Victor (Liev Schreiber) var desto mer mörk och brutal.

Ambitionen att visa mer om Logans resa till Wolverine är bra. Det lyfter lite när historien blir mer personlig, men de skrapar endast på ytan. Och som alla vet sluter sig Wolverines hud snabbt igen då man inte går ner på djupet. Filmen är underhållande för stunden, men den gav inget starkare intryck, och hade bleknat redan dagen efter. Jag hade önskat mig mer personlighetsutveckling, svåra personliga val, intressanta karaktärsdrag osv. Det kändes lite som ett längre välproducerat avsnitt av tv-serien "Heroes". Alla mutanter som dyker upp har den ena fantastiska förmågan efter den andra. Eftersom detta är en ren actionfilm och på grund av att alla överlever allt (nästan), blir det till slut inte så spännande ändå. Det blir lite för mycket "serietidningsvåld", vilket kan vara jättekul om det används på rätt sätt, t. ex. i parodier eller i sköna skrönor som "Desperado". Här har jag en känsla av att det ska vara mer eller mindre på allvar.

Filmens behållning för mig ligger i några skådespelarinsatser. Dels gillade jag Strykers "glada" gäng, speciellt Liev Schreiber's Victor. Men framför allt gillar jag Taylor Kitsch's Remy Le Beau. Jag kände igen honom direkt, men kunde inte riktigt placera honom. Men till slut var det ingen tvekan, det var ju nr 33 Tim Riggins. Honom gillar vi skarpt!

Lite småkul, lite annorlunda jämfört med de övriga filmerna, lite medelmåttigt. Jag ger "X-Men Origins: Wolverine" två arga bröder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

X-Men: The Last Stand (2006)

Charles Xavier: Don't let it control you.

Tredje filmen om X-Men heter "X-Men: The last stand" och detta är den starkaste filmen i serien hittills. Karaktärer och konflikter är väl etablerade sedan de två första filmerna. Här får vi nu en mycket tajtare historia. Det blir tydligt för mig att de två första filmerna led av att det inte fanns något egentligt "stort problem" som filmerna behandlade. Killarna på Filmspotting pratar ofta om att filmer måste ha "high stakes", dvs karaktärerna i filmen, som vi måste känna med och för, måste utsättas för allvarlig och verkliga problem, annars blir det svårt för publiken att köpa starka känslor eller drastiskt agerande av filmkaraktärerna.

I "X-Men: The last stand" får vi sannerligen "high stakes", och det två gånger om. Människorna kommit på ett "botemedel", "a cure", mot mutation och de börjar använda det som ett vapen mot mutanterna. Samtidigt återuppstår den starkaste mutanten av dem alla. Dr. Jean Grey återkommer i form av Phoenix, som fågeln som uppstår ur askan av sin företrädare. Phoenix har en otroligt stor och svart kraft som förtär allt och alla inklusive Jean själv.

Det är historien om Jean/Phoenix som jag finner fascinerande. Redan första gången jag såg filmen för några år sedan tänkte jag på detta. Och idag när jag såg om filmen på Blu-ray var det än mer tydligt. Jag menar att det finns en otroligt stor likhet mellan denna mytologi och fantasyförfattaren Robert Jordan's mytologi i "The Wheel of time"-serien. Jean/Pheonix är som en av "the Forsaken", onda Aes Sedai som gått över till den mörka sidan. De har krafter som liknar de Phoenix har, och Famke Janssen ser precis ut som jag sett t. ex. Moghedien i mitt huvud. Phoenix använde till och med "balefire" i den sista striden, och vapnet, "the cure", som används mot mutanter kan jämföras med "stilling" i Jordans värld. Andra likheter är att Charles och Eric åkte runt och hämtar in ungdomar som visar begynnande förmågor vid puberteten. Sedan finns de vissa som kan känna varandras närvaro och bedöma varandras styrka. Likheterna är många.

Jovisst, detta är inte en "Wheel of time"-film, men jag förundras av den vändning X-Men sagan tog i och med denna tredje film. Jag gillade att filmen hade högre "insatser", det blev bättre. Att filmen dessutom hade lite mer lekfullhet trots de svarta partierna var bra. De två nya karaktärer adderade till gänget Dr. Hank McCoy (Kelsey Grammer aka "Frasier") och Kitty Pryde (Ellen Page aka "Juno").

Seriens första riktigt känslosamma scen kom i samband med att Mystique gick sitt öde till mötes.
Magneto: Such a shame. She was so beautiful.

Jag gillar denna film skarpt, bombastisk som den är. Det är en av de bättre inom genren, och den får fyra fallna kamrater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

X2 (2003)

Guten tag.

Andra X-Men är ett stort fall framåt. Denna är riktigt bra bitvis. Bryan Singer sitter fortfarande vid rodret och det så allvarligt, ack så allvarligt. Jag måste utgå från att berättelserna som ligger till grund för filmerna också är seriöst allvarliga, men jag tycker att dessa filmer tar sig själv på för stort allvar.

