Hustlers (2019)

Det är samma visa varje år. Från nyåret och ett antal veckor framåt kryllar det av årsbästalistor i sociala medier. Ibland blir man meddragen av beskrivningen av någon ljuvligt film som man själv aldrig hade sett annars. Dagens film, "Hustlers" är kanske en sådan. En skröna som bygger på verkliga händelser om ett gäng strippor som började blåsa (tillbaka) sina kunder med lite mindre nogräknade metoder. Lite som en kvinnlig variant av "The Wolf of Wall Street" som någon uttryckte det. Med Jennifer Lopez i huvudrollen tänkte jag att det kunder vara något.

Men nej, detta var ganska tråkigt. JLo är i och för sig mycket bra, som den lite äldre och erfarna strippan och hjärnan bakom allt.

Men ack, filmen huvudperson Destiny som spelas av Constance Wu var svintrist rent ut sagt. Det var länge sedan jag såg en ny skådis som var så intetsägande. Den lite mer kända Julia Stiles spelar en journalist som intervjuar Destiny och hon var också extremt blek. Kan det ha varit personregin som ligger filmen i fatet kanske?

Filmen verkar ta sig själv på ett allt för stort allvar. Skillnaden mot "The Wolf of Wall Street" på den punkten blir smärtsamt tydlig. Men filmens budskap lever inte alls upp till den känsla av vrede och indignation jag anar från gänget som gjort filmen. Filmen är helt enkelt väldigt tråkig och oengagerande.

Den enda skådisen och karaktären som fick mig att vakna till ur dvalan filmen försatt mig i var Lili Reinhart som spelade Annabelle. Det var mest för karaktärens olyckliga åkomma att spontankräkas så fort hon blev stressad. Väldigt jobbigt för henne, men lustigt för mig på grund av det absurda i scenerna.

Nej, man måste vara mer försiktig när man väljer filmer från andras topplistor. Denna gång blev jag besviken och saknar de två timmarna jag förlorat. Samma gäller med mina topplistor, se gärna dem som rekommendationer på utmärkta filmer, men ansvara för era egna val.

Betyg: 1/5

Parker (2013)

Parker: I don't steal from anyone who can't afford it, and I don't hurt anyone who doesn't deserve it.

När jag spekulerade i att actionfilmen har fått ett uppsving i och med filmer som The last stand och Bullet to the head visste jag inte hur rätt jag hade. Nu har nämligen ännu en riktigt schysste actionfilm dykt upp. Denna gång är det inte en gammal actionhjälte som axlar huvudrollen utan en av de nyare i Jason Statham. Däremot är det en riktigt gammal räv som gjort filmen. Taylor Hackford som stod bakom klassikers som En officer och gentelman och den gravt underskattade Against all odds med Jeff Bridges, James Woods och Rachel Ward, har regisserat Parker.

Filmen bygger på en av böckerna, Flashfire, i författaren Richard Stark serie om den duktige bankrånaren Parker. Statham spelar här Parker som blir lurad av ett gäng skurkar som han gjort en stöt med och lämnas för död vid kanten av en landsväg. Parker har dock en ängels tur och ett mycket gott läkekött och han klarar (såklart) livhanken, flyr från polisen och börjar planera sin hämnd. För som han säger, om man inte lever efter vissa principer blir allt kaos och kaos är inte trevligt. I sin jakt på hämnd tvingas han samarbeta med den pengadesperata fastighetsmäklaren Leslie Rodgers i Palm Beach, spelad av ingen mindre än Jennifer Lopez.

Parker håller ett högt tempo och actionscenerna är manligt brutala, köttigt blodiga och riktigt bra. Jag gillade bland annat en scen där Parker motar en kniv med handflatan istället för att bli knivad i halsen. Det är ett rimligt försvar som man sällan ser i liknande scener i actionfilmer.

Jag är ganska neutral till Jason Statham. Jag tycker han har varit ok i det jag sett av honom, men här är han rent ut sagt cool. Han är mer eller mindre perfekt för rollen som Parker i alla fall. Jennifer Lopez är som vanligt bra. Hon ger sin Leslie en full karaktär och en trovärdig bakgrund. I en scen mellan henne och Parker inne på hennes kontor är hon extra bra. Hon spelar tuff men man ser i de små gesterna och darret på handen när hon dricker sitt vin att hon är rädd. Små detaljer kan tyckas men det är de som lyfter en film som denna.

