I remind myself I was lucky to have had any time with him at all.
Vad är mänskligt och vad gör oss mänskliga? Vad är själen och hur bevisar man sin själ? Varför försöker vi alltid finna tro och hopp? Varför skapar vi sagor och myter? Vad gör vi inte för att inte bara tyna bort?
Frågor. Jag drabbas av dessa funderingar. Är det tid för självrannsakan? Reflektion. Allt detta är reaktionen på omtumlande och förvirrande konstig film, reaktionen på fantastisk filmkonst.
"Never let me go" kan inte beskrivas. Jag och Danne såg filmen "ospoilad" och det var helt perfekt för en film som denna. Den är tung, utmanande och obehaglig. Filosofisk. Filmen kommer rumla runt i huvudet på mig lång tid framöver. Dani sa att han aldrig ville se den igen, men jag vet inte jag. Den var mycket, mycket bra.
"Never let me go" är en av 2010 års bästa filmer, ett brittiskt mästerverk av regissören Mark Romanek (One hour photo). Det är filmatiseringen av Kazuo Ishiguros roman från 2005 med samma namn. I birollerna ser vi Andrew Garfield (The social network) och Kiera Knightley (Pirates of the Carribean), och huvudrollen bärs av den kanske klarast lysande stjärnan på filmhimlen just nu - Carey Mulligan (An education).
"Never let me go" är ett drama i tre akter, och den får fem bortkastade leksaker av fem möjliga.
Betyg: 5/5
Jag tanker inte lasa din revy an pa ett tag; fatt strikta order att inte lasa eller hora nagot om denna innan man ser den. Daremot rakade jag se pa vagen hem fran jobbet att dar ar en bok som heter likadant sa jag tanker lasa den, antagandes att det ar samma historia, innan jag ser filmen.
SvaraRaderaJag vet inte om du kommer gilla boken. Jag tror boken är än tuffare/tyngre/hemskare än filmen.
SvaraRadera"The best novel of the decade" - Time Magazine
http://www.time.com/time/specials/packages/article/0,28804,1949837_1948739_1948733,00.html
"Vad är mänskligt och vad gör oss mänskliga? Vad är själen och hur bevisar man sin själ? Varför försöker vi alltid finna tro och hopp?.." Dom gör ju ingenting av dessa frågor. Istället koncentrerar sig filmen på en jävligt sval kärlekstriangel. Det kändes som regissören hade tryckt in FastForward knappen. - Vi har tre akter. Vi måste hoppa mellan dom så snabbt som möjligt... Man glömmer bort att ge karaktärerna tid att utvecklas. I slutet bryr man sig inte alls om Spindelmannen och Mulligans relation. Jag ville bara att dom skulle skära upp dom, så filmen kunde ta slut.
SvaraRaderaFrågorna i detta fall ligger i betraktaren ögon.
SvaraRaderaJag tyckte inte boken var sarskilt otack eller tung. Varfor stack hon inte bara? Kanske lar man sig nagot av att forsoka besvara denna fraga. Till "Anonym": det kanske ar sjalva poangen.
SvaraRaderaJa, herregud vilken film! Det kändes som att få en hand inkörd i magen och som vred om känslorna maximalt. Det blir till att köpa boken!
SvaraRaderaBra beslut! :-)
RaderaDet är konstigt, den släpper inte. Filmen alltså. Jag tänker på den lite nu och då, det dyker liksom upp fragment och funderingar både när det passar och inte passar alls. Funderar också på vart den tog vägen i oscarssammanhanget...
SvaraRaderaEn film som hänger sig kvar. Obehaglig är den också, jobbig...
Radera