The Tree Of Life (2011)

Mrs. O'Brien: There are two ways through life: the way of the nature, and the way of Grace. You have to choose which one you'll follow.

Så, nu kan jag inte skjuta upp att skriva min revy om denna sällsamma film längre. Jag, Josqen och hans fru Britta gick och såg filmen förra veckan. Jag var nästan lite nervös inför visningen. Vad skulle jag få se? Vinnaren av guldpalmen och en lyrisk revy av Matty på Filmspotting för en film som också är känd för att folk lämnar biografen och kräver sina pengar tillbaka.

Mrs. O'Brien: Nature only wants to please itself. Get others to please it too. Likes to lord it over them. To have its own way. It finds reason to be unhappy when all the world is shining around it.

Terrence Malick bygger på sin mytomspunna image med denna film. Den är ganska udda, minst sagt. Filmen har tre delar. Den större delen av filmen, mittendelen, är en barndomsskildring. Malick beskriver en uppväxt som antagligen är hans egen, Terrence's barndom.

I form av en ström minnen tänker den äldste sonen Jack tillbaka på uppväxten i Texas på femtiotalet. Som vuxen ser vi Jack som en framgångsrik arkitekt. På något sätt får jag för mig att Jack blivit som hans far var. Hård, olycklig och missnöjd. Fadern kämpade i hela sitt liv, alltid med en känsla av otillräcklighet och missunnsamhet.

Mrs. O'Brien: Grace doesn't try to please itself. Accepts being slighted, forgotten, disliked. Accepts insults and injuries.

Jacks yngre bror som var den känslige och konstnärlige dör vid 19 år ålder. Detta får vi veta i början av filmen. Det känns som att han kanske tog livet av sig, men vem vet. Barnens mor lever också under faderns mörka skugga, men då tillfälle ges leker hon med barnen och berättar sagor. Hon kämpar inte emot naturen, men är ändock helt beroende och påverkad av densamma.

Mrs. O'Brien: I give him to you. I give you my son.

Jag tror att Malick har väldigt mycket han vill säga med denna film. Hans film "The thin red line" känns mycket nära denna film rent tematiskt. Människans kämpande att komma framåt kontra naturens skönhet och hårdhet. "The tree of life" kräver sin åskådare, det lilla som sägs är antagligen av största betydelse. Filmen avslutas med att den vuxne Jack går på stranden och möter alla människor i sitt liv. Är detta Malick's sätt att beskriva något gudomligt i vår värld? Vad vill han med denna scen? Blir Terrence förlåten?

Mrs. O'Brien: Help each other. Love everyone. Every leaf. Every ray of light. Forgive. 

Efter en kort sekvens från femtiotalet i inledningen av filmen får vi i en 15-20 minuter lång sekvens se universums födelse och jordens tillkomst. Naturens kraft och skönhet. Människan är liten, liten i jämförelse. Det känns som att Mr. O'Brien's livslånga kämpande inte har en sådan stor betydelse i jämförelse! Men hans kämpande hade uppenbarligen en mycket stor påverkan på den lille Jack. På den lille Terrence. Komplex film.

Vid vår visning blev det lite oroligt bland bänkarna när den långa skapelsesekvensen visades. Och fantastiskt nog gick reste sig ett par och lämnade visningen. Otroligt kul, vi fick se det som jag läst om inför filmen. Jag hoppas att de inte fick pengarna tillbaka.

"The tree of life" ska ses med magen, man ska nog inte försöka analysera filmen för mycket. Den betyder det som du som åskådare känner när du ser filmen. Den betyder en massa för Malick, och för Terrence. Vad den betyder för dig som åskådare är nog sekundärt för honom. Men viktigt för dig.

Mrs. O'Brien: The only way to be happy is to love. Unless you love, your life will flash by.

Jag definierar betygen tre och uppåt som att de ska gälla för filmer som jag kan rekommendera. "The tree of life" är en film som jag i allra högsta grad vill rekommendera. Den är något helt annorlunda. Annorlunda är bra. Jag är mer fascinerad av filmen än känslomässigt berörd. Jag tycker om att tänka på den. Intellektuellt.

Till slut ger jag "The tree of life" fyra liv av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Days Of Heaven (1978)

Nobody's perfect. There was never a perfect person around. You just have half-angel and half-devil in you.

Ibland ser man en film som lämnar en helt mållös. "Days of Heaven" är en sådan film. Jag såg den i tisdags som uppladdning inför kvällens biobesök då vi ska se Terrence Malick's nya film "The tree of life". Det är den femte filmen från den mytomspunne regissören på fyrtio år. Hans debut "Badlands" revyade jag förra månaden. "Days of Heaven" är hans andra film.