Bland skurkarna ser man bland annat stenen från Fantastic 4. Han är bra. Var med i någon polis-tv-serie också. En sliten Nick Nolte med en röst som förtäljer om mången whiskey shots syns också i en biroll. Som vanligt är det roligt när Sweden nämns i utländska filmer. Denna gång, som så många andra gånger, blandade de ihop oss med Schweiz, men ändå inte.

Om du är sugen på en actionpackad thriller om dåliga och mindre dåliga skurkar som är i luven på varandra så kan du ge Parker en chans. Den levererar ända fram till det överraskande slutet. Jag har bara en fråga kvar till Parker: A three way?

Jag ger Parker tre hederskodex av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Några andra filmbloggare har också sett filmen. Fiffis filmtajm skriver om sina tankar idag, och herrarna Filmitch och Flmr har redan varit i farten.

The Cell (2000)

Do you believe there is a part of yourself, deep inside in your mind, with things you don't want other people to see? During a session when I'm inside, I get to see those things.

Ja, vem är egentligen regissören Tarsem Singh? Jo, han är en indisk regissör skolad på filmskola i Los Angeles som gjort sig ett namn både via musikvideos, bland andra REM's Losing my religion, och inom reklamfilmsbranschen och som nu arbetar som långfilmsregissör. Jag såg nyligen Tarsems andra film The Fall och blev helt fascinerad av hans fantasirika filmvärld. Tarsem är en visuell mästare som lägger mycket möda på att hitta vackra och perfekta lokationer för sina scener. Fotot, kostymer och make up är viktiga ingredienser när Tarsem bygger upp sina fantastiska fantasivärldar.

Redan i min revy av The Fall nämnde jag att jag ville se Tarsems debutfilm, thrillern The Cell, och bland kommentarerna till min revy anmälde Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord att hon var sugen på att se och skriva om The Fall och The Cell. Sagt och gjort här bjuder vi nu på synkroniserade revyer av dessa filmer. Det blir ett litet mini-blogathon!

The Cell är en thriller om jakten på en sinnesstörd mördare i samma klass som Buffalo Bill från Silence of the lambs, och försöken att rädda hans senaste kidnappningsoffer. Vince Vaughn spelar FBI-agenten Peter Novak som kämpar mot klockan för att rädda den unga kvinnan i mördarens våld. Dramats andra huvudperson Catherine spelas av Jennifer Lopez. Catherine är en ung barnpsykolog som är involverad i experimentiella tester där hon kopplar ihop sig med koma-patienter och därmed kan besöka patienten i dess undermedvetna. Det är en manick liknande den som används i Inception, fast här kan man komma in i en persons huvud även när de är avstängda från omvärlden.

Tänk er vilka möjligheter som nu öppnas. Catherine kommer alltså vandra omkring i patienternas undermedvetna. Vilka miljöer kommer hon få se? Vilka änglar och demoner kommer hon få möta? Hur fungerar världen hon stiger in i? Tarsem måste blivit lyrisk när han såg manus för denna film. Här skulle han få bygga den ena mer fantastiska scenen efter den andra. Så länge Catherine besöker den unge pojken som hamnat i koma efter en båtolycka finner hon sig i tämligen säkra miljöer och hon kan kommunicera med pojken. Men han är ju inte en sinnestörd massmördare...

Den tredje huvudfiguren i The Cell är massmördaren Carl Stragher spelad med en kuslig precision av Vincent D'Onofrio. När FBI ganska tidigt i filmen fångar Carl visar det sig att han fått något slags anfall och befinner sig i en djup koma. För att få reda på var hans offer hålls fången måste Catherine stiga in i Carls skönt bisarra undermedvetna och försöka få fram sanningen ur Carl. Men i den världen är Carl inte en depraverad socialt handikappad enstöring, som han är i det verkliga livet, där nere, djupt ner i hans undermedvetna är han arkitekt, slavägare och kejsare...

