Draft Day (2014)

Ali: How is it that the ultimate prize in the most macho sport ever invented is a piece of jewelry?

En av säsongens största matcher spelas ikväll då Denver Broncos (6-1) möter New England Patriots (6-2) på bortaplan. Det är sextonde gången de legendariska quaterbackarna Peyton Manning och Tom Brady möts. Låt oss alla hålla tummarna för att de goda vinner. Vi är nu nästan exakt i mitten av grundserien av 2014 års NFL-säsong. NFL draften 2014 hölls på Radio City Music Hall i New York City i maj månad. Houston Texans hade första-picket och valde DE Jadeveon Clowney, Atlanta Falcons valde OT Jake Matthews med det sjätte picket och Tampa Bay Buccaneers valde WR Mike Evans med det sjunde picket.

Filmen Draft day utspelas under första dagen i NFL draften 2014, fast i en parallellvärld. Vi får följa Cleveland Browns General Manager Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som dealar och wealar, kämpar och våndas, tänker och känner efter vad han ska göra under den så kritiska draften.

NFL har uppenbarligen hjälpt till en massa i produktionen denna film och det är kul att se. Jag tycker att det förtar en hel del av känslan när filmer om NFL måste hitta på låtsaslag för att de inte får tillstånd av NFL att göra det på riktigt. Any given Sunday är en av de filmerna, den är bra men den hade kunnat vara  ännu bättre. Nu är till och med NFL Commissioner Roger Goodell med i Draft day. Dessutom ser vi en massa journalister och gamla spelare från det riktiga NFL. Resten av filmens handling är ren fiktion. Det blir en ganska skön mash-up mellan dagens profiler inom NFL och rent påhitt.

Filmen påminner givetvis en hel del om Moneyball. Denna känns dock lite mer lättviktig. Dessutom tror jag att Moneyball förutom vissa konstnärliga friheter var ganska trogen historien, vad som verkligen hände. I Draft day sker en del ganska sensationella saker, varav några är lite svårt att tro på. Både en och två av de inblandade GM:arna beter sig naivt och det förtar känslan lite. Browns head coach Penn (Denis Leary) beter sig också som en barnunge. Visst finns det kanske fall i historien där spektakulära saker har hänt runt verklighetens drafty day, Saints trade för att kunna plocka upp RB Ricky Williams kommer snart till minnet, men storyn i Draft day känns ändå krystad och mer amatörmässig än hur verkligheten egentligen är.

Oki, vad hände då, hur var historien om Ricky och da Saints? Head coach Mike Ditka tradade upp i draften 1999 och tog Ricky Williams med det femte picket. I utbyte för detta fick Washington Redskins alla Saints draft picks '99 plus första-picket och tredje-picket i draften året efter. En humungus trade och helt galen om du frågar mig. Omslaget på ESPN magazine kort därefter var mycket talande... Coach Ditka la alla sina ägg i en korg, for better or worse... Hur det gick? Nja, Williams var en helt ok RB men spelade bara tre säsonger i laget innan han blev tradad till Miami Dolphins för fyra draft picks inklusive två förstarundor... Ja, så det var kanske inte så himla illa pinkat av Ditka ändå...

Nåväl, ibland överträffar verkligheten fantasin, men inte riktigt i detta fallet. Draft day är en underdogstory med en mysfarbrorlig Kevin Costner i huvudrollen. Den är snyggt gjord och berättad i ett rappt tempo. De nästan två timmarna flög fram. Jag älskar ju NFL och för mig var filmen mycket intressant, men för er som inte har en aning om vad jag pratar om när jag säger dime defense, sacks, interceptions, naked bootlegs eller two points conversions kommer kanske denna film inte kännas riktigt lika intressant.

Jag ger Draft day tre picks av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A piece of jewelry

10 notabla draft picks i Denver Broncos history:

Terrell Davis (30), RB, 1995, sixth round
Shannon Sharpe (84), TE, 1990, seventh round
Tom Nalen (66), C, 1994, seventh round
Al Wilson, LB (56), 1999, first round
Von Miller (58), OLB, 2011, first round
Ryan Clady (78), OT, 2008, first round
Demaryius Thomas (88), WR, 2010, first round
Steve Atwater (27), SS, 1989, first round
Karl Mecklenburg (77), LB, 1983, round twelve
Rulon Jones (75), DE, 1980, first round

Rod Smith (80), WR, 1994 - undrafted

The Thomas Crown Affair (1999)

Tommy: Do you want to dance or do you want to dance.

En het sensommardag i New York, långsam, trötta medborgare. De nedstiger, uttråkade och leksugna; början till en yster dans. Varifrån? Vi serveras vaga historier om Glasgow, Bryssel, tjurfäktning och ambassadörens son. Så småningom inser man att dessa blott formar en täckmantel för deras mänskliga skepnader. Vi undrar vilka de är?

När leken blir intensivare får vi se mer och mer av deras verkliga existens: ett liv i överkastelse högst upp på en olymp någonstans i Västindien, en tavla som trollas bort, respektfullt förakt för mänskliga faror och värderingar. Det blir allt tydligare att de är oberörbara. Poliser, börshajar, muséechefer och försäkringsbolag är bara stödpunkter i deras lek; de ruggas lite i kanterna men ingen kommer till verklig skada.

Alla män vill vara Tommy och alla vill ha Catherine. Inte du? Är du säker? Jag tror dig inte!

Äntligen vet vi vilka de är.

Under filmens gång får vi se en brokig samling av minimalistiskt men perfekt porträtterade människor: en trött sopåkare, en gammal dam som kände Pissarros son, börsmagnater, muséevakter och andra körsångare. Tommy och Catherine njuter av miljön och statisternas yr, tar för sig, samspelar, kommer nära men kan aldrig bli en del av det jordelivet.

The Thomas Crown affair är ett mytologiskt drama. Musik, miljöer, dialog, bildspel; allt är som att kliva in i en tavla målad av din själ i ett ögonblick av klarsinne. Den är en utomstående åskådares framgångsrika försök att illustrera den slutgiltiga mänskliga idyllen. När du vet vad filmen handlar om är slutet det enda tänkbara. Det är inte ett Hollywoodslut, det är ett nödvändigt slut.

The Thomas Crown affair ligger bortom det mänskliga planet och förtjänar, nej kräver, ett betyg bortom den mänskliga skalan. Därför ger vi The Thomas Crown affair 5.1 små trevliga Renoirer av 5.

Betyg: 5.1/5

Catherine: Men make women messy.

Har du inte sett den? Heistfilmer.

A Bug's Life (1998)

It's the same year after year, they come, they eat, they leave; that's our lot in life. It's not a lot, but it's our life.

Jag ska skriva lite kort om den andra Pixar-filmen "A bug's life" som kom ut 1998. Efter succén med "Toy story" antar jag att det var närmast omöjligt att leva upp till "hypen". I mina ögon gick det i alla fall inte. "A bug's life" är mycket svag. Allt som lyckades med "Toy story" har misslyckats här. Figurerna är tråkiga, humorn är banal och handlingen är trött. Filmen bevisar att karaktär, dialog och handling fortfarande behövs oavsett vilket format eller vilken teknik som filmen är gjord med. Ett annat bra exempel på detta faktum är "Avatar", se min bistra revy här.

Jag har svårt att se vilken målgrupp "A bug's life" vänder sig till. Den kanske funkar för små barn, men den misslyckas med det som Pixar ofta lyckas med - att göra film som kan uppskattas av barn i alla åldrar. I alla fall enligt vad jag tycker. Jag är inte intresserad av animation som teknik, och nu när de har gjort så många fler animerade filmer kan man inte säga att det är poängen med filmen. Men det kanske var det då för drygt tio år sedan.

Handlingen känns igen. Myrstacken är terroriserad av burdusa gräshoppor och en liten myra får i uppdrag att bege sig ut i världen för att finna hjälp. Han stöter på en kringresande circus, med lustiga insekter i olika roller. De följer med vår myra omedvetna om vad uppdraget egentligen innebär. Det är "Sju samurajer" och "Three amigos" om igen. Nej, detta var inte min kopp av te. Jag ser då hellre om "Tre amigos"!

Filmen gav mig intet och den får därmed intet.

Betyg: 1/5