Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Glass Onion borde vara den perfekta filmen för mig och jag försökte älska den, men det är något som skaver i anrättningen. Jag var lätt besviken efter titten men filmen har växt något under dagarna efter. Men låt oss backa bandet och starta från början igen.

Jag blev förtjust överraskad av Rian Johnsons Knives Out som gav en av de bästa filmupplevelserna under Filmfestivalen 2019. Jag gillar genren med mordmysterier, inte minst efter att ha följt tv-serien Agatha Christie's Poirot nästa ända in i mål (pågående). Dessutom var filmen mysig helt enkelt, och det om något är en aspekt av filmer jag har kommit att uppskatta mer och mer post-pandemic.

Allt detta ledde till att jag hade rejält höga förväntningar på Glass Onion vilket i sig kan vara problematiskt. Oket! Och visst är det en bra film men så var det där med skavet. Låt mig utveckla...

Men först, denna film bygger på överraskningar i massor så först måste jag varna för spoilers! Det kan vara värt att se filmen före ni läser vidare i denna text, och filmen är helt klart värd att ses!

Spoiler alert! You have been warned!

Inledningen är stark. Jag gillar sekvensen med de kluriga lådorna. Bra start! Karaktärerna presenteras och snart är vi på ön. Edward Norton som har något av en aura av kinkighet runt sig spelar den egocentriska miljardären Miles Bron. Liknelsen med Elon Musk skriks ut på ett tröttande sätt, men det låter jag passera.

Skådespelarensemblen är kul. Edward Norton var njutbar i rollen som Miles Bron. Han är alltid bra. Dessutom gillade jag Kate Hudsons diva utan spärrar, Jessica Henwick som hennes assistent, Janelle Monáe som den mystiska antagonisten och Dave Bautista som den burduse Duke. Men filmens "scene stealer" var Whiskey, Dukes älskarinna spelad av Madelyn Cline. Det är alltid kul med nya upptäckter. Hon var mycket lustig med små medel. Tydligen hade hon en liten roll i någon av Stranger Things-säsongerna men annars har jag nog inte sett henne i något förr.

Däremot är jag inte överförtjust i Daniel Craigs extrema överspel i rollen som Benoit Blanc. Jag vet inte om det är det underförstådda häcklandet av Poirot eller om det bara är hans grova dialekt som gör att jag inte kan ta hans karaktär på allvar. Hans tolkning faller mer inom ramarna för fars à la Stefan & Krister vilket läsare av denna blogg vet inte är en favorit hos mig.

Men den största anledningen till att jag inte till fullo hyllar filmen är dess struktur. Rian Johnson hoppar tillbaka och visar en massa scener och slår oss i huvudet med "överraskningar". Vi får se scener från en annan vinkel eller se mer från scenerna där ny information visas. Det hela känns som en gimmick som återupprepas om och om igen. Det är inte speciellt smart då åskådaren inte haft en chans att förstå något ändå. 

Under första titten kändes det som att alla dessa "överraskningar" var filmens huvudpoäng, inte karaktärerna, humorn eller ett på riktigt smart mysterium. Det enda som Rian Johnson bjuder på är ofullständig information i runda ett, för att visa mer information andra rundan. Huh? Är det så himla kul egentligen? Nej det känns som att han försöker vara lite för "cute". Nej manuset är inte så starkt som regissören själv verkar tycka, och då är detta en film som ändå bygger på mysteriet...

Jag tror att jag behöver se om filmen innan årets filmer ska sammanfattas för att kolla om den faller mig i smaken mer vid en andra titt.

Till sist en ofrånkomlig jämförelse med Poirot. Jag gillar de adaptioner som speglar Agatha Christies humanism och tragik mest. Tv-serien är mycket bra på detta. Av långfilmerna är Kenneth Branaghs nya filmer också mycket bra, även om Branaghs överdrivna version av Poirot själv tenderar att dra fokus från tonaliteten i filmerna i övrigt. De äldre filmatiseringarna är gjorda som glättiga kammarspel, med en pajjig tonalitet (Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen framför allt). Glass Onion har inget hjärta alls, inget allvar eller humanism. Den är endast till för underhållning och det är inte fy skam i och för sig, men den kan inte konkurrera med de bästa Poirot-adaptionerna.

Som summering, Glass Onion är en helt ok uppföljare till Knives Out men den kommer inte alls upp till dess föregångare i mysighet. Och om du är intresserad av en roligare film kan jag rekommendera Game Night istället.

