House of the Dragon - Season 1 (2022)

Jag tyckte att de första sex avsnitten av denna första säsong var tämligen tråkiga och att de två sista var riktigt bra. Too little, too late för att göra hela säsongen till en fullträff, men bra nog för att göra mig jättesugen på fortsättningen.

Det var som en lång, långsam och dålig introduktion under de första sex för att sedan helt plötsligt bli bra, som att berättelsen äntligen tog fart. Sista avsnittet var spännande och de fanns karaktärer som jag faktiskt hejade på, för första gången under hela säsongen!

Vad var då problemen med de inledande sex avsnitten? Allt för rörigt, allt för många namn som liknade varandra, allt för många tidshopp med byte av skådespelare. Absurt nog växlade de ansiktsform på Alicents små prinsar (Aegon och Aemon) i bytet av skådespelare, och lyckade få den yngre av de två se äldre ut och det enda sättet att veta vem som var vem var att en hade en ögonlapp. Inte bra betyg till showen.

Som jag förstår bygger serien på en prequel till A song of Fire and Ice som är skriven mer som en historiebok, lite som det appendix-materialet som vi har så mycket av inom Tolkiens värld. I den typen av material är det sällan fokus på individuella karaktärer. Detta leder till bekymmer når det ska adapteras till en serie. Anledningen till att jag älskade mycket av Game of Thrones var på grund av karaktärerna och scener där två eller fler pratar med varandra. Under inledningen av GoT då de inte hade en stor budget fick vi inte ens se de stora slagen, utan serien fokuserade på underbara scener med Tyrion, Littlefinger, Lord Varys, Cersei, Jamie, Aria, Ed Stark, den fete kungen och till och med djävulsungen Joffrey. Vi hade karaktärer att heja på, skurkar vi älskade att hata, allianser att måna om och konflikter att förfäras över. 

Här i House of the Dragon? Inget av ovan under de första sex avsnitten. De flesta var svin och allt var miserabelt om jag förenklar grovt. Jag tyckte att precis alla karaktärer i serien var äckliga, ointressanta eller tråkiga. Det jag saknade mest var någon eller några allianser att ty sig till i allt mörker. Daemon och prinsessan hade potential men det visade sig snabbt att det endast var hans önskan på att ligga med henne vi såg. Inte ok i min bok som en allians.

Och vad var det om alla dessa blodiga födslar? Har show runners någon form av fetisch som de vill trycka ner i halsen på oss? Födslar och nakna kvinnofötter... Oh my.

Jag hade inledningsvis lite svårt med Matt Smith som Daemon då jag upplevde att han spelade över, men allt längre in i säsongen desto bättre blev han, trots att han är en psykopat. Prinsessan Rhaenyra eller lill-Dany som vi kalla henne var väl också på listan över de man hejade på lite vagt. Det var duktigt ointressant med allt käbbel mellan henne, Alicent och storsvinet Otto Hightower. Allt som hände så länge den svintrista Kung Peaceful levde var ointressant. Och den jäveln ville ju aldrig dö, oavsett hur mycket man hoppades på att han skulle försvinna. Javisst det var en introduktion och en set-up för kommande berättande. Men sex avsnitt!! 

Rhaenyra blev inte riktigt bra i mina ögon förrän kungen dog. Då växte konflikten och allianser startades (mer tydligt). Även den nya skådespelerskan växte och blev mer mångfacetterad i mina ögon. Jag ser fram emot kriget mellan de svarta och de gröna. Slutet av säsongen gjorde mig otroligt nyfiken på fortsättningen. Synd bara att det verkar vara två år till nästa säsong kommer ut.

Redan inledningen av avsnitt 9 antydde något nytt. Tystnaden och sättet de filmade den lilla pojken som kom med bud om Kung Svintråkigs död kändes betydelsefullt. Sedan var statskuppen intressant, bra av showen där. Vi åskådare drillades i att ogilla de gröna ännu mer. Jag älskade hur den värdiga Rhaenys (hon som är gift med the Sea Snake) flydde från fångenskap. Det var mycket bra att showen inte lät henne inleda inbördeskriget när hon hade chansen.

Men det enda riktigt bra avsnittet var sista avsnittet, vilket enligt mig var i nivå med de första säsongerna av GoT. Förberedelserna inför kriget, det fantastiska upplysta bordet i the War Room på Dragon's Stone, Daemons förberedelser och räkningen av hur många drakar de två sidorna har. Jag förundrades över hur Rhaenys manipulerade sin make Lord Corlys att gå i allians med de svarta och det var intressant att följa hur alla de stora husen vi känner från GoT ställer sig i kriget, Stark, Lannister, Baratheon osv.

Och nu till det bästa av det bästa. Lille prinsen Lucerys resa till Storm's End var fantastisk. Spänningen var påtaglig, för första gången i hela säsongen kände jag av "stakes". Dynamiken mellan ryttare och drake och den lore som finns runt dessa saker var härligt att följa. Klart intressant att både Lucerys och Aemon miste kontrollen över sina drakar. Det var spännande med Daemon som gick ner och sjöng för ännu en svinstor drake, lite oklart vad som hände där men det kommer helt klart ha betydelse i fortsättningen.  