Men det finns också en hel del att gilla med denna film. Jag gillade inledningen med attacken på Vita Huset, och en kort bit in kom den bästa sekvensen i hela filmen med anfallet på skolan. Slutet tyckte jag var lite utdraget. Filmens skurk William Stryker (Brian Cox) var ett lyft jämfört med första filmen. I denna typ av film är det alltid bra med en tydlig fiende. Jag hejar mest på Magneto och hans bad-asses. Det är klart att jag också håller lite på det goda mutant-gänget även om de kan vara lite trista.

Till skillnad från första filmen tycker jag att karaktärsgalleriet är bättre i denna film. Tre av karaktärerna träder fram och utmärker sig enligt mitt tycke. Den nye karaktären Kurt Wagner/The Nightcrawler är förträffligt spelad av Alan Cummings och det är en kul figur. Vi får se mera av Mystique vilket är positivt, och scenerna med henne och Magneto är filmens bästa. Till sist har vi Dr. Jean Grey. Hennes styrka bara växer och växer. Hon blir bara mer och mer intressant därmed. Ända till det tårdrypande slutet?

Tvåan var klart bättre än debutfilmen och jag ger den tre mutantproblem av fem möjliga.

Betyg: 3/5

X-Men (2000)

You running again?

Jag ser väldigt mycket fram emot "X-Men: First class". På kort tid har filmens regissör Matthew Vaughn (Kick-Ass, Stardust) seglat upp som en av mina favoritregissörer. Att han dessutom tagit in två karaktärskådespelare i huvudrollerna, Michael Fassbender och James McAvoy, i den nya "X-Men"-filmen är mycket lovande. Jag och Diana ska se den på onsdag. Det blir kanske sista filmen vi kommer se tillsammans på mycket länge, då Diana med familj snart ska desertera Stockholm, Sverige, Europa och mig.

Som förberedelse inför detta event har jag sett första filmen "X-Men" från år 2000. Det är nu mer än tio år sedan jag och och Diana och såg den på bio. Jag var då och är fortfarande oinsatt i X-Men, serietidningsvärlden, men Diana är uppvuxen "over there" och väl påläst. Hon gillade nog filmen en hel del även om hon hade problem med Storm. Diana tyckte att Halle Berry inte hade den gravitas som krävdes för den rollen.

Nu har jag sett filmen igen på Blu-ray och full HD plasman. Quelle spectaculaire! Otroligt häftig upplevelse då det gäller bildkvalité och ljudmattan och sådant. Jag kom för ovanlighetens skull nästan inte ihåg något från filmen och kunde därför finna viss spänning i hur filmen skulle sluta. "X-Men" är en helt ok start på en filmserie. Detta universums lagar etableras tämligen snabbt. De två huvudkombatanterna i Magneto/Eric (Ian McKellen) och professor Charles Xavier (Patrick Stewart) introduceras och den grundläggande konflikten mellan mutanter-människor-mutanter definieras. Storyn är att två hemlösa mutanter, Wolverine/Logan (Hugh Jackman) och Rouge/Marie (Anna Paquin) finner skydd hos professorn samtidigt som Magneto och hans lakejer rustar för strid mot människorna. Professorn och hans närmaste Dr Jean Grey (Famke Janssen), Cyclops/Scott (James Marsden) och Storm/Ororo (Halle Berry) vill ha fred mellan människorna och mutanterna. Oklart dock hur det skulle genomföras. Filmen preciserar inte hur det problemet skulle lösas direkt. Det uppstår en hel del våldsamheter och några humoristiska one-liners levereras av filmens coola kille Hugh Jackman. Tyvärr är filmen ganska träig, den skulle kanske vunnit på att vara lite varmare, eller roligare, eller mindre allvarlig? Filmens regissör Bryan Singer var nog inte rätt val om man är ute efter sånt dock.

Som första film i filmserien fyller "X-Men" sin uppgift. Den är dock långt från fulländad. Jag känner inte något extra för någon av karaktärerna, och därmed blir det inte så viktigt hur det går med dem. Spänningen försvinner helt enkelt. Detta kan mycket väl ändras i kommande filmer, men det enda jag tar med mig från denna debut är en kännedom av världen X-Men lever i. Rent tekniskt är filmen av yppersta klass, då menar jag specialeffekter och sånt. Gott så.

Jag ger "X-Men" två gula spandexdräkter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Conversation (1974)

He'd kill us if he got the chance.

"The conversation" är skriven och regisserad av Francis Ford Coppola och kom ut mellan Gudfadern och Gudafdern 2. Det är en film som ingår bland de kända filmer från 70-talet man bara ska se. Gene Hackman spelar huvudrollen som avlyssningsexperten Harry Caul. Harry utför uppdrag åt både företag och myndigheter, så länge kunden betalar bryr sig Harry och hans medarbetare inte om vad de avlyssnat.

