A Life In Movies - Del 2

Här fortsätter min lista av personliga favoriter från åren jag levt. Mitt 1980-tal innehöll många hårda science fiction-filmer och några bra tonårskomedier. Årtiondet dominerades av James Cameron och John Hughes. Första inlägget i listan finner du här.

1980 - Star Wars: Episode V - The empire strikes back (Irvin Kershner)

Star Wars-trilogin var alldeles fantastisk, och speciellt den andra filmen var snäppet bättre än de övriga två. I "The empire strikes back" får vi mer utav den mörka sidan, och scenerna mellan Luke och hans far är klassiska. Search your feelings, Luke, you know it to be true. Nooooooooo.




1981 - Mad Max 2: The road warrior (George Miller)

Is it racist? Kan jag ha med "The gods must be crazy" i en lista som denna? Det var den filmen jag och Mr. Magic skrattade åt hela åttiotalet igenom. Take him to the... helicopter. Men, ok, mest betydelsefulla film från detta år är nog ändock "The road warrior". Miljön, humorn, Mel Gibson och den svenska muskelknutten. Denna film tillsammans med den på den tiden uppskattade "Escape from New York" gick varma i videobandspelaren.



1982 - Blade runner (Ridley Scott)

"Blade runner" innehåller min absoluta favoritscen alla kategorier. Rutger Hauers improviserade monolog i regnet är odödlig. All those memories will be lost in time. Like tears in the rain. Time to die. För tio år sedan genomförde jag en omröstning på den konsultfirma jag då arbetade på om bästa film genom tiderna. "Blade runner" vann. Överlägset.



1983 - Le dernier combat (Luc Besson)

Detta är en av de konstigaste filmer jag sett. Filmen saknar i princip dialog. Jag såg den i Uppsala med studiekompisen Peter på lilla Slottsbiografen i backen nedanför Carolina Rediviva. Vi såg den på någon kulturvisning i slutet av 80-talet och jag kände mig som en filmälskare.





1984 - Sixteen candles (John Huges)

Detta är filmen som jag och syrran såg om och om igen. Det finns hur många bra scener som helst i denna pärla från tonårsfilmsgeniet John Hughes (RIP). Egentligen var Breakfast Club en ännu större film för mig, men 1985 var redan upptaget.
På andra plats: "Terminator"



1985 - Fletch (Michael Ritchie)

Moooon river. Alla komediers moder: "Fletch". Denna film kan inte underskattas. Att jag dessutom blev ihop med den rödhåriga häxan när Fletch-filmerna rullade i videon gör ju inte filmen mindre viktig. 1985 var ett monsterår med filmer som "Breakfast Club", "Subway" och "Runaway train".




1986 - Aliens (James Cameron)

Och här kommer alla actionfilmers moder: "Aliens". Jag såg filmen på bio och gick sen direkt till mitt nattjobb på det lokala stenbruket i Skövde. Där hade stendamm genom åren beklätt gångar och utrymmen så att hela anläggningen såg ut som man vore på en annan planet. Ackompanjerad av dånande band fyllda med krossad sten skulle man gå en runda då och då för att kontrollera att banden inte gått sönder eller liknande. Vilken terror den natten var.



1987 - Au revoir les enfants (Louis Malle)

1987 var året då jag började på Teknikum i Uppsala. Jag och Sir Per gick på bio på Fyrisbion istället för mattestudier i lässalarna på Carolina. Vi hamnade i en tom salong en eftermiddag och såg Louis Malles biografiska "Au revoir les enfants". Vilken bioupplevelse! Vi vacklade ut med tårfyllda ögon och förbannade nazisterna högt. Detta är för övrigt filmen som Quentin Tarantino döpte sin debutfilm efter.
1987 är ett av de två starkaste filmåren under mitt liv: Övriga favoritfilmer är "Withnail and I", "The princess bride", "Less than zero", "Broadcast news" och "Angel heart".



1988 - Die hard (John McTiernan)

Ett mellanår som ändå gav oss en action-rackarbajsare utav sällan skådat slag. Humor och action. Action och humor.

Årets roligaste film är "Dirty rotten scoundrels".




1989 - Dead poets society (Peter Weir)

Åren i Uppsala var underbara, men det var ganska mycket pluggande av och till. Extremt mycket till och med.  För att lätta på trycket gick vi ett gäng på den nya Robin Williams-filmen "Dead poets society". Och vilken fullträff. Filmen handlar ju om att konst och filosofi kanske är viktigare i livet än föräldrarnas krav och jakten på de allra högsta betygen. Efter filmen var nästan alla vimmelkantiga och vi gick till Norrlands Nation och drack rödvin tills inpå småtimmarna. Frans och Peter var med. Alla utom Sir Per. Han gick hem och pluggade.



Mitt nittiotal i filmer finner du här.