Ibland får jag frågan vilken typ av film jag gillar. Det är en svår fråga och att ge den ett värdigt svar är ett stort ansvar. Jag gillar drama, komedier, sci-fi, action... börjar jag tafatt, frustrerat. Det duger inte som svar, det är för grunt. Sedan säger jag att jag inte gillar vissa typer av skräckfilm, ty jag kan inte sova efter jag har sett dem. Men att beskriva vad jag gillar genom att säga vad jag inte gillar är ännu svagare. Men nu, efter att ha sett en och annan film genom åren kan jag nu börja formulera vilken typ av film som jag tycker om, film som jag blir glad av.

Jag vill se unika filmer, filmer som utmanar åskådaren, där regissör, producent eller manusförfattare har vågat ta chansen och provat på något nytt. Jag vill dras med in i en värld, fantastisk eller vår egen, och i den världen bli bedårad av historien eller karaktärerna. Jag vill känna något starkt, känna förväntning, bli förundrad, ibland förtvivlad, men framför allt bli förvånad.

"Days of Heaven" är konst. Det kom som en total överraskning då jag blev som förhäxad. Filmen skulle kunna jämföras med en otroligt vacker och komplex målning. Eller varför inte en dikt som talar direkt till dig, eller ett stycke musik som du kan drömma dig bort med.

Tematiskt påminner den om Malick's första film "Badlands", men "Days of Heaven" är mer poetisk och ett visuellt mästerverk. Filmen utspelas i norra Texas och året är 1916. Vi får följa den unge hetlevrade Bill (Richard Gere), hans filckvän Abby (Brooke Adams) och hans yngre syster Linda (Linda Manz). De lämnar Chicago för att finna jobb på någon av de stora gårdarna i Texas. Av någon anledning låtsas de att de alla tre är syskon. Väl framme i Texas får de jobb på en gård som ägs av en stilig ungkarl med en hemlighet, spelad av Sam Shepard.

Linda är vår ledsagerska genom filmen. Hennes voice over berättar om och sammanfattar vad som händer i filmen. Det är den unga flickans subjektiva vy över vad som händer, men utan dramatik och utan retoriska finesser. Hon bara pratar planlöst som det verkar. Otroligt annorlunda grepp från Malick. Det bidrar till den meditativa känslan jag fick när jag såg filmen. Nästan sövande trots att jag var klarvaken hela tiden.

Jag älskade det faktum att ingen av karaktärerna är god eller ond i denna film. De är bara människor med sina styrkor och svagheter. De när förhoppningar och drömmar om ett bättre liv. Hela filmen andas humanism, något som man sällan ser i filmer nu för tiden, då allt ska vara så skruvat som möjligt.

Jag kan varmt rekommendera denna film till er som vill se något annorlunda. Ni måste se filmen i lugn och ro och gärna på en stor skärm. Men om ni ger den en chans kommer ni bli mångfalt belönade.

Jag ger "Days of Heaven" fem vetekorn av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Badlands (1973)

You're quite an individual, Kit.

I mitt sökandet efter bra filmer från 70-talet inför min "A life in movies"-lista, och som förberedelse inför Terence Malick's "The tree of life" såg jag den omtalade "Badlands" häromveckan. Malick's debutfilm från 1973 har höjts till skyarna av killarna på Filmspotting. Filmen bygger på sanna händelser från 50-talet då en ung tonårstjej och hennes 25-årige pojkvän åkte runt i South Dakota och dödade folk.

Huvudpersonerna spelas av en ung Martin Sheen och en ännu yngre Sissy Spacek. Detta är en imponerande debutfilm av en mytomspunnen regissör. Malick har i år gjort sin femte film på 38 år. Hans sinne för vackra bilder och scener syns redan här. Jag och Lars-Ola körde genom South Dakota sommaren 2000 och jag känner igen landskapet. Det är platt, det är tomt och landsvägsmotorvägen är mycket, mycket rak. En natt såg vi ett åskväder som var så långt bort att vi inte kunde höra det trots att vi såg det gigantiska Cumulonimbus-molnet med alla dess blixtrar.

Filmen är ganska långsam, som många filmer från sjuttiotalet är, men vi ser två bra skådespelarinsatser. Sissy Spacek's Holly är nog mest intressant då hon framställs som totalt naiv och på gränsen till dum. Men också känslokall. Martin Sheen ser ut som James Dean's gengångare. Han spelar sin Kit med ryckiga rörelser, som att förstärka hans oberäknelighet. De vackra bilderna är ackompanjerade av en underbar musik. Det är den fantastiska melodin som återanvändes i Tony Scott's film "True romance" från 1993. Den filmmusiken kommer för alltid vara förknippad med den yngre filmen för mig.

Jag gillade "Badlands" skarpt. Den är dock inte riktigt "A life in movies"-worthy och jag ger den tre dödsdomar av fem möjliga.

Betyg: 3/5