Harry Caul är en mycket privat person, han ser med allmän misstänksamhet på människor som frågar honom om hans privatliv. Då Harry vet hur enkelt det är att avlyssna intet ont anande objekt är han också paranoid, alltid rädd för att råka ut för det som han själv gör mot andra. I filmen får Harry och hans team en mycket svår nöt att knäcka. De ska avlyssna ett par som går runt på ett torg inne i San Fransisco fullt med folk. På grund av objektens misstänksamhet kan Harry inte försöka sig på att plantera mikrofoner på objekten, han måste lista ut ett annat sätt. Vi pratar riktade mikrofoner kombinerat med personer som rör sig runt objekten. En mycket avancerad operation. När Harry lyssnar på inspelningen efter ett lyckat förvärv börjar han dock ana oråd. Han börjar undra om de avlyssnade tu kommer råka illa ut på grund av denna inspelning... Harry ville att det ska ske ännu en gång, bränd av tidigare synder känner han sig tvingad att agera...

Filmen har en fantastisk inledning, jag satt som naglad framför plasman. Sedan börjar mysteriet som glider över i en thrillerartad avslutning att långsamt, långsamt arbeta sig framåt i historien. Som en ensam cyklist i motvinden på Uppsalaslätten. Samtidigt som filmen är spännande mest hela tiden fann jag mig sitta och dåsa av, nicka till och tänka på annat. Man måste verkligen vara på topp när man ser thrillers 70-talet! Jag har verkligen inget emot långsamma filmer eller filmer som inte har någon handling, men då ska det helst vara filmer med mycket stark karaktärsdriv och en finurlig dialog.

"The conversation" lever helt på Gene Hackmans skådespeleri. Han understöds av den utormodentlige John Cazale, som här spelar sin Stan som en högst normal person, och en ung Harrison Ford, som kundens personlige assistent. Samtidigt som jag finner mysteriet om uppdraget spännande och att jag hela tiden ville titta vidare finner jag karaktären Harry Caul ganska intetsägande. Han är ensam, paranoid och tystlåten. Ok.

Det var kul att se filmen, men den kommer inte upp till den nivå som jag hade förväntat mig. En lätt besvikelse alltså. På grund av spänningen, en fantastisk öppningsscen och en kanske ännu mer fantastisk avslutningsscen ger jag den ändock tre saxofoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Dog Day Afternoon (1975)

Attica! Attica! Attica!

Jag såg ännu en film för några veckor sedan i mina förberedelser inför "A life in movies". Jag var lite desperat efter bra filmer från 70-talet men jag insåg efter ett tag att det inte går att "pressa in" en ny favoritfilm nu. Alla filmer på listan måste ligga till sig ett tag ändå. Jag såg i alla fall "Dog day afternonn", en film jag länge velat se. Precis som i "Badlands" är detta en film som bygger på en verklig händelse.

Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) är två killar som försöker råna en bank i Brooklyn en het sommardag 1972. Det går inte så bra och inom kort har de tagit bankpersonalen som gisslan, polisen har omringar kvarteret och massmedia direktsänder oavbrutet på plats. Det blir en satans eftermiddag helt enkelt.

Filmen spelades in efter Gudfadern-filmerna och Al Pacino snackade in sin kompis John Cazale till den andra huvudrollen. Filmens dialog är i huvudsak improviserad av skådespelarna på plats. Detta ger en nerv i dialogen som i sin tur flödar organiskt allt efter vad scenerna behöver. Jag tycker att Al Pacino gör en av sin karriärs bästa skådespelarinsatser i denna film. John Cazale verkar ha varit en mycket intressant människa. Han dog tyvärr alldeles för ung 1978 pga lungcancer. Hans tyste men galne Sal är en perfekt motvikt till Pacino's extroverta Sonny.

Precis som många filmer från 70-talet är "Dog day afternoon" långsam. Händelserna i filmen tar sin tid, och karaktärerna får frodas och utvecklas i djupa och mångdimensionella porträtt. Som i en skönlitterär bok får vi som åskådare lära känna de två rånarna, gisslan och poliserna mer och mer och till slut förstår vi varför de olika karaktärerna gör det de gör. Alla utom Sal, han är, precis som skådespelaren som spelar honom, ett mysterium.

En annan tidstypisk detalj för filmer från eran är de tydliga sociala och samhällspolitiska kommentarerna som ges via filmerna. Det är ett New York i oro som visas upp. Allmänheten misstror polisen, journalister är okänsliga och poliserna är sugna på att få skjuta en skurk eller två.

Det gick en mycket bra dokumentär om skådespelaren John Cazale på SVT för en kort tid sedan. Den ligger än så länge kvar på Svt Play (om man trycker på rätt länk).

Hostage: Why don't you smoke?

Sal: I don't want the cancer.

Jag tycker att "Dog day afternoon" var riktigt bra och jag ger den fyra kärleksbevis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Priest (2011)

After all, if you're not comitting sin... you're not having fun.

Igår var jag och Robert på en schysste apokalyptisk actiondängare till film. Vi sammanstrålade på t-banan in mot stan, tog en bit mat och gick sedan på detta spekatakel. Dyrt var det också, 145 kr för filmen men då fick vi se den i 3D och vi fick njuta av fina plusstolar. Även om det var en av de dyraste biljetterna jag varit med om så var det sannerligen inte en av de bättre filmerna. Det var inte jag som valde filmen.