Sen älskade jag den sista, dialogfria (!), scenen när Daemon informerade Rhaenyra om Lucerys död. Hennes reaktion! Emma D'Arcy med ryggen mot kameran och när hon vände sig mot oss gav mig rysningar. Topp remarks för skådespeleriet och för Matt Smith som gjorde en audible och bad teamet ta bort den förklarande, uppenbarligen onödiga, dialogen som var skriven i manus. Well done, Matt Daemon!

Jag hade länge ett betyg 2 på serien men de två sista avsnitten var så bra att jag jackar upp betyget till en trea.

Betyg: 3/5

The King's Man (2021)

Men för helvete! Välj en tonalitet och håll dig till den, Matt. 

Matthew Vaughn blandar flera filmer i en och det blir till en salig röra som skär sig å det grövsta. Stora delar av filmen är en actionkomedi i samma slag som de två tidigare Kingsman-filmerna. Men nästan lika stora delar är seriösa inslag som vill påvisa hur hemskt krig är. Det finns sannerligen filmer som behandlar den frågan både bättre och med den seriositet ämnet i sig berättigar. 

Vaughn och hans team kommenterar också monarkin, patriarkatet och imperialismen. "Fina" tankar som tyvärr levereras övertydligt och helt utan finess. Intressanta frågor som gärna får behandlas i film, men var sak på sin plats. Det är som att göra gräddtårta med falukorv i, det smakar inte bra i kombination.

Filmen slår också ett slag för hur överlägsna kvinnor är männen med en besserwissig Gemma Artherton. Det blir smärtsamt att se henne leverera den ena cringiga repliken efter den andra. Jag som trodde att Matt Vaughn var en bra regissör, men han visar här att det var helt fel. Kan vara så att han skrivit för mycket på manus denna gång och att han kanske är bättre med någon annans manus? Vem vet?

Gemma Arthertons skicklighet som skådis döljs under den dynga manus och regi står för. Samma gäller Ralph Fiennes och Djimon Hounsou. Deras fina skådespelarinsatser dränks i gödsel. Jag har dock svårt att bedöma Harris Dickinson i rollen som sonen Conrad då hans karaktär är så ofantligt dåligt skriven, övertydlig och imbecill. En av filmens få riktigt roliga scener var när Conrad överraskande sköts i huvudet på en meters håll av en av hans soldatkompisar. Good riddance. Skönt att bli av med den jäveln.

Rhys Ifans spelar Rasputin och han verkar ha fått en viss uppskattning på the internets. Jag tycker dock att karaktären är så överdriven att det bara blir fånigt. Hans "dans" i den stora fajtscenen var inte ens underhållande. Jag trodde först att det var vår egen Peter Stormare som spelade Rasputin men så såg jag att han var för smal...

Detta är en prequel till de tidigare två filmerna i franchisen. Som sådan var den vek. Det stora internationella "Spectre"-liknande nätverket de fajtades emot sattes inte upp speciellt bra. De lekte med kända namn ur historien som i "Forrest Gump", men i denna film ledde detta grepp snarare till en överkryddad soppa. De kastar in historiska med namn som Princip, Rasputin, Mata Hari, Lenin, Hitler, Erik Jan Hanussen och Franz Ferdinand utan att bry sig om historien. Det blir fattigt och skrattretande istället för kittlande och spännande. 

Skurkarnas chef , "The Shepherd", var som förväntat helt underväldigande. När den "unikt karismatiske" ledaren föll av berget, hoppade titeln utan kommentar vidare till nästa skurk i ledet. Kändes fattigt och inte speciellt väl förankrat. Lazy writing.

Tåget de åkte med några gånger såg fint ut. Det drar upp betyget lite...

Nä, detta var för svagt. Varken kul, spännande, engagerande eller tänkvärt. Om den bara varit mer underhållande hade den röriga tonaliteten inte betytt så mycket. Nu lämnades jag med en känsla av waste av resurser och tid.

Betyg: 1/5

The Amazing Spider-Man (2012)

George Stacy: Do I look like the Mayor of Tokyo to you?

Jag har en bekännelse att göra. Jag var totalt kallsinnig för Spider-Man-filmerna från 2002-2007. Jag fattade aldrig om de hade någon humor och om de hade det förstod jag den inte. Actioninnehållet och skurkarna var helt oinspirerande och det två huvudkaraktärerna var som trästatyer för mig.

