Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5