Three Days of the Condor (1975)

Detta var en omtitt inför poddningen i höst. Jag kom  ihåg den som ganska bra och jag var nyfiken på om den skulle växa vid en omtitt och döm om min förvåning när så blev fallet. 

Den går i samma långsamma tempo som många filmer gjorde på sjuttiotalet. Det blir mycket fokus på Robert Redford och hans halvtråkiga analytikerjobb inom CIA. Redford är alltid intressant att se i vilket fall. Filmens andra ansikte som är värt att nämna är vår egen Max von Sydow som den iskalle lönnmördaren på jakt efter Redford. Han är riktigt najs i denna film med en hysterisk klädstil om roade mig hela filmen igenom. Hans mustasch var också en favorit. Det tredje och sista ansiktet som bör nämnas är Faye Dunaway. Jag var sval inför hennes insats när jag såg filmen första gången, men vid denna titt tyckte jag hon var mycket mer intressant. Hon spelade rollen med ett bra djup som gjorde mig mer nyfiken på hennes på ytan bräckliga kidnappningsoffer. Klart positivt.

Att Redford kidnappar henne och sedan får hjälp av henne påminner mycket om handlingen i The Bourne Identity (första boken från 1980, vem vet om Robert Ludlum blev inspirerad av denna film).

Manus för filmen är bra. En hel del saker i mysteriet lämnas osagda och filmen räknar med en publik som kan tänka själv. Vilken överraskning! Det är man inte van vid med dagens film...

Miljöerna och sjuttitals-feelingen inklusive all gammal teknik som telefonkiosker och de gamla stationära telefonerna som man ringde med genom att stoppa fingret i ett hål och föra runt handen i en cirkelrörelse gav många nostalgipoäng. Det var också tydligt att filmens fotograf gillade att fota the Twin Tower som vid filmens inspelning inte var många år gamla.

Filmen är både spännande, bra mysterium, och lite haldassigt ospännande då jag aldrig känner några riktiga stakes. Men mer positivt än negativt ändå.

Till slut kan jag konstatera att filmen har ett mer eller mindre helt öppet slut som jag ändå måste hylla. Även om det infann sig en liten känsla av otillfredställelse om hur det gick för honom senare. 

Filmen är uppe och nosar på en fyra men jag nöjer mig med en stark trea. Den blir helt klart en kandidat för listan i alla fall.

Betyg: 3+/5

Eyes Wide Shut (1999)

Alice Harford: If you men only knew...

En av de största blinda fläckarna i min filmiska biografi var till nu Kubrick's Eyes wide shut. Den var given att ses inför 1999-listan. Herregudars, hur ska man klara av att ta in en film som denna? Filmen har så mycket symbolik och på ytan obegripliga detaljer att min hjärna kokar över likt den obevakade risgrynsgröten.

Jag tror att det är helt omöjligt att veta vad jag tycker om filmen efter endast en enda sittning med den. Den var snygg som fasen i blu-ray och på skivan finns en hel del extramaterial som jag inte sett än. Däri kanske en del av all information i filmen avkodas. Jag hade i alla fall en massa frågor i huvudet efter jag sett klart filmen. En film som skapar dessa känslor och gör så att nyfikenheten väcks tycker jag allt som oftast mycket om. Men en film som Mulholland drive som gav liknande huvudbry slog mig hårt i magen också, och inte bara i huvudet. David Lynch's filmer går in i mig lättare, Kubrick's är så kliniska och kalla att det tar mig ett bra tag att smälta dem.

Men låt mig då dryfta några av de mer ytliga uppenbara sakerna med filmen. Jag tycker att Nicole gjorde det bra, men jag har aldrig varit ett stort fan av henne. Hon är kall som få tycker jag. Tom är däremot en av de få riktiga stora stjärnorna vi har. Han brukar aldrig vara dålig och det är han sannerligen inte här heller. Men ändock var det något som skavde i hans framförande. Han var inte helt klockren helt enkelt. Jag vet inte vad som var fel, det var kanske det att han inte sprang som en galning i någon scen i denna film. Encroyable!

Sydney Pollack var en ljuspunkt i filmen. Fasen, han är alltid superstabil i allt han gör! Jag skrattade gott åt Alan Cummings gayiga nattportier, och trodde inte mina ögon när svenska Marie Richardson dök upp i en liten biroll. Nej, det visste jag inte om.

Jag måste fortsätta att bearbeta denna film. Och endera dagen ser jag kanske om den. Det finns så många detaljer jag skulle vilja suga i mig under en andra titt. Eller så bryter jag ihop och googlar efter svar... Min första fråga är om Alice varit på festerna som en gäst? Eller till och med en av glädjeflickorna? Fans det något där? Jag misstänker att inga exakta svar ges, men jag är nyfiken på hur filmens fans har tolkat den...

Det finns i alla fall något fantasieggande och kittlande med hemliga sekter bestående av mäktiga personer som sysslar med sexorgier, eller hur? Och även om jag inte förstår filmen satt jag fascinerad och oftast med hakan tappad ner mot bröstet. En mäktig film om än höjd i dunklet. Den måste givetvis få ett bra, ett högt betyg. Men är den en personlig favorit? Nej inte än, den måste göra sin hemläxa först. Seså film, börja behandla dig i min hjärna nu!

Jag ger Eyes wide shut fyra orgier av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Firm (1993)

It's against the law.

En kväll hemma hos Frans i somras. Jag blev otroligt sugen på en spännande klassisk thriller. Jag argumenterade för min sak med frenesi och slutligen med framgång, och Frans gav domen att thriller ska det bli. När han uppdagade att jag inte sett "The Firm" blev domen densamme. Jag hade bara sett fragment av filmen någon gång på någon reklamkanal, och då tyckte jag att den verkade lite halvdålig. Men jag hade tydligen fattat fel, för detta var enligt Frans en av de klassiska thrillrarna, med oliiidlig spänning, no less. Yes, sir.

En film som denna bygger på att man som åskådare knyter an till huvudpersonerna och sakta dras in i deras situation. Att filmen bygger upp ett verkligt hot mot dessa personer. Och att vi tillsammans med dem våndas och svettas för att komma ur knipan med livet i behåll, eller vad det nu än är som riskeras. Bra filmer inom genren kan vara "The pelican brief", "Enemy of the state" och kanske "Conspiracy theory".

"The firm" är inte en av de bra thrillrarna. Förvisso ser Tom Cruise fasligt rolig ut när han springer jättefort ner längst en gata. Han flaxar hejdlöst med armarna och han får ett superansträngt ansiktsuttryck. Det största problemet med filmen är dock att personkemin mellan Tom Cruise och Jeanne Tripplehorn i rollen som hans fru är noll, lika död som en sten som lagts upp på stranden. Jag skiter i vad som händer Mitch/Tom och Abby/Jeanne. Kommer de klara sig? Gäsp. Jag skiter i om de kan rädda sitt äktenskap. För ni ska veta att Tom satt på en pingla nere i Västindien. Don't give a damn. Och den onödigt komplicerade simpla historien med en hel advokatfirma som arbetar för maffian lämnade mig lika oberörd som frågan om vem som ska ta över allsången nästa år.

Finns det något bättre än en tät, välgjord, välspelad och framför allt spännande thriller? Nej. Finns det något svårare att finna? Nej, det verkar inte så. Tips och förslag på detta mottages tacksamt.

Jag ger "The firm" två erbjudanden du inte kan motstå av fem möjliga.

Betyg: 2/5