A Bug's Life (1998)

It's the same year after year, they come, they eat, they leave; that's our lot in life. It's not a lot, but it's our life.

Jag ska skriva lite kort om den andra Pixar-filmen "A bug's life" som kom ut 1998. Efter succén med "Toy story" antar jag att det var närmast omöjligt att leva upp till "hypen". I mina ögon gick det i alla fall inte. "A bug's life" är mycket svag. Allt som lyckades med "Toy story" har misslyckats här. Figurerna är tråkiga, humorn är banal och handlingen är trött. Filmen bevisar att karaktär, dialog och handling fortfarande behövs oavsett vilket format eller vilken teknik som filmen är gjord med. Ett annat bra exempel på detta faktum är "Avatar", se min bistra revy här.

Jag har svårt att se vilken målgrupp "A bug's life" vänder sig till. Den kanske funkar för små barn, men den misslyckas med det som Pixar ofta lyckas med - att göra film som kan uppskattas av barn i alla åldrar. I alla fall enligt vad jag tycker. Jag är inte intresserad av animation som teknik, och nu när de har gjort så många fler animerade filmer kan man inte säga att det är poängen med filmen. Men det kanske var det då för drygt tio år sedan.

Handlingen känns igen. Myrstacken är terroriserad av burdusa gräshoppor och en liten myra får i uppdrag att bege sig ut i världen för att finna hjälp. Han stöter på en kringresande circus, med lustiga insekter i olika roller. De följer med vår myra omedvetna om vad uppdraget egentligen innebär. Det är "Sju samurajer" och "Three amigos" om igen. Nej, detta var inte min kopp av te. Jag ser då hellre om "Tre amigos"!

Filmen gav mig intet och den får därmed intet.

Betyg: 1/5

An Unfinished Life (2005)

They call 'em accidents cause it's nobody's fault.

Robert Redford! Stenhård. Han var en av de allra största i Hollywood för tidigare generationer. Han räknas säkert fortfarande dit av många, men hos en hel del av yngre biobesökare är han nog bara en gammal gubbe. Jag har förhållit mig ganska sval inför honom tidigare, men nu bejakar jag. Han är för djäkla bra.

Efter ännu en trist match från fotbolls-VM hamnade jag i denna sköna drama via det goda folket på SVT. Jag hade redan sett slutet av filmen, så den måste ha gått på tv vid tidigare tillfälle, men nu fick jag se hela filmen. Detta är en briljant, lågmäld och ofta underspelad drama regisserad av vår egen Lasse Hallström. Vi ser två av filmindustrins giganter bära filmen, Redford och den alltid suveräne Morgan Freeman.

Filmen handlar om en familj på en ranch i Wyoming. Nutid. Jennifer Lopez spelar Jean, änka till Griffin och modern till en elvaårig dotter. De tar sin tillflykt hos flickans farfar då Jean's senaste pojkvän slagit henne en gång för mycket. Farfar Einar spelas av Redford. På gården finns också den halvt invalidiserade gårdskarlen Mitch, spelad av Freeman. Filmen handlar om sorgen efter Griffins död och vägen åter till livet. Den sluskige kvinno- och barnmisshandlande pojkvännen finner givetvis ut var Jean har tagit sin tillflykt och spänning uppstår.

Filmen bygger till 100% av suveränt skådespeleri. Alla fyra huvudrollerna spelas mycket bra, inklusive den unga Becca Gardner som spelar dottern Griff. Jennifer Lopez bevisar ännu en gång att hon är minst lika stark inom skådespeleriet som hon är sångerska. Dessutom är miljön sagolik, ett Amerika som inte allt för ofta visas på film. Tänk er "Lilla huset på prärien" fast i nutid och lite mer seriöst. Det är samma miljöer som för övrigt visas i den omåttligt bra filmen "The straight story", David Lynch's mästerverk från 1999. Den borde du se. Snarast.

Filmen är bra och får givetvis fyra vilda björnar av fem möjliga.

Betyg: 4/5



Trailer

New Moon (2009)

It's my birthday, can I ask for something? Kiss me.