Detta är en blandning av genres; fantasy, action, skräckis, vampyr- och domedagsfilm. I en värld efter kriget mellan människor och vampyrer lever de överlevande människorna instängda i stora städer, som taget ur "Dark City", och vampyrerna är instängda i reservat, som taget ur "District 9". De überduktiga krigarna som vann kriget till människornas fördel, prästerna, har förskjutits av den duperade religiösa massan(!). Prästerna lever som en andra klassens medborgare, som taget ur "Blade runner". När prästen Priest's brorsfamilj blir överfallen av vampyrer förstår han att vampyrerna håller på att koka ihop något obra, och han bryter sin ed och går ut i krig igen. Han hoppar upp på sin tuffa motorcykel och åker ut i ödelandet, ett avfolkat "out back" som taget ur "The road warrior".

Resten av filmen är idel vampyrdödande och obefintlig karaktärsutveckling, humor eller känsla. Det blir inte speciellt spännande, inte ens när filmens onde filur dyker upp mer och mer. Vi får stifta bekantskapen med vampyrerna, varelser som tagna ur den förträffliga skräckisen "The descent". Jag tror att vampyrerna har utomordentligt dålig andedräkt. De hojtar och skriker hela tiden och då skvätter slime ur munnen på dem.

En intressant tråd är då vi får en antydan till zoologi när prästerna börjar prata om en vampyr-drottning, som taget ur "Aliens". Vi får se henne i en sekvens också. Robert jämförde för övrigt "Priest" med "Resident evil" serien, så om du gillar de filmerna och vill få lite "Road warrior"-nostalgi så kan du mycket väl hyra denna film någon gång. Robert gav den en trea.

Jag ger "Priest" två slut som indikerar uppföljare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Badlands (1973)

You're quite an individual, Kit.

I mitt sökandet efter bra filmer från 70-talet inför min "A life in movies"-lista, och som förberedelse inför Terence Malick's "The tree of life" såg jag den omtalade "Badlands" häromveckan. Malick's debutfilm från 1973 har höjts till skyarna av killarna på Filmspotting. Filmen bygger på sanna händelser från 50-talet då en ung tonårstjej och hennes 25-årige pojkvän åkte runt i South Dakota och dödade folk.

Huvudpersonerna spelas av en ung Martin Sheen och en ännu yngre Sissy Spacek. Detta är en imponerande debutfilm av en mytomspunnen regissör. Malick har i år gjort sin femte film på 38 år. Hans sinne för vackra bilder och scener syns redan här. Jag och Lars-Ola körde genom South Dakota sommaren 2000 och jag känner igen landskapet. Det är platt, det är tomt och landsvägsmotorvägen är mycket, mycket rak. En natt såg vi ett åskväder som var så långt bort att vi inte kunde höra det trots att vi såg det gigantiska Cumulonimbus-molnet med alla dess blixtrar.

Filmen är ganska långsam, som många filmer från sjuttiotalet är, men vi ser två bra skådespelarinsatser. Sissy Spacek's Holly är nog mest intressant då hon framställs som totalt naiv och på gränsen till dum. Men också känslokall. Martin Sheen ser ut som James Dean's gengångare. Han spelar sin Kit med ryckiga rörelser, som att förstärka hans oberäknelighet. De vackra bilderna är ackompanjerade av en underbar musik. Det är den fantastiska melodin som återanvändes i Tony Scott's film "True romance" från 1993. Den filmmusiken kommer för alltid vara förknippad med den yngre filmen för mig.

Jag gillade "Badlands" skarpt. Den är dock inte riktigt "A life in movies"-worthy och jag ger den tre dödsdomar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kung Fu Panda 2 (2011)

Ah. My old enemy... stairs.

Igår bjöd jag med min systerdotter Matilda, 10 år, på "Kung fu panda 2" i 3D. Att jag inte sett första filmen om den tjocke och snälle pandan som blir kung fu-mästare gjorde inget, för Matilda redogjorde utförligt för första filmens handling i bilen på väg mot Filmstaden. När filmen väl startade bjöds vi på ett storslaget action-äventyr som utspelas i ett historiskt Kina. Pandan Po och hans fem "vapenbröder" kastades in i ett äventyr där hela Kinas framtid stod på spel. Filmen innehåller en hel del action och en hel del humor. Filmen hade överraskande nog ganska få pop-kulturella referenser för den vuxna publiken, inte alls som i t.ex. "Shrek". Istället var den dramatisk och det blev lite dammigt i lokalen i slutet av filmen. Men ingen fara, slutet gott - allting gott. Matilda tyckte att filmen var "asbra". Jag gillade den också.

Men jag har också revy-glasögonen på. Jag har alltså först mina vanliga glasögon, sedan 3D-glasögonen och ovanpå allt revy-glasögonen. Just det att 3D-glasögonen sitter lite knasigt och ojämnt över de vanliga glasögonen kan ha haft en del i att jag upplevde filmen suddig då och då. Jag satt och fipplade med glasögonen mest hela filmen. Inte så kul. Vi satt i mitten men ganska lång fram och då kanske glasögonens läge är extra viktigt?

