Visar inlägg med etikett Destin Daniel Cretton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Destin Daniel Cretton. Visa alla inlägg

fredag 10 september 2021

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)


Ännu en ny MCU-film och det blir ett givet biobesök. Efter att ha blivit mycket nöjd med den första filmen i Phase 4 gick jag in till denna film med vissa förväntningar och de blev uppfyllda. Det är  fascinerande att se MCU utforska olika filmiska genrer. Tidigare har de gjort konspirationsteori, heist movie, dansfilm, komedi och drama. Nu har turen kommit till fantasy blandat med karatefilm. Just fantasyinslagen var en trevlig överraskning.

Detta är en actionfylld film med hjärtat på rätt ställe, och den känns framför allt snäll. Är detta en ny trend? Har Ted Lasso ritat om kartan totalt? Bort med dystergökar som Batman och cyniska serier som "The Boys", in med lite mer snällhet? Vem vet...? Spaningen är svag.

Vad man kan sakna i denna film och de flesta MCU-filmer (utom några av de bästa filmerna från Phase 2 och 3) är riktiga "stakes". Trots att det utförs farliga saker och de fajtas på alla möjliga omöjliga ställen känns det aldrig som att våra hjältar är i fara. Detta är något som jag saknar. Jag skulle vilja se riktigt barnförbjudna filmer från MCU, som komplement till de filmer som vi normalt erbjuds. Ryan Reynolds "Deadpool"-filmer är fantastiska och när det nu ryktas om att han ska flyttas in i MCU spinner jag som en katt av belåtenhet. Då återstår endast att de i några filmer tar steget till hårdare, mer realistiska actionfilmer som får rating R, som "Logan" till exempel.

Vad kan man gilla med dagens film då? Den har flera bra skådespelare, som Simu Liu, Awkwafina, Meng'er Zhang och inte minst Tony Leung i rollen som skurken. Men jag hade också mycket kul med Ben Kingsley i den återkommande rollen Trevor Slattery. Till skillnad från vissa andra superhjälteserier har MCU svårt att hålla sig från att inkludera element med glimten i ögat i sina filmer. Jag gillade lurendrejeriet med de två lurviga drakarna eller hundarna eller vad det var, och kände mig lite snopen att den omtalade draken som vaktade porten var så... gulliga. Men det blev ju bättre lite senare i filmen. Drakar är coola.

För att knyta ihop nya MCU-hjältar med serien i övrigt brukar de ibland låta karaktärer från tidigare filmer hoppa in som att för hjälpa de nya på vägen. I "Ant-Man" var det en av de tristare i Sam Wilson (ni vet, The Falcon) som stöttade, medan i den första "Spider-Man" var det självaste Tony Stark som satte strålkastaren på den nya filmen. Här blev det tematisk nog Wong från "Doctor Strange" som hjälpte till. Inte den största hjälten i MCU direkt, men mer behövdes inte i detta fall.

Nu till min stora förvirring. Den lustige muskelmannen Razor Fist spelas tydligen av en skådis med det sällsamma namnet Florian Munteanu. Jag satt under filmen och trodde att det var Wes Chatham som spelar den älskvärde Amos i "The Expanse". De var otroligt lika i vissa scener... tyckte jag i alla fall.

Filmens action var exalterande men jag är egentligen inte ett stort fan av kampsportsfilmer (utan "stakes"). Istället myste jag över känslan i filmen, fantasyelementen, dess miljöer och de engagerande karaktärerna. 

Betyg: 3/5

torsdag 2 november 2017

The Glass Castle (2017)


The Glass Castle är en ruskigt bra film. Men lika bra som den är, lika förbannad på filmen blir jag. Låt mig utveckla!

Filmen bygger på en självbiografisk roman av Jeanette Walls. Hon och hennes tre syskon växte upp med två helt spritt språngande galna föräldrar och jag blev så galet provocerad av pappan Rex spelad av veteranen Woody Harrelson.



Mamman Rose Mary är inte bättre, hon är kanske ännu värre när man tänker efter. Hon spelas av ännu en mästerlig skådespelare i Naomi Watts. Med sådana skådspelarmuskler kan man med säkerhet anse att karaktärernas skavighet beror på manus och önskan av filmfolket, inte en slarvig leverans.

Föräldrarna lever ett bohemiskt och helt oansvarigt liv vilket ställer till det för barnen. Det gör ont i hjärtat av att se hur illa de far. Precis som i Captain fantastic från förra året blev jag arg på pappan.



I Captain Fantastic framställs Viggo Mortensens karaktär som en "skön snubbe" som bara har lite annorlunda (kommunistiska) åsikter. Den filmen är mer vinklad mot komedi än vad The glass castle är. Jag gillade Captain Fantastic en hel del, men det blev det inte den favoritfilm som förväntat var. Anledningen var mest på grund av den irriterande fadersfiguren.

Här i The glass castle är tonen mer sorgsen även om det finns scener som jag antar ska ses som humoristiska. Detta är något av en överlevarfilm. Alla tre skådisar som gör Jeanette i olika åldrar är mycket trovärdiga. Som tonåring och vuxen spelas hon av Brie Larson. Filmens röda tråd är Jeanettes resa, hennes ilska mot föräldrarna och försoningen som kommer med tiden.



Personligen tycker jag att filmen inte riktigt hänger ihop i en mycket central aspekt. Om vi ska låta oss helt omslutas av Jeanettes resa måste vi i publiken känna en uns av sympati med Rex. Jag gjorde inte det utan satt och tuggade kindtänder under hela visning. Jag hatade Rex med hela min kropp.

Ändock hyllar jag denna film till skyarna. Det är en otroligt stark och berörande film som slår Captain Fantastic på fingrarna inom denna nya genre - "Excentriska fäder som fuckar upp sina barns liv, hur det får ske och vad som händer efteråt".



Trots ilskan mot Rex, eller kanske just på grund av densamma, kan jag starkt rekommendera denna film. Men se den på egen risk.

Jag ger The glass castle fyra brutna löften av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Glass Castle har svensk biopremiär imorgon fredag.