Jag var inte direkt sugen att se denna film tills helt nyligen, men nu har jag sett hela "New Moon". Jag hade faktiskt redan försökt se den en gång, men stängde då av efter en halvtimme. Anledningen till mitt nyfunna intresse var artikeln om "Twilight"-fenomenet i senaste numret av Vanity Fair. Den tredje filmen har ju snart premiär och filmserien och dess fanatiska fans behandlades i artikeln. Jag ser med viss fascination på denna kult och hur starkt fansen känner för serien. Det påminner mig lite vagt om något helt annat, men min stolthet förhindrar mig att tänka tanken fullt ut.

Oki, så hur är då "New Moon"? En del, den större första delen, är otroligt dålig, medan den avslutande delen är helt ok. Filmens största problem är att huvudpersonerna både är trista och att de spelas av väldigt svaga skådespelare. Speciellt Kristen Steward i rollen som Bella är så dålig att det isar i tänderna på mig. Även hennes stora kärlek Edward är högst ointressant. Han spelas av Robert Pattinson och han kan se väldigt beklämd ut.

Filmen består som sagt av två delar. Dels en oändligt lång trist ineldning och sedan en ganska intressant avslutning. Det som lockar mig lite är den värld som filmen utspelas i, där vampyrerna är aristokratin. De har olika förmågor, någon kan se in i framtiden, någon kan läsa andras tankar och den högintressanta nykomlingen Jane kan framkalla fysik smärta hos någon genom att bara titta på personen. Vi får i denna film lära känna "the Volturi", seriens "bad asses". Det är dessa figurer som är intressantare och därom skulle mycket bättre material kunna hämtas. Kanske i tredje filmen som enligt massmedierna ska vara mycket mer action-inriktad än de första två.

Tyvärr är den bra delen bara en kort, kort del av den långa filmen. Fram till filmens urvattande klimax fick vi genomlida Bellas kärleksproblem. Den så fansansfullt stora sorgen över att Edward inte fanns kvar i hennes liv. Jag tror att filmernas fans i första hand är unga tjejer och då kan man kanske förstå. Nästan hela "New Moon" är en bitterljuv romantisk saga perfekt för prepubertala romantiska flickor. Bellas bedrövade ansiktsuttryck gjorde mig nästan galen av leda, men hon passar antagligen väl in i tonårsflicksrummets estetik över omöjlig kärlek. Hur ljuv kan den inte vara?

Det är intressant att se trailern som jag byggt in nedan. Som vanligt visar trailern det mesta av intresse från filmen, vilket normalt sett är otroligt kasst, men eftersom denna trailer nästan uteslutande visar scener från filmens sista halvtimme, bevisar den också min tes om att de tre första halvtimmarna är en enda lång inledning och inte så viktiga för handlingen... Filmen pendlar mellan en etta och en tvåa, och även om den sista halvtimmen med Aro Volturi och hans lustiga gäng var helt ok, landar jag ändå i ett nesligt betyg.

Betyg: 1/5

Chuck - Season 1 (2007-2008)

Jag tänker också skriva om tv-serier som jag sett och ser. Slumpen dikterar att det första inlägget handlar om action-komediserien "Chuck". Jag vill skicka ut en varningens ord till Kitty och Paddy. Tag en funderare innan ni börjar se denna serie. I och för sig är "Jayne" med och det kanske räcker för vissa, men jag förhåller mig ganska kallsinnig om denna serie.

Handlingen kretsar kring Chuck en datorreperatör på en större hemelektronikaffär. I seriens pilotavsnitt får Chuck en databas med militära hemligheter mailad till sig och då han öppnar mailet "laddas" alla hemligheterna ned i hans huvud. CIA och NSA vill både använda och skydda informationen, så de skickar två "handlers" att bevaka Chuck. Dels är det den blonda Agent Walker från CIA som spelar Chucks flickvän som "cover", dels är det agent Casey som spelas av Adam Baldwin, "Jayne" i serien "Firefly". Casey tar jobb på Chucks arbetsplats. Övriga huvudkaraktärer är Chucks lille kollega och bästis Morgan, Chucks syster och hennes pojkvän, Captain Awesome.

Seriens styrka är dess charm. Chuck är gullig och hans relation till agent Walker är spännande. Man undrar om de ska få varandra tll slut eller ej. Jag finner dock inte serien så speciell, dess charm biter inte på mig. Blandningen av action och humor skulle kunna vara jättebra men jag tycker inte att det funkar. Humorn tangerar fars, Chuck är klumpig på ett oattraktivt sätt. Det finns en säsongslång "story-arc" i serien, men varje avsnitt innehåller också ett avslutat "problem". Ofta är det en simpel och lite töntig lösning på stora problem eller faror, så action-innehållet håller inte heller.