Jag och Matilda såg filmen med svenskt tal och det var den andra faktorn som jag hade problem med. Jag kan inte säga att jag kände igen eller gillade någon av röstskådespelarna nämnvärt. Jag måste fråga Matilda om vi kan se nästa film med svensk textning istället, så att vi får höra de riktiga skådespelarna voica sina figurer. Nu fick vi inte höra rösterna och skådespeleriet av Jack Black, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, Gary Oldman, Seth Rogen, Jean-Claude Van Damme, Dennis Haysbert, Jackie Chan, Lucy Liu och Michelle Yeoh! Vad tycker ni, mina kära filmbloggare, ska engelskspråkiga animerade filmer ses med originalröster eller "alla talar svenska"?

Filmen var i alla fall helt klart underhållande. Den nådde inte upp i närheten av Pixar's bästa filmer, men jag ger den tre riktiga pappor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A Life In Movies - Del 4

Här fortsätter min lista av personliga favoriter från åren jag levt. 2000-talet är helt klart färgat av alla de filmer jag stött på under de årliga besöken på Stockholms Filmfestival. Första inlägget i listan finner du här.

2000 - Almost famous (Cameron Crowe)

Kate Hudson som Penny Lane är helt magisk i denna film. Jag föll pladask och rankar fortfarande detta som en av mina absoluta favoriter. Känslan i filmen, upplevd, skriven och regisserad av Cameron Crowe är underbar. Alla skådespelarinsatser är fantastiska, med extra guldstjärna till Frances McDormand och jag får för första gången träffa den underbara Zooey Deschanel. C Crowe är dessutom en mästare på soundtracks. En komplett film.

Övriga filmer jag funderade på var "High fidelity", "Battle Royale" och "Crouching tiger, hidden dragon".




2001 - Lord of the rings: The fellowship of the ring (Peter Jackson)

År 2001 var ett speciellt film då det är helt överhopat med favoritfilmer. Mitt val måste trots allt gå till den film jag sett fram emot mest i hela mitt liv. Jag vet att detta är ett "osexigt" filmval, men Sagan om ringen var en av de mäktigaste filmupplevelserna jag haft. När jag var liten och läste böckerna tyckte jag att det var lite sorgligt att man aldrig skulle kunna göra långfilmer av böckerna. Jag trodde i min enfald att det aldrig skulle gå... Men filmtekniken utvecklades och till slut kom de. Jag tycker att första filmen är suverän, men de övriga två klart sämre.

Övriga filmer detta stenhårda filmår: "Mulholland drive", "Donnie Darko", "Hedwig and the angry inch", "Lost and delirious", "Black hawk down" och sist men inte minst "Le fabuleux destin d' Amelie Poulain".




2002 - Love Liza (Todd Louiso)

"Love Liza" är en liten indie-pärla som jag och Plymen såg på Filmfestivalen. Huvudrollen var skriven för och spelad av Philip Seymour Hoffman. Jag hade lagt märke till honom tidigare, men det var med denna film som han blommade ut till fullo. God, I am so sick of your gas hang-over.

Jag måste ge "The Bourne identity" ett hedersomnämnande eftersom den filmen och dess uppföljare definierade om action-genren.




2003 - The shape of things (Neil LaBute)

Ytterligare en underlig indie-film från Filmfestivalen. Jag, Plymen och Josq såg "The shape of things" med den förhäxande Rachel Weisz förförandes Paul Rudd. Efter filmen utbröt en livlig och intressant diskussion om filmen. Plymen tyckte att den var ok. Josq hatade den. Jag älskade den. Från flera håll i tunnelbanan tillbaka in mot Skandia hörde jag flera andra grupper livligt diskutera samma film. Enighet om filmens förträfflighet uppnåddes inte i en enda grupp. Det är filmkonst, mina vänner, konstig film...

Detta år var också starkt då jag var tvungen att lämna "The station agent", "In America" och "Lost in translation" utanför festligheterna.




2004 - Eternal sunshine of the spotless mind (Michel Gondry)

Åh, filmen som gäckade mig under flera år och som levererade till fullo trots att jag hade så höga ställda förväntningar man tänkas kan. Detta var också det allra svårast året/valet i hela listan. Jag har flera gånger bytt mellan "Eternal sunshine of the spotless mind" och Linklater's "Before sunset". Egentligen gillar jag den ännu mer, men "Eternal sunshine" är ju så annorlunda, men det är ju "Before sunset" också, men... Argh! Fan!

Guilty pleasure: "Eurotrip"



2005 - Serenity (Joss Whedon)

Om 2004 innehåll det svåraste valet på hela listan är detta kanske listan lättaste val. Min absoluta favorit-tv-serie slaktades innan den knappt hunnit starta, men fansen var ihärdiga och 2005 fick Joss chansen att visa sin muskler med denna uppföljare, en helt normal sci-fi-western. "Serenity" kom ut samma år som George Lucas missfoster till film. Enkel match för Captain Malcom Reynolds och hans besättning. Jag såg "Serenity" fem gånger på bio.




2006 - Casino Royale (Martin Campbell)

Ett svårt år, men jag väljer re-booten på Bond-serien. Jag såg filmen hemma först och sedan en gång till när jag var på backpacking-resa i Vietnam och Kambodja. Den bizarra miljön höjde filmupplevelsen.





