The Card Counter (2021)

 

The card counter är en bra men mycket svårmodig film från Paul Schrader. Oscar Isaac gör ett starkt porträtt av en före detta fängelsevakt från det ökända Abu Ghraib-fängelset. Hans samvete tyngs som under vikten av ett berg av hemska minnen och ångest över vad han gjort.

Filmen är inte en muntergök direkt, men ändock bra på ett fängslande sätt och jag satt som fastspänd i fåtöljen under hela titten. Jag kunde helt enkelt inte slita min blick från skärmen...

Detta är en typ av film som jag ser en gång men inte mer. Den är bra, tänkvärd och givande men den blir knappast en favoritfilm. För det är den allt för eländig. Och trots att den lyfter viktiga och sanna problem från vår samtid adderar den inte supermycket till frågan. Det är lite som att sparka in redan öppna dörrar.

Däremot vill jag lyfta filmens stil och ton. Den berättas i ett sävligt tempo där focus ligger nästan enkom på Oscar Isaac. Isaac bär filmen bokstavligen på sina axlar. Tye Sheridan och Tiffany Haddish supporterar kapabelt i biroller. Willem Dafoe gör en liten roll som filmens villain. Hans inhopp kändes ganska tafatt, oklart om han är trött eller vad det kan vara.

Filmens titel och mycket av handlingen kretsar runt gambling framför allt Texas hold em och Blackjack, men om man tar sig an filmen på grund av de elementen riskerar man att bli rejält besviken. Tråden om den udda "USA, USA"-killen lämnas helt oförlöst bland annat. Det var lite synd kan jag tycka. 

Jag gissar att Schraders ide, han skrev manus och regisserade, var att hålla filmen lika avskalad som Williams fängelsecell. Filmens struktur blev ganska effektiv med kontraster i tempo, ljud och bild. En av filmens mer bisarra detaljer, vid sidan av några flash backs och filmens klimax utanför bild, var hur William gjorde sina motellrum helt opersonliga och anonyma genom att ta bort all dekorationer och klä möblerna med vita lakan. Jag tolkade det som att han inte kunde slappna av förrän hela rummet var tömt på innehåll och strukturer som kunde ge intryck. Bräckligheten hos en PST-drabbad hjärna. Det känns som att han redan sonade för sina brott resten av sitt liv. Misären...

Betyg: 3+/5

First Reformed (2017)

First reformed är ett tungt drama om en alkoholiserad präst som börjar ifrågasätta sin syn på livet och världen. Plus ett mycket konstigt slut.

Jag såg filmen för flera veckor sedan och jag har redan mycket diffusa minnen från filmen. Jag kommer ihåg så mycket som att filmens huvudperson spelas av Ethan Hawke och att han är otroligt bra i denna roll. En stark insats! Han är alltid bra, den gode Ethan. Det var egentligen på grund av honom jag valde att se filmen. Jag gillar hans stil. Sen kommer jag ihåg Amanda Seyfried och den relation deras två karaktärer startar upp i filmen.

Men mestadels är detta en långsamt berättad introvert resa. Man behöver inte alltid ha en handling i en film för att den ska bli intressant, men ibland behövs det. I detta fall skulle jag säga att filmen lever bra på sin stämning och Hawke i fokus, jag gillar att hänga med honom oavsett hur ogästvänligt liv han lever. Men nu några veckor efter titten finner jag att filmen känns blekare. Vad gav den egentligen? Det finns säkert de som tycker att filmen har ett viktigt och modernt budskap om att vi måste rädda Moder Jord. Det kan jag skriva under på. I en av filmens bästa scener sjunger en kör Neil Youngs kampvisa Who's gonna stand up (and save the Earth)?

Filmens sista scener är smått problematiska. Filmen som under större delen av sin löptid kändes väldigt närvarande och realistisk ändrar tonalitet och blir mer sagolik. Vid sidan av en initial men simpel chockreaktion kastar filmen ett antal frågor i ansiktet på mig som jag inte känner att den bryr sig om att besvarar. Filmer får gärna ha öppna slut men denna film ligger farligt nära pretto. Den är lite pretto för sakens skull känns det som.

Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Neils låt gör dock att jag trots tvivel känner mig som en efterföljare. Kanske till och med troende? (Hehe, hold your horses boy, let's not get carried away..:!)

Jag ger First reformed tre drastiska åtgärder av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Cat People (1982)

 

Cat people var den första av en radda gamla filmer från åttiotalet med anknytning till David Bowie som jag tog mig an i samband med poddningen. Filmen är en säregen erotisk thriller med Nastassja Kinski och Malcolm McDowell i huvudrollerna. Veteranen Paul Schrader har regisserat. Hanky panky bakom kulisserna? Schrader hade i alla fall en relation med katten Kinski under filminspelningen. Oklart om det var "true love" dock. Weinsteinska vibbar kommer alltid förfölja sådana historier från och med nu.



Cat people får mig att se referenser från flera andra filmer och regissörer. den är som en mix av Dario Argentos stämningsfyllda bildspråk, Brian de Palmas voyeurism och Alan Parkers känsla för musik.

Detta var en riktigt najs överraskning. Jag gillade känslan i filmen. Den känns klaustrofobisk, svettig och ödesdiger. Det erotiska är tematiskt och integrerat, inte spekulativt och exploation. Det är helt enkelt inte speciellt sexigt så det kan passera som konst.



Jag kan vara extra mottaglig för filmen då jag älskar den elektroniska instrumentala filmmusiken sedan länge. Giorgio Moroder har skrivit musiken och jag köpte den på LP när jag var ung. Den klassiska Cat people (putting out fire) är samskriven med Bowie och framförd av den senare. En utan tvekan suverän låt som integreras in i sista scenen och fortsätter ut över eftertexterna.

Filmens slut är en av dess styrkor. Känslor av sorgsenhet men också uppfylld av den vackra tanken. Så javisst, jag gillar filmen ett snäpp mer på grund av den fantastiska elektroniska filmmusiken men vad tusan den ingår ju också i filmen! Speciellt i en film som bygger mer på en stark mardrömskänsla än dess narrativ är musiken en viktigare del.



Varför har jag inte sett denna film tidigare? Jag har haft den i huvudet sedan 1983 men det har aldrig blivit av. Jag hade med den som kandidat på Decennier men även där fick den ge vika. Obegripligt. Detta är ju en av de bästa från 1982! Topplistan måste uppdateras!

Jag ger Cat people fyra avslitna armar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trivia: det är svarta leoparder som använts i filmen. Fina djur.

Lyssna på Shinypodden om Bowie och skivan Let's dance där Cat people nämns.