Jag har svårt att komma på någon annan serie att jämföra med "Chuck". Ta till exempel "Dexter" där har vi både humor och action i en mycket bättre mix, samt att serien känns mycket mer seriös. "Chuck" kanske liknar den gamla 80-talsserien "A-team"? Vem vet?

Tyvärr finner jag inte någon av karaktärerna speciellt intressanta i "Chuck". Huvudpersonen Chuck är behaglig, men i slutändan milt ointressant. Agent Walker är ganska snygg, men hon saknar Charisma. Systern är jättetråkig och Captain Awesome är roligare som koncept än i serien. Kompisen Morgan är på sin höjd en misslyckad karikatyr. Till sist har vi Agent Casey. Är detta "Jayne" fast i en annan serie? Njae, han spelar en liknande roll - det ser jag. Han är en tuffing, med en del syrliga "one liners". Ibland skymtar ett hjärta av guld, men samtidigt skjuter han för att döda utan att blinka. Det som skiljer från "Jayne" i "Firefly" är omgivningen och kvalitén på dialogen. Och det är nog så viktigt för att en så komplex figur som "Jayne" ska blomma ut till sin fulla rätt.

"Chuck" var under säsongens inledning länge hotat av nedläggning. Till slut blev det en hel säsong om totalt 13 avsnitt. Serien har vuxit i populäritet och nya säsonger har beställts, nu har just säsong 3 avslutats. Jag kommer dock inte titta vidare för tillfället utan kommer nog ta mig an "24" säsong 8 istället.

Betyg: 2/5

Toy Story (1995)

To infinity, and beyond!

Som förberedelse inför sommarpremiären av Pixar's nya "Toy Story 3" tänkte jag se alla Pixars tidigare långfilmer. Jag har bara sett hälften av filmerna och det känns som att det är filmer som det kan vara roligt att ha sett. Jag startade med den första "Toy Story" från 1995. Tänk vad mycket de har gjort de senaste 15 åren!

"Toy Story" handlar om ett gäng leksaker som får liv så snart alla människor inte finns i rummet längre. De lever alltså, men "spelar döda" så fort någon ser dem. Kul idé som har förvaltats mycket väl. Storyn är enkel. Woody är ledaren i gänget och han får utmaning av en ny leksak, en "Buzz Lightyear". Först konflikt, sedan försoning.

Vad som är trevligt med filmen är alla små detaljer. Jag gillar flera av karaktärerna, som taxen, den veke dinosaurien och inte minst det lilla penn-trollet med det skrämda håret. Speciellt trollet är festligt då det faktiskt inte lever upp utan alltid ser lika förskräckt ut.

Handlingen är inte så viktig, den är simpel och följer en amerikansk tradition med en viktig moralkaka i tecknade filmer. Här är det dock inte tecknat utan datoranimerat och det är häftigt. Jag kan rekommendera "Toy Story", den är underhållande, och den är också en milstolpe inom modern film.

Jag ger "Toy Story" tre elaka grannpojkar av fem.

Betyg: 3/5

The A-team (2010)

They are the best and they specialise in the ridiculous!

Jag och Danne var i Kista Centrum för middag och en film. Vi var sugna på en skoj sommarfilm och valet föll på "The A-team". Med rätt inställning till denna film har du en mycket kul stund i biomörkret att se fram emot. Detta är en häftig och vansinnig b-film. Action utan slut som mr. Magic brukar säga.

"The A-team" bygger givetvis på den kända tv-serien från 80-talet. Jag har nog inte sett en enda minut av sagda tv-serie, men inte vara orolig, det är ganska enkelt att hänga med i handlingen ändå. Teamet är en kvartett elitsoldater som under Irakkriget blir blåsta av en dum man och de kastas i fängelse. Nu blir uppdraget att fly från fängelse och söka reda på dummingen och rentvå sina namn. Teamet spelas av Liam Neeson - supertuff i sitt gråa hår, Bradley Cooper - med ett charmigt leende på läpparna mest hela tiden, och Sharlto Copley, "Wikus" från "District 9". Plus en väldigt stor svart man.

Filmen lider som många moderna actionfilmer av allt för snabba klipp, det är svårt att se vad som händer ibland. Actionscenerna är överdrivna och helt orealistiska. Underbara. Tänk James Bond uphöjt till tio. The A-teams grej är att ha en plan som är så avancerad att motståndarna går bort sig och väljer fel kopp. Det är en hel del kul dialog också. Den unga publiken pratade och skrattade mest hela filmen. Bredvid oss satt också ett äldre par där kvinnan uppenbarligen inte går på actionfilm speciellt ofta. Hon hoppade till i stolen och små kvidande stönanden hördes från grannen då och då. Mycket underhållande.

Filmen levererade en god underhållning för stunden, egentligen var den ganska kass, men den får nu tre flygande tanks av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Greenberg (2010)

"Youth is wasted on the young. "

Jag och Andy har varit på bio igen. Denna gång valde vi en lite smalare men intressantare film, Noah Baumbachs nya film "Greenberg". Ben Stiller spelar Roger Greenberg en 40-åring med viss personlighetsstörning. Han är lite lätt narcissistisk och uppvisar allmänt osociala tendenser. Greenberg ska under sex veckor vila upp sig efter fler år på sinnessjukhus genom att åka till Los Angeles och passa hans brors hus och hund då brodern med familj är på en längre semesterresa. Greenberg träffar i detta sammanhang den gulliga, smått förvirrade Florence, broderns omtyckta personliga assistens som hjälper Greenberg med hunden och som chaufför. Greenberg kör inte bil. Greenberg träffar också sin gamle polare från tiden då de var unga, glada och spelade i ett band. Bandet lades ner då Greeberg avvisade ett större skivkontrakt på grund av något oklar anledning.

Detta är en mycket skön film. Handlingen är i princip obefintlig, utan filmen bygger på en studie av karaktärerna och en härlig stämning och dialog. Florence är en ängel, men också med ett temperament och hennes karaktär har mer djup än vad som kan tyckas till en början. Hon är 25 och söker efter sig själv. Greenberg är till synes en riktig skitstövel. Han är 40 år och söker efter sig själv. Han har uppenbarligen problem att växa upp, och som ett barn tar han inte ansvar för sina handlingar. Under filmens resa får Greenberg en del insikter.

Jag gillade Baumbachs tidigare film "The squid and the whale" väldigt mycket. Det var en självbiografisk film om hans uppväxt i New York. Nu har han tagit handlingen till Los Angeles och karaktärerna har vuxit upp. Jag vet inte direkt om denna film är självbiografisk, men den har en sådan ton. Filmen handlar om påhittade verkliga personer med alla dåliga sidor, med också goda sidor, komplexa. Man kan bli arg på Greenberg men man kan också känna igen sig.

Noah påminner mig om en ung Woody Allen och den samtidige Wes Anderson (polare och samarbetspartner). Skådespeleriet var generellt sett bra i denna film. Ben Stiller spelar här en dramatisk roll. Greenberg gör en del hysteriska saker i filmen, men det är hela tiden karaktärsdriven humor, vi är långt från "Zoolander" och "Dodgeball". Den för mig okända Greta Gerwig var mycket bra som Florence. Hon har också spelat i "mumblecore"-filmen "Hannah takes the stairs". Den måste jag se vid passande tillfälle. I övrigt har Rhys Ifans en framträdande roll som Greenbergs kompis. Ifans spelade den där galne kompisen till Hugh Grant med "Fancy a fuck?"-t-shirten.

"Greenberg" får fyra svaga fobier av fem.

Betyg 4/5

Best of Neil Young - Disc 4

Den fjärde skivan behandlar Neils lite mer udda musikstilar. Det handlar om storbands-blues, Kraftwerk-influerad syntrock, mera country och mera Crazy Horse. Det är fortfarande idel favoritlåtar och detta är en skiva som du som musikälskare kommer ha mest och längst glädje av. Men det tar kanske lite längre tid för dig att lära dig att förstå musiken.

"I've got mashed potatoes..."

CD 4 "Hawks & doves" - The fan favorites

Playlist för spotify.