2007 - No country for old men (The Coen brothers)

Detta är filmen som blåste iväg mig på Filmfestivalen och som gjorde att the Coen brothers seglade upp i toppskiktet bland favoritregissörer. "No country" är otroligt bra. Notera att filmen nästan helt saknar filmmusik.

Om "No country" gör dig deppig kan du lätta upp stämningen med "Juno" med Ellen Page.







2008 - The dark knight (Christopher Nolan)

Svårt att välja! Pixar's "Wall-E"? Aronofsky's "The wrestler"? Mila Kunis coming-out party i "Forgetting Sarah Marshall"? Nä, Heath Ledgers oförglömliga Joker i "The dark knight".

2009 - 500 days of Summer (Marc Webb)

Kanske de senaste årens mest personliga film för mig. Av personliga skäl. Zooey och Joseph (från kultfilmen "Brick") gör mycket starka insatser. De är helt perfekta i sina roller.

"500 days" vinner lätt från ett annars bra filmår som gav oss "Moon", japanska "Avsked" och "Inglourious basterds".





2010 - Never let me go (Mark Romanek)

Ah, förra årets personliga favorit måste givetvis vara den film som jag hade som nummer ett på min första Tio-i-topp årslista, "Never let me go". Filmen är dramatisk, obehaglig och tänkvärd. Den stannar med dig en lång tid efter du sett filmen.




Mitt sextio- och sjuttiotal finner du här.

A Life In Movies - Del 3

Här fortsätter min lista av personliga favoriter från åren jag levt. Mången bra film gjordes under 1990-talet då Quentin Tarantino och Robert Rodriguez entrade scenen. Första inlägget i listan finner du här.


1990 - Jacob's ladder (Adrian Lyne)

Jag valde denna film för att bioupplevelsen var exceptionell. Det är en mycket spännande film, på gränsen till att vara en skräckis. Tim Robbins gör en bra insats som vietnamveteranen som har mardrömmar. Jag satt och spände mig och höll krampaktigt i armstöden hela filmen igenom. Dagen efter hade jag träningsvärk i magen.





1991 - Terminator 2: Judgement day (James Cameron)

T2 är en klassiker. Att jag och Per såg den på plats i Los Angeles under premiärveckan gjorde ju inte upplevelsen svagare direkt. Den amerikanska publiken var helt galen och högljudd. Vadå vara tyst på bion, Fiffi? :-D
Arnold och James Cameron, var har ni tagit vägen?
På en hedrande andra plats kommer den underbara romantiska Los Angeles-satiren "L. A. story"





1992 - The player (Robert Altman)

Denna film har jag många gånger refererat till som den bästa film jag sett, som jag inte sett på bio. Robert Altman's "Short Cuts" må vara mer omtalad, men detta är den bättre filmen och den ligger än idag på min tio-i-topp. Den långa inledningsscenen är bara början!
Tarantino's "Reservoir dogs" tar en mycket välförtjänt andraplats.





1993 - True romance (Tony Scott)

Vilken fantastisk film. Jag är totalt förälskad i Clarence och Alabama's söta kärlekshistoria. Det är Tarantinos första manus och hela Hollywood-eliten dyker upp i filmen. Scenen mellan Christopher Walken och Dennis Hopper slår Pacino och De Niro i Heat varje dag i veckan.







1994 - Pulp fiction (Quentin Tarantino)

Royale with cheese. "Pulp fiction" ändrade hur jag såg på film som konstart. Här kom en regissör som både älskade sina karaktärer, sin film och filmkonsten i sig. Quentin Tarantino kommer alltid ligga i topp bland mina favoritregissörer.





1995 - Desperado (Robert Rodriguez)

Sexig. Het. Action. Hayek. Banderas. Häli.

1995 var ett bra år. Linklater's "Before sunrise" och Mann's "Heat" var starka kandidater.





1996 - Beautiful girls (Ted Demme)

Detta var en film som poppade upp i min filmomröstning för tio år sedan. Jag blev tvungen att ge den en chans och jag smälte totalt inför denna snöstorm. Slog Fargo knappt som årets filmfavorit. Klart bättre än kopian "Garden state" som kom decenniet senare.




1997 - Grosse point blank (George Armitage)

Valet faller på John Cusacks actionkomedi "Grosse point blank". Denna film startade min man crush på Cusack. Han fortsatte med glimrande filmer som "High Fidelity", "Being John Malcovich" och "America's sweethearts"





1998 - Festen (Thomas Vinterberg)

Dogmafilm och en fantastisk filmupplevelse. Såg den med kollegan Tom. Flera sällskap ur publiken gick efter halva filmen. Omtumlande. Sevärd.

Geniet Wes Andersen började göra väsen av sig och hans "Rushmore" leker just nu med sin silvermedalj.





1999 - The Matrix (Wachowski brothers)

Filosofi och ny filmteknik gör en av de bästa actionfilmerna genom tiderna. Agent Smith hade rätt, människorna är som ett virus på jorden. Men Neo är the one. "The Matrix" använder jag som testskiva när jag ska förevisa hemma-bio-anläggningen. Gissa vilket kapitel i filmen jag sätter på...?
Om inte "The Matrix" kommit detta år hade "American pie", "Magnolia" och "The Thomas Crown affair" slagits om förstaplatsen. Tre helt olika filmer...



Mitt 2000-tal i filmer finner du här.

A Life In Movies - Del 2

Här fortsätter min lista av personliga favoriter från åren jag levt. Mitt 1980-tal innehöll många hårda science fiction-filmer och några bra tonårskomedier. Årtiondet dominerades av James Cameron och John Hughes. Första inlägget i listan finner du här.

1980 - Star Wars: Episode V - The empire strikes back (Irvin Kershner)

Star Wars-trilogin var alldeles fantastisk, och speciellt den andra filmen var snäppet bättre än de övriga två. I "The empire strikes back" får vi mer utav den mörka sidan, och scenerna mellan Luke och hans far är klassiska. Search your feelings, Luke, you know it to be true. Nooooooooo.




1981 - Mad Max 2: The road warrior (George Miller)

Is it racist? Kan jag ha med "The gods must be crazy" i en lista som denna? Det var den filmen jag och Mr. Magic skrattade åt hela åttiotalet igenom. Take him to the... helicopter. Men, ok, mest betydelsefulla film från detta år är nog ändock "The road warrior". Miljön, humorn, Mel Gibson och den svenska muskelknutten. Denna film tillsammans med den på den tiden uppskattade "Escape from New York" gick varma i videobandspelaren.



1982 - Blade runner (Ridley Scott)

"Blade runner" innehåller min absoluta favoritscen alla kategorier. Rutger Hauers improviserade monolog i regnet är odödlig. All those memories will be lost in time. Like tears in the rain. Time to die. För tio år sedan genomförde jag en omröstning på den konsultfirma jag då arbetade på om bästa film genom tiderna. "Blade runner" vann. Överlägset.



1983 - Le dernier combat (Luc Besson)

Detta är en av de konstigaste filmer jag sett. Filmen saknar i princip dialog. Jag såg den i Uppsala med studiekompisen Peter på lilla Slottsbiografen i backen nedanför Carolina Rediviva. Vi såg den på någon kulturvisning i slutet av 80-talet och jag kände mig som en filmälskare.





1984 - Sixteen candles (John Huges)

Detta är filmen som jag och syrran såg om och om igen. Det finns hur många bra scener som helst i denna pärla från tonårsfilmsgeniet John Hughes (RIP). Egentligen var Breakfast Club en ännu större film för mig, men 1985 var redan upptaget.
På andra plats: "Terminator"



1985 - Fletch (Michael Ritchie)

Moooon river. Alla komediers moder: "Fletch". Denna film kan inte underskattas. Att jag dessutom blev ihop med den rödhåriga häxan när Fletch-filmerna rullade i videon gör ju inte filmen mindre viktig. 1985 var ett monsterår med filmer som "Breakfast Club", "Subway" och "Runaway train".




1986 - Aliens (James Cameron)

Och här kommer alla actionfilmers moder: "Aliens". Jag såg filmen på bio och gick sen direkt till mitt nattjobb på det lokala stenbruket i Skövde. Där hade stendamm genom åren beklätt gångar och utrymmen så att hela anläggningen såg ut som man vore på en annan planet. Ackompanjerad av dånande band fyllda med krossad sten skulle man gå en runda då och då för att kontrollera att banden inte gått sönder eller liknande. Vilken terror den natten var.



1987 - Au revoir les enfants (Louis Malle)

1987 var året då jag började på Teknikum i Uppsala. Jag och Sir Per gick på bio på Fyrisbion istället för mattestudier i lässalarna på Carolina. Vi hamnade i en tom salong en eftermiddag och såg Louis Malles biografiska "Au revoir les enfants". Vilken bioupplevelse! Vi vacklade ut med tårfyllda ögon och förbannade nazisterna högt. Detta är för övrigt filmen som Quentin Tarantino döpte sin debutfilm efter.
1987 är ett av de två starkaste filmåren under mitt liv: Övriga favoritfilmer är "Withnail and I", "The princess bride", "Less than zero", "Broadcast news" och "Angel heart".



1988 - Die hard (John McTiernan)

Ett mellanår som ändå gav oss en action-rackarbajsare utav sällan skådat slag. Humor och action. Action och humor.

Årets roligaste film är "Dirty rotten scoundrels".




1989 - Dead poets society (Peter Weir)

Åren i Uppsala var underbara, men det var ganska mycket pluggande av och till. Extremt mycket till och med.  För att lätta på trycket gick vi ett gäng på den nya Robin Williams-filmen "Dead poets society". Och vilken fullträff. Filmen handlar ju om att konst och filosofi kanske är viktigare i livet än föräldrarnas krav och jakten på de allra högsta betygen. Efter filmen var nästan alla vimmelkantiga och vi gick till Norrlands Nation och drack rödvin tills inpå småtimmarna. Frans och Peter var med. Alla utom Sir Per. Han gick hem och pluggade.



Mitt nittiotal i filmer finner du här.