The Cell är en helt ok film. Filmens svaghet är att Tarsem inte verkar veta vilken fot han ska stå på. Ska han göra en tajt och spännande FBI-jagar-mördare-thriller, eller ska han göra en fantastisk och spännande psykologisk thriller om en sjuk persons inre liv. Scenerna i de olika personers undermedvetna är underbara och jag skulle velat se en film som utspelades mycket mer i de miljöerna. Som det blivit nu fokuserar filmen minst halva speltiden på brottsutredningen och kampen mot klockan. De delarna är helt ok, men de är som en förenklad version av Silence of the lambs. Det hade blivit ännu bättre om mer av filmen utspelats i det undermedvetnas värld. När tex Peter kommer in i Carls undermedvetna för att lösa fallet sker det fort och simpelt, även om han får utstå en del del obehag på vägen fram. Därifrån kommer filmens enskilt häftigaste scen då Peter ligger fastspänd på en brits och Catherine är som förhäxad. Jennifer Lopez make up och mörka blick i den scenen var awesome!

Dags för en summering. Tarsems styrkor tas till vara på i denna film, men de får helt enkelt för lite utrymme. Jag tittade lite på bakom filmen-dokumentären och från den förstår jag att filmbolaget tvingat Tarsem till en hel del ändringar jämfört med hans egen vision. Det är väl något som en förstagångsregissör tyvärr får leva med. Filmen som den är nu är ändå spännande och häftig, men den kunde helt klart blivit mer fulländad.

Jag ger The Cell tre starka mardrömsscenarier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Nu är jag mycket nyfiken på vad Sofia tyckte om The Fall. Hon skrev ju att hon gillade det visuella i The Cell, precis som jag också gjorde. Sofia kommer skriva om båda filmerna i sin post och det ska bli intressant att se om vi har liknande åsikter om filmerna, eller om det skiljer sig mycket. Jag gav ju The Cell en godkänd och positiv trea och The Fall det allra högsta betyget i en eufori efter den spektakulära filmupplevelsen, en femma. Hoppa nu över till Sofia och läs hennes revyer, ni finner dem här.

An Unfinished Life (2005)

They call 'em accidents cause it's nobody's fault.

Robert Redford! Stenhård. Han var en av de allra största i Hollywood för tidigare generationer. Han räknas säkert fortfarande dit av många, men hos en hel del av yngre biobesökare är han nog bara en gammal gubbe. Jag har förhållit mig ganska sval inför honom tidigare, men nu bejakar jag. Han är för djäkla bra.

Efter ännu en trist match från fotbolls-VM hamnade jag i denna sköna drama via det goda folket på SVT. Jag hade redan sett slutet av filmen, så den måste ha gått på tv vid tidigare tillfälle, men nu fick jag se hela filmen. Detta är en briljant, lågmäld och ofta underspelad drama regisserad av vår egen Lasse Hallström. Vi ser två av filmindustrins giganter bära filmen, Redford och den alltid suveräne Morgan Freeman.

Filmen handlar om en familj på en ranch i Wyoming. Nutid. Jennifer Lopez spelar Jean, änka till Griffin och modern till en elvaårig dotter. De tar sin tillflykt hos flickans farfar då Jean's senaste pojkvän slagit henne en gång för mycket. Farfar Einar spelas av Redford. På gården finns också den halvt invalidiserade gårdskarlen Mitch, spelad av Freeman. Filmen handlar om sorgen efter Griffins död och vägen åter till livet. Den sluskige kvinno- och barnmisshandlande pojkvännen finner givetvis ut var Jean har tagit sin tillflykt och spänning uppstår.

Filmen bygger till 100% av suveränt skådespeleri. Alla fyra huvudrollerna spelas mycket bra, inklusive den unga Becca Gardner som spelar dottern Griff. Jennifer Lopez bevisar ännu en gång att hon är minst lika stark inom skådespeleriet som hon är sångerska. Dessutom är miljön sagolik, ett Amerika som inte allt för ofta visas på film. Tänk er "Lilla huset på prärien" fast i nutid och lite mer seriöst. Det är samma miljöer som för övrigt visas i den omåttligt bra filmen "The straight story", David Lynch's mästerverk från 1999. Den borde du se. Snarast.

Filmen är bra och får givetvis fyra vilda björnar av fem möjliga.

Betyg: 4/5



Trailer