01. Ain't it the truth (live with the Bluenotes 1988)

Under stora delar av 80-talet turnerade Neil med innovativa och oväntade musikstilar och compband. Ofta var det mycket bra live-konserter. Bäst av dem alla var turnén 1988 med the Bluenotes. Samtidigt släppte han innovativa och oväntade studioalbum, men ofta gick inte musiken fram lika bra på det formatet. Denna låt är från en obskyr samlingsplatta där två live-låtar lagts med från 88-turnén. Vi glädjer oss och väntar med spänning på framtida skivsläpp från denna turné.

02. This note's for you (live with the Bluenotes 1988)

Andra låten från 88-turnén. Här har vi titellåten från det årets studioalbum i en expanderad och mer korrekt version.

03. Ordinary people (2007)

Turnén 1988 innehöll två exceptionellt intressanta låtar, dels "Sixty to zero" som senare kortades ner och döptes om till "Crime in the city" (ligger på CD3 i denna samling), dels den länge outgivna "Ordinary people". Länge, länge den bästa outgivna låten från Neil. År 2007 släppte Neil "Chrome dreams II" och där fick vi äntligen en studioversion av sagda låt. Denna version antyder i alla fall lite om live-versionens magiska briljans.

04. Mr. Soul (1982)

1982 experimenterade Neil med vocoders i sina försök att kommunicera med sin lille son som lider av cerebral pares. Det var lättare att nå fram med den metalliska datorrösten av någon anledning. Neil gör musik om livet och därmed skulle vocodern med in i inspelningsstudion. Neils publik och framför allt skivbolag var oroliga. Skivan "Trans" är hysterisk, men bakom många av låtarna gömmer sig mycket starka "tunes".

05. Computer age (1982)

Skivan "Trans" är lite lätt influerad av Kraftwek från tidigt 80-tal.

06. Motorcycle mama (1978)

Kommer från den starka countryskivan "Comes a time". Något av en filler här, den slank bara med.

07. Union man (1980)

"'Live music is better'
bumper stickers should be issued"

08. Hawks & doves (1980)

"Ain't getting old,

ain't getting younger though

Just getting used to the lay of the land"

09. Revolution blues (1974)

Två låtar från Neils flummiga album "On the beach" från 1974. Det är oklart om Neil kommer ihåg något från denna skivinspelning.

10. On the bech (1974)

Skön låt, vem behöver gräs? Låt dig drömmas bort...

"The world is turnin',

I hope it don't turn away..."

11. Southern pacific (with Crazy Horse 1981)

Vi avslutar i stor stil med tre bitar från den kantiga skivan "Re-ac-tor" från 1981. Detta är Neil Young & Crazy Horse i smått distorterad version. Allt är lite off. Neil hade problem under flera år med kommunikationen med sin son. Detta transfererades rakt ut till hans skivor. Men som vanligt finns en del mycket bra melodier som lurar i bakgrunden.

12. Rapid transit (with Crazy Horse 1981)

Vad sjutton sjunger han om här då?

13. T-bone (with Crazy Horse 1981)
"...ain't got no t-bone"
Inledningssången på den smått klassiska konserten på HiQ Music Festival i mitten av 90-talet med The Hank på sång och kobjällra och Sir Per på sång och fiol, med kompbandet anfört av Stugan. Those were the times...

Det var alles gott folk. So long, and keep searching...

CD1 finner du här.

Best of Neil Young - Disc 3

De två första skivorna har behandlat de två mest centrala musikstilarna i Neils katalog. Den första skivan hanterade de gamla klassikerna från sjuttiotalet, en blandning av akustiska låtar med en större mängd rocklåtar med compbandet Crazy Horse. Den andra skivan behandlade Neils countrymusik, några var i rockform men de flesta akustiska och ofta med compband bestående av lysande countryrock-musikers från Californien.

Nu kommer vi in på de två avslutande skivorna. Den tredje skivan behandlar de rockigare låtarna som Neil arbetat med från och med slutet av 80-talet till nutid. Han har arbetat med flera olika stilar och olika compband. Ibland har Crazy Horse, den gamla trotjänaren återupplivats. On we go. Better to burn out than fade away!

Disc 3 "I'm the ocean" - the new classics

Playlist för spotify.

01. My my, hey hey (out of the blue) (live solo 1978)
Vi startar med den akustiska versionen av den klassiska rocklåten. Ni märker snart att Neil har vuxit upp, och han har fått en elektrisk gitarr...

02. When you dance I can really love (live with Crazy Horse 1996)
Är det samma låt hela tiden? Jo, så är det nog, men den är ju så bra!!