Betyg: 3/5

Sugen på att läsa mer om filmen? Hoppa över och läs Sofias klarsynta betraktelser om filmen.

Hidden Figures (2016)

Hidden figures handlar om tre svarta kvinnliga matematiker som alla spelade stora roller i NASA's rymdprogram under sextiotalet. Filmen bygger på en biografisk bok med liknande men långt namn skriven av Margot Lee Shetterly. Vi får här följa Katherine Johnson (Taraji P Henson) i hennes arbete med rymdfarkosternas flygbanor, Dorothy Vaughn (Octavia Spencer) och hennes arbete med att programmera nymodigheten "datorn" samt Mary Jackson (Janelle Monáe) som blev den första svarta kvinnliga ingenjören i NASA's rymdprogram.

Detta är en förbaskat trevlig film. Vi får följa de tre huvudpersonernas ofta tröstlösa kamp emot segregeringen, rasism och misstro som de allt som oftast fick utstå som afroamerikaner, kvinnor och matematiker. Det var en jäkla skit det där med segregeringen. Very, very bad.

Jag älskar filmer om rymdprogrammet och människans strävan efter att erövra rymden. Att i denna film lyfta upp tre individer som mot alla odds gjorde stora avtryck i rymdforskningens historia är fantastiskt bra. Det är en feelgood-film i allra högsta grad. Kvinnornas gedigna engagemang för rymdprogrammet genomsyrar filmen och överkuggar andra kamper till och med.

Kevin Costner spelar Al Harrison, chefen för rymdprogrammet. Här har han plockat fram glasögon och kläder från sin gamla roll som Jim Garrison och han passar mycket bra in som den ärrade och tidspressade chefen. Kampen mot ryssarna utgör en viktig nerv i filmen. Vi ser också Kirsten Dunst som en stroppig administratör på NASA och Jim Parsons som trångsynt chefsingenjör. Mahershala Ali som vi också ser i Moonlight har en liten roll.

Filmen har flera lustiga detaljer. Dels får vi se lite om hur datorer gör sitt intrång vilket kom att leda till att de horder av matematiker som satt och beräknade allt manuellt antingen blev arbetslösa eller så tvingades de anpassa sig till att bli programmerare. Programmeringsspråket som Dorothy Vaughn så förutseende lärde sig och sina kollegor var FORTRAN, ett språk lämpat för matematiska beräkningar och ett språk som fortfarande i slutet av 80-talet lärdes ut på de tekniska högskolorna. Happy times.

Filmen visar dessutom på ett mycket tydligt sätt hur det segregerade samhället upplevdes av den svarta befolkningen. På den tiden var den ordningen så etablerad, att de som inte uppenbart påverkades negativt av den inte ens såg att det skedde. Folk hade blivit blinda för det uppenbara. Vi får några smärtsamma scener där konsekvenserna visas och en och annan förlösande scen där absurditeten i systemet ifrågasätts och till slut raseras lite.

Filmen visar en "slice of life" ur dessa tre fantastiska kvinnors liv. Läs gärna mer om deras bedrifter och liv:

Katherine Johnson lever än idag och hon verkade under hela sitt yrkesverksamma liv med rymdprogrammet och var involverad i Mercury, Apollo och Space Shuttle programmen. Precis som i filmen krävde John Glenn att hon skulle kontrollräkna data för hans första flygning runt Jorden. Hon var också med och kalkylerade alternativa banor som back-up för Apollo-flygningarna vilket kom till användning under Apollo 13-katastrofen. Katherine är en riktig bad ass! Läs mer.

Dorothy Vaughn blev den första svarta arbetsledaren för matematiker i rymdprogrammet och hon var en ledande figur under övergången från manuella beräkningar till datorstödda diton. Hon arbetade hela sitt liv med rymdprogrammet och hon gick bort 2008 vid en ålder av 98 år.

Mary Jackson blev den första svarta kvinnliga ingenjören i rymdprogrammet efter att ha skaffat sig den nödvändiga utbildningen via kvällskurser på University of Virginia, i en skola som på den tiden bara tillät vita. Hon fick via en domstolsorder tillåtelse att delta i utbildningen. Mary steg i graderna och hade mot slutet av sin karriär nått till den högsta och mest seniora titel som gick att uppnå inom ingenjörsyrket. Hon arbetade under slutet av sin karriär med att hjälpa kvinnor och minoriteter att få lika möjligheter inom rymdprogrammet. Hon arbetade på NASA fram till sin pensionering och hon gick bort 2005 vid en ålder av 83 år.

