Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980)

Detta var en intressant känsla. The Empire Strikes Back har jag alltid hållit som den starkaste av de tre gamla Star Wars-filmerna. Men nu vet jag inte längre. När jag nu såg om filmen för femtioelfte gången kände jag igen varenda scen som om de vore baksidan av min hand, och även om det i sig är ett faktum som måste vägas in i betyget så kan jag inte undgå att konstatera att jag zoonade ut lite under filmen. Den kändes inte lika fräsch längre helt enkelt. Har jag kanske försett mig på denna film?

Annars fortsätter de i denna film med rätta att fokusera på de tre huvudpersonerna Luke, Leia och Han Solo. Och däri ligger de äldre filmernas styrka i mina ögon. I denna film framträder Han Solo lite mer och han är en riktigt trevlig filmhjälte. Vi får också en fördjupad relation mellan honom och Leia. De är för gulliga när de gnabbas och dansar som katten kring het gröt. Get a room, already!

Luke är dock sagans centralfigur och det är i denna film han åker till The Dagobah System för att söka upp Yoda. Denna sekvensen är delvis rolig, delvis dramatisk men framför allt viktig för sagans handling. Men jag har alltid tyckt att tempot dras ner under den sekvensen för mycket. Är det inte lite som när Michael åker till Florida i The Godfather, part 2? Att tempot sackar och det känns som en parallell historia...

Denna gång fascinerades jag av hur stollig och knasig Yoda framställs. Med de nya, vedervärdiga, filmerna färskt i minnet (the horror!) blir kontrasten med avseende på Yoda som karaktär stor. Här verkar han närmast senil när han slår på R2-D2 med sin stav. Eller är allt ett skådespeleri för att lura Luke? Men generellt sett är filmen nästan fri från farsartad humor. Scenerna med Yoda är ett exempel då de går över gränsen. Även några scener mot slutet med 3PO blir lite väl fåniga. Mestadels är 3PO nästan lika underhållande som han var i Episode 4, men jag tror nog att man börjar märka redan här att den tilltänkta publiken är tonåringar och yngre.

Höjdpunkterna i denna film är dock inte på den barnsliga humorn utan mörkret och triangeldramat mellan Darth Vader, Luke och The Emperor. Darth Vader är en fantastisk filmskurk och han får mer utrymme i denna film än förra filmen. Filmen har en klassisk "big reveal" som måste kommit som en överraskning första gången jag såg filmen. Det är en upplevelse jag inte kommer ihåg. Såg jag filmen på bio eller på vhs? Oklart. Men scenerna med Darth Vader är i alla fall fortfarande denna films styrka.
Darth Vader: Impressive. Most impressive.

Harrison Ford står ut bland skådespelarna men jag gillar Carrie Fishers jobb också. Mark Hamill har jag alltid haft lite svårt för. Ser han inte lite stel ut mest hela tiden? Regin släppte Lucas ifrån sig och jag kan bara ge mitt bifall. Precis som med Lucas andra storvinst Raiders of the lost ark blir det bäst när Lucas står för story men andra skriver manus och regi (Spielberg i det fallet).

Detta är fortfarande en stark film men den lever en hel del på sina nostalgipoäng. Jag blir helt enkelt inte lika hänförd av sagans mäktighet längre. Betyget blir därför något lägre än vad jag kom ihåg den som men den traktar fortfarande ett högt betyg.

Jag ger Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back fyra dåliga odds av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Bond, but not quite: Never Say Never Again (1983)

Brute: Heavy, Mr Bond?

Nu har jag sett allt i detta projekt och nu skriver jag på sista revyn. Så snart återstår bara sammanfattningarna. Vilken resa, det är nästan så att jag får svindel bara av att tänka på det.

Det var länge sedan jag såg Never say never again senast. Jag och Mr Magic såg den dock flera gånger på åttiotalet. Jag kommer ihåg den som ganska bra och jag kom ihåg rätt. Den är riktigt underhållande. Men är den bra? Nej nej nej, det menar jag inte, men underhållande.

Sean Connery är skön som en åldrad Bond, men han tar väl inte i så speciellt mycket. Den skådespelare som istället gör denna film sevärd är Klaus Maria Brandauer i rollen som Maximillian Largo. Han stjäl i princip varenda scen han är med i. Om han varit med i en riktig bondfilm skulle han tagit en framstående placering i listan över bondskurkar. Hans minspel, kroppsspråk, handrörelser och intonation är fantastiskt bra.

Filmens andra skurk Fatima Blush porträtteras av en ljuvligt överspelande Barbara Carrera. Hon dansar, spinner och morrar sig genom filmen tills hon sprängs. Och då är bara skorna kvar. Domino spelas av den dödstrista Kim Basinger. Har hon någonsin varit bra eller het? Det hade varit bättre om Bond lämnat henne där i Afrika. Usch vilket nedköp jämfört med Thunderball's Claudine Auger.

Filmen är framför allt ojämn. Risiga scener som när Bond och Leiter åker några absurda raketmaskiner blandas med helt ok men harmlös action som när Bond jagar Blush på sin motorcykel. Slutscenen var inte så spännande förutom att jag tyckte att de hittat en fantastisk inspelningsplats. Mycket vacker bassäng i ett tempelliknande rum. Som taget ur en Indian Jones-film. Inledningen var också ok och scenerna på vilohemmet var ju visst bra, Halo. Filmens bästa actionsscen var den mellan Bond och den storvuxne mördaren. Jag skrattade högt åt: Heavy, Mr Bond? Ett citat som Mr Magic återgav till perfektion på mången fest i ungdomens berusningars dimmor.

Humorn är inte heller fy skam, klart bättre än de svagaste Moore-filmerna till exempel. En notabel comic relief är Rowan Atkinson som britternas man på Bahamas, Nigel Small-Fawcett. Är han rolig, eller pinsam? Han är givetvis ett skämt, men rolig säger jag.

Men nej, filmen får klart godkänt, men den är så lös i hullet att högre går inte att ge den. Filmmusiken är avskyvärd, och regissörens namn får en att tappa hakan. Irvin Kershner! Inte? Episode V!

Jag ger Never say never again två urinprover av fem.

Betyg: 2/5

Sean Connery som James Bond

Barbara Carrera som Fatima Blush

Klaus Maria Brandauer som Maximilian Largo

Kimpan som Domino

Rowan Atkinson som Nigel Small-Fawcett