A Life In Movies - Del 1

Det började hos Fandango, Joel tog tag i stafettpinnen, Fiffi, Filmitch och flera hängde på och nu är det min tur. Här kommer min lista med en personlig favoritfilm från varje år jag har funnits. Det har varit svårt men intressant att välja ut filmerna. Jag har insett att jag har alldeles för få favoritfilmer från 60- och 70-talen. Det blir en hel del Bond-filmer kan jag säga... Från 80-talet och framåt har jag en massa personliga favoriter att välja på. För vissa år har det varit mycket svårt med flertalet filmer som kunde valts. Detta gäller tex 1987 (sex filmer på listan), år 2001 (sju filmer!) och flera med fyra filmer per år (1985, 1999, 2005 och fler). Ok, nog med pratet, låt listan starta! Jag börjar med 60- och 70-talen.

1966 - The good, the bad and the ugly (Sergio Leone)

Jag startar med en bra western-film. Denna film får representera "the man with no name".
Filmer som jag skäms att jag inte sett: Persona, How to steal a million

1967 - The Graduate (Mike Nichols)

Dustin Hoffman som Ben och Anne Bancroft som den ikoniska Mrs. Robinson. Mina föräldrar hade skivan på repeat hemma i Skövde. "The sound of silence" är fortfarande en otroligt bra låt.
Filmer jag borde ta mig tid att se: Le samourai, Cool Hand Luke, Playtime

1968 - 2001: A space odyssey (Stanley Kubrick)

En av de klassiska sci-fi-filmerna, och en av de filmer som gjort mig till en livslång fan av genren. Det är otroligt hur bra denna film är, speciellt med tanke på att den gjordes på 60-talet.

1969 - On her majesty's secret service ( Peter R. Hunt)

Jag var helt besatt av Bond-filmerna när jag växte upp. Detta har alltid varit en favorit i serien. Handlingen, actionscenerna och romantiken är toppen. Och en Bond-film som är sorglig! Det fick vi inte se igen under seriens första 40 år...

1970 - MASH (Robert Altman)

Första Robert Altman-filmen på denna lista. "MASH" är den underbara ironiska komedin med Elliot Gould och Donald Sutherland om kriget i Korea. Filmen låg till grund för en liten obetydlig tv-serie som startade två år senare...
En möjlig utmanare till årets film som jag ännu inte sett: Le cercle rouge

1971 - Diamonds are forever (Guy Hamilton)

Argh, jag hittar ingen riktigt bra personlig favorit, så jag väljer en Bond-film, den ofta kritiserade "Diamonds are forever". Men den har ju Sean Connery som Bond, Jill St. John som Tiffany Case och de dråpliga skurkarna Mr. Kidd och Mr. Wint. Humor.
Skäms-att-jag-inte-sett-listan: Harold and Maude, The French connection, THX 1138

1972 - The godfather (Francis Ford Coppola)

En klassiker bland klassikers. Al Pacino skådespelar på riktigt. Marlon Brando, Robert Duvall, James Caan...





1973 - Live and let die (Guy Hamilton)

Ännu en Bond-film? Hehe, jodå. Den svala Jane Seymour spelade mot Roger Moore. Bond sprang på krokodilernas huvuden och han hade en smart klocka. Detta är något av en place filler för mig dock.
Jag är mycket nyfiken på Robert Altman's The long goodbye.




1974 - The Godfather: Part II (Francis Ford Coppola)

Är detta världens bästa uppföljare? Oklart, men Robert De Niro lyfter filmen rejält. Al Pacino, före kvinnodoft-hojtandet, är otroligt bra, men bäst av alla är nog ändå John Cazale som Fredo. Scenen med Fredo i fiskebåten är en av de största filmscenerna alla tider.

1975 - Jaws (Steven Spielberg)

Ännu en film med en fiskebåt. Filmen visades på filmklubben på skolan när jag gick i högstadiet. Jag såg filmen och blev livrädd. Ohyggligt vassa skådespelarinsatser från Robert Shaw, Roy Scheider och Richard Dreyfuss.




1976 - Rocky (John G. Avildsen)

Listan av personliga favoriter följs av Rocky. Detta är den amerikanska drömmen i ett nötskal för mig. Och en bra film att motivera sig med. Sly byggde upp en hel del förtroendekapital hos mig med denna film. Filmmusiken är sensationellt bra.






1977 - The spy who loved me (Lewis Gilbert)

Älskade spion var den första "barnförbjudna" film jag såg på riktig bio. Jag och min far såg den på sommarbio i Skärhamn några år efter filmen hade premiär. Vilken upplevelse! Pappa körde racer på kringelikrokvägarna när vi åkte hem till sommarstugan. Jag började älska filmens underbara värld.





1978 - Convoy (Sam Peckinpah)

Av någon anledning såg jag denna film på bio hemma i Skövde. Två gånger. Egna pengar. Jag bestämde mig för att bli lastbilschaufför när jag blev stor (!). Än idag älskar jag det stora landet i väster och besöker det så ofta jag kan. Friheten, vidderna...





1979 - Alien (Ridley Scott)

Alien blev en ögonöppnare för mig. Ett rymden som var smutsigt, klaustrofobiskt och befolkat med riktiga mänskliga karaktärer. Filmen håller allra högsta klass än idag. En favoritfilm.




Mitt åttiotal i filmer finner du här.