Därför blev jag närmast glad då jag hörde att Hollywood skulle göra en re-boot, eller re-make eller vad det nu är, på spindelmannen. Hur bessynerlig tajmingen än var. Som regissör valdes Marc Webb som gjort en av de senaste årens bästa film i (500) days of Summer. I huvudrollerna skulle vi nu får se Andrew Garfield (Never let me go) och Emma Stone (Crazy, stupid, love). Jag var ganska sugen på att se resultatet, helt klart. Men inte sugen nog för att gå och se den på bio, så varför inte hemma i filmrummet tänkte jag. Sagt och gjort, jag såg filmen i helgen.

Den börjar bra, vi får samma origins-story om igen. Sally Field och Martin Sheen var positiva överraskningar som Peter Parkers fosterföräldrar. Andrew Garfield är dessutom överlägsen den förre Peter Parker, Tobey Maguire, så redan där är denna film långt bättre än sin föregångare. Emma Stone levde tyvärr dock inte upp till de ganska högt ställda förväntningarna, även om hon är mycket mer charmig än isbiten Kirsten Dunst.

Jag kan allt gilla en serietidningsfilm jag med, men då ska den helst vara realistisk och mörk (tex Nolan's Batman), eller fantasy-fantastisk och humoristisk (tex Whedon's The Avengers). Jag gillar inte mellanläget där en realistisk värld blandas med fåniga och orealistiska monster som tagna ur en serietidning. Det blir en balansgång och denna film inleder som en ballerina, men avslutar som en klumpfot.

Inledningen där karaktärerna och deras inbördes relationer målas upp är engagerande. Jag är helt med i matchen. Filmens skurk är bra så länge han är en människa. Jag kände knappt igen honom, är det inte Hugh Grant's roommate från Notting Hill! Nåväl, relationerna mellan Peter, hans far och Dr Connors var intressant och borde utforskats mycket mer ingående. Men så var de tvungna att förstöra allt med transformation av Dr Connors till en ödla i bästa (värsta) hulken-stil. När det enda Spider-Man sedan gjorde var att slänga sig i lianerna mellan skyskraporna på Manhattan blev filmen väldigt tråkig. Konstigt att en film med en så lovande inledning kan avslutas så svagt.

Denna version var ändå ungefär dubbelt så bra som den förra Spider-Man, men tyvärr var det inte en så stor bedrift.

Jag ger The amazing spider-man två löften som inte kan hållas av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Greenberg (2010)

"Youth is wasted on the young. "

Jag och Andy har varit på bio igen. Denna gång valde vi en lite smalare men intressantare film, Noah Baumbachs nya film "Greenberg". Ben Stiller spelar Roger Greenberg en 40-åring med viss personlighetsstörning. Han är lite lätt narcissistisk och uppvisar allmänt osociala tendenser. Greenberg ska under sex veckor vila upp sig efter fler år på sinnessjukhus genom att åka till Los Angeles och passa hans brors hus och hund då brodern med familj är på en längre semesterresa. Greenberg träffar i detta sammanhang den gulliga, smått förvirrade Florence, broderns omtyckta personliga assistens som hjälper Greenberg med hunden och som chaufför. Greenberg kör inte bil. Greenberg träffar också sin gamle polare från tiden då de var unga, glada och spelade i ett band. Bandet lades ner då Greeberg avvisade ett större skivkontrakt på grund av något oklar anledning.

Detta är en mycket skön film. Handlingen är i princip obefintlig, utan filmen bygger på en studie av karaktärerna och en härlig stämning och dialog. Florence är en ängel, men också med ett temperament och hennes karaktär har mer djup än vad som kan tyckas till en början. Hon är 25 och söker efter sig själv. Greenberg är till synes en riktig skitstövel. Han är 40 år och söker efter sig själv. Han har uppenbarligen problem att växa upp, och som ett barn tar han inte ansvar för sina handlingar. Under filmens resa får Greenberg en del insikter.

Jag gillade Baumbachs tidigare film "The squid and the whale" väldigt mycket. Det var en självbiografisk film om hans uppväxt i New York. Nu har han tagit handlingen till Los Angeles och karaktärerna har vuxit upp. Jag vet inte direkt om denna film är självbiografisk, men den har en sådan ton. Filmen handlar om påhittade verkliga personer med alla dåliga sidor, med också goda sidor, komplexa. Man kan bli arg på Greenberg men man kan också känna igen sig.

Noah påminner mig om en ung Woody Allen och den samtidige Wes Anderson (polare och samarbetspartner). Skådespeleriet var generellt sett bra i denna film. Ben Stiller spelar här en dramatisk roll. Greenberg gör en del hysteriska saker i filmen, men det är hela tiden karaktärsdriven humor, vi är långt från "Zoolander" och "Dodgeball". Den för mig okända Greta Gerwig var mycket bra som Florence. Hon har också spelat i "mumblecore"-filmen "Hannah takes the stairs". Den måste jag se vid passande tillfälle. I övrigt har Rhys Ifans en framträdande roll som Greenbergs kompis. Ifans spelade den där galne kompisen till Hugh Grant med "Fancy a fuck?"-t-shirten.

"Greenberg" får fyra svaga fobier av fem.

Betyg 4/5