03. Crime in the city (live with Crazy Horse 1991)
En av Neils text-centrerade låtar. Låten spelades akustiskt under 1988-turnén, då i en mycket längre version, ibland upp till 20 minuter och under namnet "Sixty to zero". Handlar om amerikansk samtid, en korrupterad polis och en mordbbrännare och flera. Americana i allra högsta grad. Här ges låten i en ivrig Crazy Horse-version.

04. Love to burn (with Crazy Horse 1990)
"In the valley of hearts there's a house full of broken windows".
Neil släppte 1990 den makalösa "Ragged glory". Han drog in Crazy Horse i studion och spelade ett dussintal nya låtar. Allt är som vanligt (för Neil) inspelat live i studion. Endast bandets körsång är pålagt efteråt. Neil spelde låtarna tills han tröttnade och sedan valdes den version som låtit bäst. Detta är ragged och helt underbart. Många av låtarna handlar om livet, en gård på landet, en kärlekshistoria, ett brutet hjärta. Americana.

05. Music arcade (solo 1996)
"Have you ever been lost
Have you ever been found out
Have you ever felt all alone
At the end of the day?"

06. Love and only love (with Crazy Horse 1990)
"Love and only love will break it down"
Ännu en av de fantatiska låtarna från "Ragged Glory".

07. Too far gone (1989)
"With our attitudes by day
And our secret dreams by night"
En underbar liten historia från Neils "Freedom" från 1989.
"I smelled it"

08. Eldorado (1989)
"In Eldorado Town there lives a great bull fighter..."
Americana! En hel liten historia om livet i en stad på gränsen mellan Mexico och Amerika. Tror jag i alla fall.
"He kills the bull and lives another daaaaay"

09. No more (1989)
Knarket.

10. Shock and awe (2006)
Irakkriget.

11. I'm the ocean (with Pearl Jam 1995)
Neil är "the godfather of grunge". Han hookade upp med spolingarna i Pearl Jam 1995 på en slarvigt producerad skiva "Mirror ball". Låtarna lät bättre live, men "I'm the ocean" är en klassiker och en suverän förfestlåt.

12. Be the rain (2003)
Moder Jord.


CD4 finner du här.

Moon (2009)

GERTY: I hope life on Earth is everything you remember it to be.

Science Fiction! Den bästa och den värsta av filmgenrer. När de är bra är de verkligen bra, men när de så ofta är dåliga är det bara irriterande. Jag och Plymen hade glädjen att se en riktigt, riktigt bra ny sci-fi på filmfestivalen i vintras, "Moon".

Om du ska se filmen, försök att förbli o-spoilad. Som de flesta lysande sci-fi-filmer vinner de på om man ser dem med ett blankt sinne. Jag avhåller mig från att länka till trailern i några dagar tills du hunnit springa ut och hyra "Moon". Jag kommer inte skriva för mycket om filmens handling, bara set-uppen som du ändå får i inledningen av filmen. Jag kommer heller inte skriva om mina känslor från filmen, allt för att du ska förbli o-spoilad.

Filmen utspelar sig i en nära framtid, vår framtid? Sam Rockwell spelar Sam, en gruvdriftsarbetare på treårskontrakt på månen. Han har bara en kort tid kvar tills uppdraget är slutfört. Enda sällskapet är datorn GERTY, voicad av Kevin Spacey. Här finns inga fantastiska rymdskepp med överljushastighet bara en mycket ensam man på ett jobb. Han tjänar bra med pengar, men till vilken kostnad? Han har bara några veckor kvar på det treåriga kontraktet. Datorn vallar honom vidare, framåt. Detta är en non-action sci-fi som får en att tänka på äldre klassikers inom genren, som "2001 - A space odyssey", "Solaris" och andra. Filmen är filosofisk.

Sam Rockwell är helt enkelt fantastisk i rollen som Sam. Han spelar honom med en mångfacetterad finess, och han bär bokstavligen upp hela filmen. Kevin Spaceys datorröst är bra i denna film. Spacey får lite upprättelse hos mig. Jag har haft svårt med honom ända sedan "Pay it forward" från 2000 (bläh!). För regin står Duncan Jones och detta är hans första långfilm. Man lär få höra mer från honom i framtiden. Filmen får en femma! Jag ger den fem lyckliga återseenden av fem.

Betyg: 5/5