Jag ger Hidden figures fyra "computers" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Svensk titel är Dolda tillgångar. Läs gärna andra filmspanares tankar om denna film:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Katherine Johnson får the Presidential Medal of Freedom av President Obama 2015

Dorothy Vaughn

Mary Jackson

Moonlight (2016)

Moonlight är ett renodlat drama och som sådant riktigt bra. När jag såg filmen på förhandsvisningen var förutsättningarna inte direkt perfekta, trångt, varmt och kissnödig. Jag hade dessutom inte kunnat undgå att höra en "buzz" om filmen. Den hade poppat upp på diverse årsbästalistor för 2016 och den har fått åtta oscarsnomineringar inklusive för bästa film. Med sådana höga förväntningar är det näst intill omöjligt att bli positivt överraskad, speciellt när det inte är en genrefilm.

I Moonlight får vi följa Chiron i tre faser ur hans liv. Han växer upp i slumkvarteren i Miami med en drogmissbrukande mor. Filmen är helt sonika uppdelad i tre segment och tre olika skådespelare spelar Chiron vid de ungefärliga åldrarna nio, sexton och typ 28. Det är ett format som fungerar väl rent tekniskt. Men det som kanske är lite synd med filmen är att det första segmentet är klart starkast. Första delen är så otroligt bra att jag helst hade velat att hela filmen skulle handla om den fasen i Chirons liv.  De övriga två kommer inte upp i samma nivå och dessutom är det andra segmentet starkare än det tredje så hela filmen har en dalande känsla. Det är mest en relativ skillnad, de två avslutande delarna är ju långt från dåliga, men allt är relativt...

Det största gisslet med den tredje delen är att jag inte riktigt känner igen karaktären från de två inledande segmenten. Han uppför sig på ett sätt som inte känns igen, eller som en trolig utveckling hos karaktären. När dessutom den tredje skådespelaren ser fundamentalt olik ut de två som spelade honom som yngre blir kontrasten lite för stor. De två yngre skådespelarna har smala kroppsbyggnation och en elliptiska ansiktsform medan den tredje skådisen är muskulös, men också rundare i ansiktet. Storyn förtäljer att Chiron byggt på sig musklerna men jag tycker att transformationen var så stor att den tog mig ur berättelsens magi. Jag började fundera på ansiktsformer istället för att förlora mig i berättelsen.

Samtidigt är detta en innerlig och tung historia som är intressant att följa. Första sektionen med den yngsta Chiron bärs upp av den unge Alex R. Hibbert, Naomi Harris som mamman, samt Chirons nyfunna vuxna vänner spelade av Mahershala Ali (som vi också ser som Jim Johnson i Hidden figures) och Janelle Monáe (Mary Jackson i Hidden figures). Jag hade nästan önskat att hela filmen utspelats om dessa karaktärer. Ja, jag ville verkligen se mer om dem. Scenen när Juan lär Little att simma var väldigt vacker. Och scenen när Little frågar Juan om han är gay är otroligt stark. Den fick mig nästan att gråta.

Den andra sekvensen är också bra men den bleknar i skenet efter en så stark lysande inledningen. Filmens tredje del har en har en koppling till andra delen i handlingen som är central och den lever på den nerven en hel del men trots detta är den svagast och det beror en hel del på förvirringen om Chirons utseende och beteende. Dessutom vet jag inte riktigt om jag fattar filmens budskap i slutändan. Dels kan man se filmen som tre "slices of life", men den har också en djupare mening som jag inte riktigt tunat in än.

Jag finner det svårt att betygssätta denna film men eftersom jag är riktigt sugen på att se om filmen och penetrera dess teman och budskap djupare inser jag att filmen delvis har tagit sig in under huden på mig. Som det är nu känner jag att detta är en riktigt bra gjord film, att den är creddig och pretentiös (på ett bra sätt!), men att den inte riktigt nådde fram till mig fullt ut.

Jag pendlar, vilket betyg ska jag sätta.., men då scen efter scen efter scen finns kvar i mitt huvud med full skärpa friar jag hellre än fälla denna gång. Jag ger Moonlight fyra bullies av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Andras tankar om Moonlight:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito